Skip to content

Vart tog debatten vägen?

Jag vill förmedla två enkla budskap. Det första är att liberaler måste blir bättre på att debattera högre utbildning. Det andra är att den utbildningspolitiska debatten i allra högsta grad är ideologisk och att det finns utrymme för betydligt fler liberala perspektiv.

Jag gick med i Folkpartiet för att jag är liberal. Jag jobbar med utbildning för att jag är liberal. Men jag är oroad för den liberala utbildningspolitiken. Min största oro rör inte de reformer eller den politik Folkpartiet för i utbildningsdepartementet. Det är egentligen en helt annan fråga. Det som skrämmer mig är den i princip totala avsaknaden av intern debatt om högre utbildning i Folkpartiet Liberalerna.

Den debatt som råder består mest av ett reflexmässigt försvar av den politik Folkpartiet  för genom utbildningsdepartementet. Idélösheten utöver »mer autonomi och mer forskningssatsningar« är total. Jag kan onekligen säga att detta inte var vad jag förväntade mig när jag gick med i Folkpartiet. Det räcker att se till det gångna Almedalen och ett av de mest ideologiska tal partiledaren hållit på länge. Gräsrötterna jublade. Men var fanns den högre utbildningen?

Jag vet inte riktigt hur det har blivit som det blivit. För det är inte bara ett nördigt intresse. Vi pratar om en sektor som i sin helhet med utbildning, forskning och innovation blir vår statsbudgets tredje största post. En sektor som vi i stort har ett kollektivt ansvar för. Det är inte bara ett ansvar utan också ett område av poltiken som är enormt ideologisk i alla sina delar.

Autonomi är ideologi. Folkpartiet skanderar frihet för våra lärosäten och för forskningen. Men vilken typ av frihet och till vilket pris? För Folkpartiet vill uppenbarligen styra. Det räcker att se till ett flertal av partiets senaste reformer för att se att man inte vill släppa taget om akademin. Exempelvis så har Folkpartiet fråntagit lärosäten rätten att utse sin egen styrelse eller att utforma sin egen terminsindelning. Så vilken typ av frihet är det egentligen man vill ge akademin? Är den organisatorisk? Ekonomisk? Juridisk? Eller kanske pedagogisk? För min del så vill jag gärna se en rejäl dos ökad frihet för pedagogiken, fastigheterna och budgetplaneringen.

hur vi kvalitetssäkrar våra utbildningar är en aktuell fråga i och med att det svenska kvalitetsutvärderingssystemet underkändes av den Europeiska paraplyorganisationen ENQA men det är också en ideologisk fråga. Kortfattat innebär kvalitetssäkringssystemet som Folkpartiet infört att man mäter resultat i form av examensarbeten och belönar med resurser. De som misslyckas riskerar att bli av med examensrätter. Hur påverkar detta och lärosätessammanslagningar en politik för möjligheter? För man måste prata om möjligheter i minst lika stor utsträckning som frihet och kvalitet. John Stuart Mill måste ligga orolig i sin grav när Folkpartiet kallar sig ett socialliberalt parti utan att ha en utbildningspolitik för ökade möjligheter.

Detta knyter an till det svenska antagningssystemet och hattandet med utbildningsplatser. Tydligen kan Folkpartiet samtidigt prata om autonomi och sedan dra in och ut utbildningsplatser baserat på någon slags »finger i luften«-bedömning av vad arbetsmarknaden kommer behöva för kompetens. Folkpartiet måste diskutera vad partiet egentligen vill med utbildningssystemet och det måste bli transparant för dess väljare. Alla dessa dubbla budskap är löjeväckande.

Jag vågar påstå att Folkpartiet inte vill släppa taget om lärosätena, i varje fall inte helt. Då är det bättre att man erkänner det och går vidare. Jag vill se att Folkpartiet formulerar en tydlig utbildningspolitik baserat på en möjlighets-ideologi och en modern forskningsbaserad utbildningsstruktur. Folkpartiet ska ha en vision för ett nytt resurstilldelningssystem som premierar tvärvetenskap och progressiv pedagogik. Jag vill se ett antagningssystem utformat på en omvänd princip, bara du uppnår vissa betyg så ska du ha en plats på en utbildning.

Man ska inte tro att väljarna inte förstår eller inte ser utbildningspolitiken. Det är klart de ser när deras barn inte kommer in på högskolan eller inte får en andra chans. Folkpartiet måste ge lika mycket hopp som man ställer krav.  Om partiets politik blir ett beställningsverk från Svensk Näringsliv och OECD så kommer man tappa väljare. För vad är då skillnaden mellan Folkpartiets utbildningspolitik och något Moderaterna skulle kunna leverera?

 

Elisabeth Gehrke (FP)