Det finns en tendens i svensk politik att enbart diskutera arbetsmarknadspolitik utifrån arbetstagarnas perspektiv. Men den frågan blir sekundär om det inte finns entreprenörer och företagare som vill anställa människor. Maud Olofsson sa under tillväxtdagarna i Malmö tidigt i våras att det inte går att vinna val på företagarfrågorna. Det kanske är sant, men det förändrar inte det faktum att företagandets villkor är en avgörande fråga för Sverige.
I en studie av Carl-Magnus Bjuggren och Dan Johansson från 2009 konstaterar de att det inte skedde någon nettotillväxt av privata jobb i Sverige mellan åren 1950 och 2005. Sedan 2005 har det visserligen skett en ökning, men tillväxten sker fortfarande för långsamt. Rimligen bör villkoren för företagande vara en självklar del av diskussionen om arbetslöshet och arbetsmarknadspolitik.
De snabbväxande företagen står i princip för hela tillväxten av nya privata arbetstillfällen. Samtidigt visar studier att flertalet av dem inte är uthålliga snabbväxare som år efter år växer snabbt, utan snarare att det är en mer tillfällig fas som vissa företag går igenom. Vad kan man dra för slutsatser av detta?
En slutsats tycks vara att antalet snabbväxare behöver öka, och att det ständigt behövs ett nytt tillskott av snabbväxare som driver på marknaden. En studie av bland andra docenten Karl Wennberg visar att de snabbväxande företagen i högre utsträckning än andra företag anställer både ungdomar och människor med invandrarbakgrund. Med andra ord de människor som på en aggregerad nivå står längst från arbetsmarknaden. De politiska lösningarna på utanförskapet och ungdomsarbetslösheten blir allt för ofta att sätta dessa individer i arbetsmarknadsåtgärder eller att åsidosätta marknadsekonomin. Ett exempel på det är förslaget om att införa ekonomiska frizoner i särkilt utsatta områden. Vore det inte en bättre lösning att försöka förbättra företagsklimatet och incitamenten att starta företag så det växer fram fler som vill anställa?
Det liberala svaret bör här vara självklart. Det duger inte att komma släpande med speciallösningar eller stimulanspaket för de som står utanför arbetsmarknaden. Rimligen borde den liberale politikern snarare gå tillbaka till grunderna, och resonera om vad som driver välstånd och nya arbetstillfällen. Arbetsmarknaden består i grunden av individer som frivilligt ingår avtal med varandra.
Frågan blir då varför det råder en så stark brist av individer som vill anställa andra? Svaret blir naturligtvis komplext, men några huvudförklaringar går ändå att utkristallisera. Företag tillåts inte tjäna tillräckligt mycket pengar, vilket gör att många potentiella entreprenörer inte tar den risk det innebär att starta företag. En annan förklaring kan vara att våra socialförsäkringssystem är byggda för löntagare, och därför blir oflexibla och osäkra för entreprenören.
Ytterligare en förklaring skulle kunna vara att inte tillräckligt många människor har någon affärsidé, men den förklaringen spricker då studier visat att många människor faktiskt har någon företagsidé som de fnular på. Kanske vet folk inte hur man startar ett företag? Även den förklaringen tycks falla på att det finns fler företagarinitiativ än vad som går att överblicka. Staten öser pengar på nystartsfonder och coachingprojekt, men vad tjänar det till om de grundläggande incitamenten är fel?
Regeringen sänkte i år bolagskatten, vilket är bra. Men det behövs fortfarande reformer för att göra det enklare och tryggare att våga satsa starta företag. Socialförsäkringssystemen måste bli flexibla, för att ge trygghet även för den som tar risken och startar eget. De regler och det administrativa krångel som hänger samman med att starta företag måste minskas. Och framförallt måste det vara lönsamt att vara en framgångsrik företagare. Det gynnar alla om fler tillåts tjäna pengar på att driva företag. Det gynnar dem som anställs, de som företagen köper varor och tjänster av och de orter där de ligger. Att låta företagandet blomstra ökar välståndet för oss alla, för framgången går sällan ensam. I en fungerande marknadsekonomi lyfter vi varandra tillsammans genom handel och frivilliga överenskommelser.
Det må vara så att det inte går att vinna val genom att rikta in sig på företagarfrågor. Men frågan är om vi har något annat val om vi vill minska arbetslösheten, och ge fler människor frihet att försörja sig själva.
Karl Axelsson är administratör på forskningsinstitutet Ratio och tidigare ordförande för Liberala Studenter.