»Den som ger sig in i politiken sluter en pakt med djävulen.« Max Webers bevingade ord bekräftas ofta när mer cyniska delar av politiska
uppdrag flyter till ytan. Den som följer den politiska processen i USA kan även med fördel inkludera särintressen och lobbygrupper i Webers pakt.
Det politiska system upplysningsinspirerade liberaler kommit att älska för dess maktdelning har nämligen en baksida. Den amerikanska politikens många instanser och inflytelserika kongress utgör en grogrund för kostsamt röstfiskande, så kallat pork-barrel spending. Kompromisser mellan en stor och spridd väljarkårs representanter eller intresseorganisationer smörjs lättast med öronmärkta medel åt de röstandes valkretsar. Något som i sig inte enbart
behöver vara av ondo. Samhällsekonomiskt har det däremot kommit att skapa problem. Den subventionerade har starkare skäl att bry sig om dess budgetpost än de skattebetalare kostnaden är utslagen på. Detta har förståtts och
praktiserats av politiker av alla färger under skapandet av USA:s massiva budgetunderskott.
Ilskan mot denna ordning genomsyrar den ekonomiskt konservativa Tea party-rörelsens retorik. Ambitionen att komma till rätta med problematiken är god. Dess uppskruvade tonläge döljer däremot systemfelets svårlöslighet. Det fiskalt vansinniga röstfisket är en del i vad det innebär att vara amerikansk politiker. Rörelsens frontfigur Ron Paul må exempelvis uttrycka sig uppfriskande ideologiskt. Det har däremot inte hindrat honom att sluta sina alldeles egna djävulspakter som ledamot av representanthuset. Till exempel har Texas räkindustri otaliga miljoner att tacka Paul för. Principer och konstitutionstrogenhet tycks kunna ruckas hos de flesta vid mötet med hemtraktens pampar.
Joakim Rönnbäck är medlem i Liberal Debatts redaktionsråd.