Jag ska här i huvudsak begränsa mig till de kvinnor som etablerade sig i den offentliga debatten före den kvinnliga rösträttens införande 1921.
Kvinnorna kom med få undantag från familjer som hade en god ekonomi och som ofta även hade kulturellt kapital i form av bildningstradition, samhällsintresse och betydelsefulla kontakter. I de fall familjerna hade ekonomiska problem, som till exempel för Anna Maria Lenngren, fanns det kulturellt kapital att tillgå. Hennes far var en avstängd latindocent från Uppsala universitet. Fredrika Bremer kom från ett materiellt rikt men kulturellt fattigt hem.
Tre städer utmärkte sig då det gäller var de första generationernas kvinnor hade utbildat sig och arbetat, nämligen Stockholm, Göteborg och Uppsala. Att många kvinnor, som brutit nya vägar, har sökt sig till storstäder som Stockholm och Göteborg är naturligt. I sådana miljöer har det alltid varit mindre svårt för dem som ifrågasätter traditionella sedvänjor och konventioner. Här kan det etableras grupper av kvinnor som stöttar varandra.
Stockholm var i sin kapacitet av huvudstad också en naturlig ort för både kvinnor och män som ville nå en framträdande politisk position. Göteborg har präglats av en liberal anda där kvinnor hade en framträdande roll i stadens offentliga liv. I universitetsstaden Uppsala gavs kvinnor möjlighet att delta i den radikala studentföreningen Verdandis aktiviteter, vilket blev en viktig katalysator för flera liberala kvinnor.
Storstaden Malmö och universitetsstaden Lund har inte haft någon framträdande roll i den liberala kvinnohistorien. En förklaring är liberalismens historiskt sett svaga ställning i Skåne. Dessutom kom det akademiska genombrottet för kvinnor betydligt senare i Lund än i Uppsala. Man kan också notera att de skånska folkpartisterna länge var obenägna att skicka kvinnor till riksdagen. Den första FP-kvinnan från Skåne i riksdagen var universitetslektorn Britta Bergström i Malmö 1971.
De liberala kvinnor som var födda före 1850 arbetade huvudsakligen som författare eller journalister. Välkända exempel är Anna Maria Lenngren, Fredrika Bremer och Wendela Hebbe. I nästa generation blev lärarinneyrket vanligast med exempel som Anna Whitlock och Gulli Petrini. Därefter kom många kvinnor som arbetade inom det sociala fältet och som kunde dra nytta av sin yrkesbakgrund i det politiska arbetet. Det gäller till exempel läkare som Karolina Widerström och socialtjänstemän som Kerstin Hesselgren.
I de första generationerna var fria yrken och företagande vanligast, till exempel författare, skolentreprenörer, privatpraktiserande läkare eller advokater. Därefter kom lärarna, ofta anställda av någon skolentreprenör. Ytterligare några kvinnor var verksamma inom idéburna verksamheter, till exempel Centralförbudet för Socialt Arbete (CSA) eller i den liberala pressen.
Alla dessa arbetsplatser ingick i en sektor som i stor utsträckning hade skapats av de liberala kvinnorna själva (eller i några fall av liberala män). På den ordinarie arbetsmarknaden fanns, vid sidan av läraryrket, nästan inga möjligheter för högkompetenta kvinnor att få arbeten som motsvarade deras ambitioner och kvalifikationer.
Ibland brukar man skämta om att det för en rättrogen socialdemokrat är möjligt att tillgodose alla sina behov inom den egna rörelsen – från Unga Örnar till Fonus. Något liknande var faktiskt möjligt för en liberal kvinna som i början av 1900-talet levde i Stockholm. Här fanns rader av liberala kvinnor som grundade institutioner eller erbjöd olika tjänster.
En kvinna kunde gå i Whitlocksa samskolan och sedan utbilda sig vid Anna Sandströms seminarium. Arbete kunde erbjudas av CSA. Fritiden ägnades åt Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (LKPR). Till sin läkare valde hon Karolina Widerström medan advokat Eva Andén fick biträda i juridiska spörsmål. Samhällsfrågorna följde man i Fogelstadgruppens tidning Tidevarvet medan livets nödtorft inhandlades på Svenska Hem, ett kvinnligt konsumentkooperativ grundat på initiativ av Anna Whitlock.
De kvinnliga pionjärerna var oftast ogifta. I några fall var de änkor som socialreformatorn Emilia Broomé eller hade ett kort, barnlöst äktenskap bakom sig som Elin Wägner. En förklaring till detta var att gifta kvinnor före 1921 inte var myndiga och att de ofta hade svårt att ägna sig åt annat än hem och barn.
De liberala kvinnor som bildade familj hade dock det goda omdömet att välja män som själva var engagerade liberaler och som såg positivt på hustrurnas samhällsengagemang. Detta gällde exempelvis Anna Bugge Wicksell som bildade familj med den radikale ekonomen Knut Wicksell och Gerda Hellberg som gjorde det med Mauritz Hellberg, chefredaktör på Karlstads-Tidningen. Dessa par var dock inte gifta. De ville inte låta en präst stadsfästa sina privata relationer och kvinnorna ville förbli myndiga. Därför fick deras vän från Verdandi, advokaten Karl Staaff, formulera civilrättsliga avtal som reglerade respektive pars inbördes förhållanden.
Väckelse- och nykterhetsrörelserna utgjorde före 1970 en betydande del av den liberala väljarbasen. Väckelserörelsen har alltid haft ett kvinnoöverskott bland medlemmarna medan det fanns ett visst överskott av män i nykterhetsrörelsens medlemskår. Gemensamt för dessa bägge rörelser är att de länge var obenägna att utse kvinnor till höga poster inom rörelserna eller driva dem som kandidater till riksdagen. Detta gällde för samtliga partier; alla de cirka 150 missionsförbundare som satt i tvåkammarriksdagen var exempelvis män.
Av tvåkammartidens 26 liberala kvinnor var bara Ruth Forsling aktiv inom väckelserörelsen. Hon tillhörde EFS och satt i riksdagen för Stockholms stad under ett år, 1964. Den första frikyrkokvinnan som satt någon längre tid för Folkpartiet var missionsförbundaren Linnea Hörlén från Jönköping som var riksdagsledamot 1971-1985.
Därutöver fanns en riksdagskvinna som ledde en kristen rörelse, nämligen Britta Holmström, grundare av IM (Inomeuropeisk Mission, från 1966 Individuell Människohjälp). Men hon gjorde ingen sedvanlig folkrörelsekarriär utan blev den 1 oktober 1938 kallad direkt av Gud. Det tycks alltså som om Gud har haft större tilltro till kvinnors förmåga att bekläda framträdande samhällspositioner än de män som har haft makten i de kristna rörelserna.
Anders Johnson är författare till boken De gjorde skillnad – liberala kvinnor från Anna Maria Lenngren till Marit Paulsen (Folkpartiet 2009).