August strindberg hade det som bekant svårt med damerna. Hans kvinnohat tog tidvis sådana former att det pågående Strindbergsåret inte varit fritt från pinsamheter. Feminister har detta år fått tiga i församlingen, om de inte velat störa feststämningen.
Mindre bekant är att ännu en kvinna som August Strindberg hade svårt för var Marie Curie, som upptäckte radiums radioaktiva sönderfall och fick dubbla Nobelpris.
I radioaktiva isotopers sönderfallskedjor omvandlas grundämnen till andra grundämnen. Sådana omvandlingar, fast av helt annat slag, är August Strindbergs kemiska älsklingsidé. I årtionden ägnar han sig åt experiment och ockulta sifferspekulationer, för att döma ut vetenskapens dåtida uppfattning att grundämnena är oföränderliga och inte kan omvandlas till varandra. Han skriver flera hundra boksidor om detta, i Antibarbarus, i Blå Böckerna och även på franska.
Men så gör makarna Curie de banbrytande upptäckterna om radium. Då har Strindberg bara förakt för deras insats. När de steg för steg lyckas renodla radium ur pechblände och fastställa grundämnets atomvikt, finner Marie Curie hur mineralet med stigande radiumhalt blir allt tyngre. Strindberg hånar henne, en atomvikt som först är 140 och så småningom 258 – inte ens en elev i farmaceututbildning skulle gjort sådana fel.
Strindberg vill inte förstå vad hon faktiskt gör. Den store författaren ägnar, skriver senare Uppsalaprofessorn The Svedberg, flera sidor åt att »avhåna … radiums för vetenskapen nya egenskaper«.
The Svedberg, som 1926 fick Nobelpris, var som ung kemist en stor beundrare av Strindberg som författare. Han tänkte att Strindbergs stora intresse för kemi kanske innehöll åtminstone något av värde och tog 1908 kontakt med honom och erbjöd sig att göra om en del av hans experiment. Ja, det ville Strindberg gärna. Den unge mannen kunde ju börja med att svavel faktiskt kunde bli kol.
Experimenten gick inte att upprepa. När Strindberg märkte att kemisten Svedberg inte höll med honom klippte han kontakterna.
Tio år senare, då utgåvan av Strindbergs samlade verk hunnit till hans naturvetenskapliga spekulationer, bröt The Svedberg tystnaden om deras ledsamma mellanhavande. Det gjorde han med besked, med två faktaspäckade artiklar i den tidens ledande liberala tidskrift för politik och litteratur, Forum. Den gavs ut av Karl-Otto Bonnier som varit den store författarens förläggare, under stora vedermödor och upprepade antisemitiska påhopp från Strindberg.
Huvudsyftena med Forum var två: Det liberala motståndet mot aktivisterna som ville gå i krig på Kejsartysklands sida, och den liberala kampen för parlamentarism, mot den antidemokratiska borggårdshögern. Torgny Segerstedt var redaktör för Forum, innan han flyttade vidare till Handelstidningen i Göteborg och det kommande storverket som kritiker av nazismens våldsdyrkan.
I Forum skrev ledande liberala akademiker som Uppsalas Axel Brusewitz och Lundafilosofen Hans Larsson. Det var alltså i en mycket profilerad politisk miljö The Svedberg gjorde upp räkningen med August Strindbergs vetenskapsförakt.
Detta är värt att lyftas fram igen under hyllningsåret. Strindberg hade satt sig fast i den gamla idévärld där kemin var alkemi – funderingar kring ämnens yttre egenskaper och en tro att ämnen kunde omvandlas till varandra. Med sitt lysande språk slogs Strindberg mot tanken att grundämnena är just grundämnen, som inte går att förvandla till andra.
Svavel var för Strindberg ett harts bestående av kol, syre och väte. Kolet i växterna – som ju i regel tas upp ur luften – kunde komma dit genom att växter omvandlade kisel. Både bly och natrium kunde ibland vara kvicksilver. Det sura i syrorna hade inte med väte att göra utan med syre. Ur järnsulfat och ammoniak trodde han sig få guld som han sedan fick att uppgå i kvicksilver. Allt var totalt fel, »guldet« var visserligen inte sand men dessvärre järnhydrater.
Strindberg var ett praktexempel på kvack- och kvasivetenskapare – sådana som finns i dag också och är besatta av misstro mot den »etablerade« vetenskapen.
The Svedberg belyste med en rad exempel hur Strindberg började med att tro att Darwins och andras utvecklingsläror gällde även i kemin, och hur han sedan övergick från kemiska experiment till ockulta spekulationer om mystiska siffersamband. Han gjorde meningslösa jämförelser mellan olika atomvikter och andra tal, som han dessutom regelmässigt angav felaktigt eller rundade av för att de skulle passa in i hans konstruktioner.
I hans egen samtid var Strindbergs hugskott naturligtvis inte fullt så vettlösa som de ser ut i dag. Varje skolelev kan nu få lära sig det grundläggande om atomernas uppbyggnad, grundämnenas platser i periodiska systemet, hur atomer binds av elektronskal till molekyler och hur en del av de senare kan delas i basiska och sura joner. Detta klarnade på allvar först årtionden efter Strindbergs död.
Men det mödosamma arbetet i den tidigare kemin, av Scheele och Berzelius och deras efterföljare, hade gett resultat som var handfasta och övertygande. Med inte minst vågen som redskap hade man klarlagt imponerande mycket, med tanke på de få instrument som fanns till hands. Grundämnena är verkligen grundämnen, även om man då inte förstod hur deras atomer bestod av mindre partiklar. Strindbergs »alternativa« teori var inte vetenskap utan motviljan mot empiriskt grundad kunskap byggd på experiment som går att upprepa.
Strindbergsåret kan sluta i att ha varit falskt. Det blir en skönmålning om inte de mörka sidorna också lyfts fram. Föreställningen om Strindberg som progressiv och vänster har alltid varit skev, förenklad och tillrättalagd.
Hos honom finns också kvinnoförakt, antisemitism – och förment naturvetenskapligt alternativkvackande. Det var därför Marie Curie inte dög.
Hon kom ju ett helt annat slags omvandling av grundämnen på spåren, genom sönderfall, inte genom metamorfos. Det passade inte Strindberg.
Alkemin var den fixa idén. Vackrare än så var det inte.
Åke Wredén är f d politisk redaktör på Nerikes Allehanda och är numera frilansjournalist samt ledamot i Presstödsnämnden.