Förståelsen för att människor rör sig mellan länder är ofta knuten till modernitet och globalisering. Den svenska berättelsen om invandring tar exempelvis ofta avstamp i flyktinginvandring under andra världskriget, följd av en allt mer långväga europeisk arbetskraftsinvandring under efterföljande decennier. Därefter tar flyktinginvandringen vid, följt av de tidigare kommuniststaternas inträde i EU:s inre marknad 2004.
Men människors rörlighet är ett fenomen med betydligt äldre rötter än så. Därtill är invandring ett normaltillstånd för de flesta av de europeiska länder som i dag tampas med invandringsfientliga missnöjespartier. Journalister och akademiker som studerar politisk främlingsrädsla över tid tycks ofta komma fram till att denna även bottnar i faktorer som inte direkt kan kopplas till invandringen eller dess effekter. Och i ljuset av att rörlighet över gränser är ett historiskt normaltillstånd kan den intresserade kanske finna nya insikter om hur motreaktionerna fungerar.
Den nationalromantiska bilden av forna tiders Sverige rubbades under 1980-talet under utgrävningen kring den slaviska bosättningen vid Ellestadssjön i Skåne. Föreställningen om 1000-talet som en rågblond vikingatid kompletterades åter med vetskapen om förekomsten av östeuropeiska migranter på samma landområde. Därtill är Hansatidens inflöde av tyskspråkiga och klagomålen på att Magnus Ladulås ska ha varit alltför positivt särbehandlande mot de nykomna ett intresseväckande nedslag i en historieskrivning delvis skild från den traditionella. En historieskrivning i vilken Sveriges framväxt i ljuset av valloner och judiska handlare i exempelvis Norrköping blir betydligt begripligare än i den av enbart karoliner samt någon enstaka störande Amerikautvandring.
Även om invandrande vågor av köpmän, hantverkare, arkitekter och konstnärer bör vara en central del i Sveriges historieskrivning är exemplen inte fullt applicerbara på nutiden. Kritiker pekar gärna på skillnaden mellan kristna, germanskspråkiga arbetskraftsinvandrare och en modernare långväga flyktinginvandring. I Sveriges närområde finns det dock exempel på att även detta har äldre historiska rötter än vad man först kan tro.
I boken Bloody foreigners redogör kulturjournalisten Robert Winder i detalj för den brittiska invandringens historia. Att brittiska nationalikoner som Robinson Crusoe och björnen Paddington invandrat från Bremen respektive Peru kan sägas åskådliggöra den tes han lägger fram. Storbritannien har länge hyst en stabil nationell sammanhållning och kultur, båda vanliga ingångar för invandringens kritiker, trots en månghundraårig historia av omfattande immigration.
Winder för läsaren genom en immigrationshistoria som inledningsvis handlar om saxare och normander för att därefter övergå till utomeuropeiska nyanlända när det brittiska imperiebyggandet tar form. Så tidigt som 1764 uppskattade en tidning antalet svarta i London till 20 000, av totalt drygt 650 000 invånare.
De många och högst skilda vågorna av migration bemöts i Winders historieskrivning nästan alltid med någon form av skepticism. När alarmismen tystnat tycks de nya grupperna dock smälta in och berika den brittiska kulturen. Den brittiska immigrationens historia blir därmed även en berättelse om nya influenser och innovationer. Oavsett om det gäller indiska idéer, den italienska cafékulturen eller västindisk mat verkar det nya snart bli en del av vad som anses nationellt och skyddsvärt.
Beväpnad med denna insikt manar Winder till en öppen syn på den nationella stoltheten, fri från en låst föreställning om det ursprungliga. Robinson Crusoes upphovsman kallade en infödd engelsman för en självmotsägelse. Minnet av denna trehundra år gamla slutsats verkar ha grumlats under de knappt hundra åren präglade av av visumtvång och pass.
Storbritanniens historia är speciell till följd av landets ställning som imperium och dess geografiska belägenhet. Landets koloniala förflutna leder även till att varje positiv exemplifiering bör förstås mot bakgrund av en rad brasklappar. Likväl har Winders berättelse potential att lugna de migrationens kritiker som inte lugnas av de ofta framförda argumenten om rättigheter eller ekonomisk effektivitet. Ett inflöde av nya människor tycks på sikt bidra till den nation deras belackare fruktar ska urholkas. Farhågor om hot mot stabilitet, folkhälsa eller arbetstillfällen har på sikt klingat ut till förmån för sådant som nya gemenskaper, den asiatiska produkten schampo och ekonomisk tillväxt. Kan denna insikt och historieförståelse sätta sig, kan immigration kanske förstås som mer än något skrämmande tärande.
Joakim Rönnbäck är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.