Marika lindgren åsbrink skriver om Obamas kända citat »If you´ve got a business – you didn´t build that« och relaterar det till hur framgång uppstår i samhället. Mycket av resonemangen är korrekta, men de tål onekligen också att utvidgas. Visst är det så att ömsesidiga relationer är grunden för ett välfungerande samhälle. Men detta är knappast i sig grund för kritik mot individualism. Det första vi bör notera om samhället är att det är ett oerhört komplext närverk av individer, familjer, sociala gemenskaper och organisationer som på olika sätt samverkar med varandra. Denna samverkan kan vara plussummespel, minussummespel eller nollsummespel. I sammanhanget är det ingen slump att det enda ekonomiska system som lyckats generera hög levnadsstandard bygger på äganderätt och fria marknader, eftersom detta främjar plussummebaserade interaktioner. Det fria samhällets styrka ligger inte i att vi skulle vara ensamma öar, utan snarare i att frivilliga avtal visat sig vara bästa grunden för de komplexa mönster av interaktion som vi bygger med varandra.
På ett sätt har Obama helt rätt. En entreprenör uppstår inte i ett vakuum. Se på Grekland. Under lång tid har Grekland präglats av den minst kapitalistiska ekonomin i västvärlden. I sammanhanget är det förstås ingen slump att landet har uppvisat sådan brist på entreprenörskap jämfört med andra länder. Eller vänd blickarna mot Sveriges egen historia. Kombinationen fria marknader, goda offentliga institutioner och starka normer om arbete och ansvarstagande skapade en fantastisk grogrund för entreprenörskap under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Men framväxten av entreprenöriella succéer närmast avstannade omkring 1970. Anledningen är förstås inte att individernas kreativitet sjönk, utan att vi rörde oss mot en politik där den reella beskattningen av företagare hamnade runt och ibland över 100 procent. På senare tid har företagandet åter tagit fart i takt med konstruktiva reformer från såväl socialdemokratin som borgerligheten. Vi påverkas onekligen av vår omgivning. Det inkluderar såväl offentliga investeringar i vägar och grundforskning som framgångsrika privata institutioner. Idag har vi nästan kommit att ta mycket av den indirekta hjälp som vi får av andra som en självklarhet. Den privata infrastruktur som vi dagligen förlitar oss på inkluderar möjligheten att få tag på tusentals olika varor i det lokala köpcentret, avancerade och enkla tjänster, jobbskapande arbetsmarknader, tillförlitliga försäkringsmarknader, etc.
Men vad är det som Obama och Åsbrink glömmer att nämna? Resonemanget bakom »you didn´t build that«, som Obama förstås också fortsatte med att förtydliga, är att individen inte kan ta äran åt sig för entreprenörskap. Detta är högst tveksamt. Inom forskningen kan vi exempelvis se att det finns ett mycket starkt samband mellan skatter, entreprenörskap, innovation och riskkapital. Om vi belönar entreprenörer och de riskkapitalister som ofta finns bakom satsningar inom exempelvis bioteknik och IT väl så främjar det mycket påtagligt utvecklingen. Och de länder som har många framgångsrika entreprenörer utvecklas också mycket bättre än omvärlden.
Visst är det så att om Ingvar Kamprad tjänar en miljard kronor så kan vi peka finger åt honom och förklara: »Du tjänade inte de pengarna. Vi andra är också delar av det samhälle som påverkar din framgång.« Och så är det förstås. Men för att tjäna en miljard kronor så har Kamprad skapat ett totalt värde som är flera storleksordningar större. Tiotals eller hundratals miljarder har skapats i värde för de övriga personer som på olika sätt arbetar med eller har ägande i Ikea. Enorma summor har skapats i mervärde för andra företag som drar nytta av Ikeas framgångar, exempelvis underleverantörer, associerade tjänsteföretag, logistikverksamheter och den lokala lunchrestaurangen som Ikeas personal vänder sig till. Miljoner personer i olika delar av världen har tjänat på att köpa Ikeas möbler snarare än vad de, bevisligen, uppfattade som sämre alternativ. Framgångarna med det svenska entreprenöriella undret har inte bara drivit fram snyggare design, utan en rad arbetsinnovationer kring tillverkning i stor skala och smart logistik som fått global spridning och lett till omfattande produktivitetsutvecklingar runtom världen.
Det är ingen slump att erfarenheten och forskningen pekar på att samhällen som belönar framgång baserat på plussummespel utvecklas väl. Vi är nämligen så pass beroende av varandra att våra framgångar sprids till andra, på samma sätt som våra misslyckanden ofta präglar vår omgivning negativt. Att individer är starkt beroende av varandra kan användas som argument för socialdemokrati, men onekligen också för liberalism. Det är mycket svårt att hitta stöd för att samhällen tjänar på att belöna entreprenörer och andra högpresterande individer mindre, vilket faktiskt tycks ha varit Obamas poäng. Inte heller är det rimligt att säga att entreprenörers framgångar huvudsakligen beror på att staten finns och har byggt vägar. Visst har staten gjort så, men det är ju faktiskt bara en liten del av skattepengarna som går till den nödvändiga transportinfrastrukturen, och mycket som läggs på politikerprojekt som hämmar snarare än främjar tillväxt. Vi kan knappast i sammanhanget glömma bort att hälften av det värde som skapas går åt till skatt i Sverige, eller att bara kostnaden att följa alla regler för näringslivet uppgår till ca 100 miljarder kronor årligen. Nästa gång vi säger till en företagare att hennes eller hans framgång beror på att staten byggt vägar måste vi också betänka hur mycket större framgången skulle ha varit ifall regelverken vore mer liberala, skatterna lägre och den politiska styrningen av ekonomin mer begränsad. För visst är det så att staten på många sätt kan göra gott. Men onekligen är ju sambandet att fria ekonomier växer bäst.
Nima Sanandaji är samhällsdebattör och författare. Nima utkom nyligen med boken »I väntan på välfärden« och har skrivit om betydelsen av entreprenörskap i bland annat boken Kapitalism utan kapitalister? tillsammans med Anders Ydstedt.