Länge levde sverigedemokraterna i djup medieskugga. Partiet intresserade bara journalister som grävde om främlingsfientlighet, brottslighet och kronofogdeskulder. Även så sent som inför valet 2006 var det som att medierna aktivt ville förtränga partiets växande stöd i opinionen. Ett skäl var den beröringsskräck många journalister beskriver att de känner till SD, delvis grundad i ett dåligt samvete för att 1991 alltför okritiskt lyft in främlingsfientliga nydemokrater i riksdagen. Ett annat skäl var att SD inte passade medielogiken; bunkermentalitet och ibland otrevliga företrädare gjorde det svårare att bevaka.
Men så, hösten 2009, ett år före valet, kommer partiets stora mediala genombrott, när Aftonbladets chefredaktör Jan Helin står fast vid att inte låta Sverigedemokraterna annonsera. Men Jimmie Åkesson får gärna publicera debattinlägg hos oss, säger Helin i flera TV-debatter.
Aftonbladet kontaktar sedan Jimmie Åkesson och ber honom skriva en debattartikel om »faran med islam«. Det gör Åkesson, men Aftonbladet tycker att vinkeln »Sveriges makthavare blundar för farorna med islam« är för tam och spetsar till rubriken till »Muslimerna är vårt största utländska hot«, trots att Åkesson inte tycker att den har täckning i texten.
Åkessons debattartikel är krångligt skriven, inleds med svårbegripliga ord som »oikofoba«, innehåller extremt långa meningar och hade knappast dragit till sig någon större uppmärksamhet om inte Aftonbladet samtidigt ägnat halva tidningen åt att ta avstånd från den.
»SD-ledarens tio fel« är rubriken på Aftonbladets förstasida dagen därpå, men hänvisning till sidorna 2, 6, 7, 8, 9, 10, 11 och 24. Då blir Åkessons utspel även stor nyhet i övriga riksmedier, i vilka debattartikeln kritiseras kraftigt.
Uppståndelsen kring »muslim-artikeln« blev SD:s genombrott i medierna. Partiet passerade fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna och det strömmade in nya medlemmar till partiet.
Mediehysterin kring SD hösten 2009 nämns av många i de forskningsintervjuer jag gjorde med chefer och reportrar på medierna i Stockholm och Skåne inför valet 2010.
De flesta är kritiska till hur Aftonbladet – och även andra redaktioner – hanterade publiceringen. Även Jan Helin är självkritisk. Han ångrar inte att han publicerade debattartikeln, men han medger att det fanns »en upphetsad ton« i efterföljande publicering som »inte blev bra«.
Villrådigheten i mediernas SD-bevakning är intressant att studera, inte minst som medieforskare, eftersom den belyser en klassisk konflikt i hur journalister ser på sitt uppdrag.
Är journalistikens uppgift att ge allmänheten underlag för att förstå samhället och fatta egna upplysta beslut? Eller är uppgiften att bekämpa och förtiga krafter man ogillar?
Många journalistister bekänner sig – i teorin – till ett konsekvensneutralt ideal, att rapportera relevanta nyheter, utan att ta hänsyn till vem som gynnas eller missgynnas.
Men i praktiken blir det mer problematiskt. SD är ett parti som svenska journalister inte vill bli beskyllda för att gynna. När partiet talar om invandrares brottslighet och om faran med muslimska sedvänjor betraktas det av journalisterna som icke-legitima åsikter. Och det har medverkat till att medierna endera förtigit SD eller kritiserat partiet extra hårt. Det är en av intervjustudiens tydliga slutsatser.
Efter valet 2006 var många journalister självkritiska till att man missade att berätta om SD:s frammarsch, särskilt i Skåne där partiet fick över tio procent och tog plats i 32 av 33 kommuner. Självkritik fanns även på riksplanet, när SD tog plats i hälften av Sveriges kommuner och var blott en procentenhet från att komma in i riksdagen.
Inför valet 2010 tegs inte längre om SD. Partiet bevakades – men med kraftigt negativ tendens, enligt de studier som gjorts av valrörelsen.
Kritiken avskräckte inte väljarna. Den kan till och med ha förstärkt den bild av att vara mobbad underdog som Sverigedemokraterna själva gärna odlar.
SD kan också via egna kanaler gå förbi de traditionella medierna och nå väljare via flygbladsutdelning, hemsidor och sociala medier.
Därmed är det osäkert om de journalister som försöker bekämpa SD i sina publicistiska beslut lyckas i detta uppsåt. När Dagens Nyheters inför valet 2010 bestämmer att de ska ha en »restriktiv rapportering« för att inte ge SD »onödig« uppmärksamhet, har det liten betydelse för valresultatet. Den typiske SD-väljaren läser ändå inte DN.
Däremot kan det ha betydelse för dem som läser DN för att få veta vad som är på väg att hända i samhället. Om det plötsligt finns ett problematiskt vågmästarparti i riksdagen som det knappt stått något om i tidningen, kan de känna en fullt legitim känsla av att tidningen inte levt upp sitt journalistiska uppdrag.
Inför valet 2014 torde SD alltmer kommer att bevakas som andra partier. Journalistiken mår bäst av att styras av journalistiska principer. Varje försök att av ideologiska skäl avvika från detta, riskerar att urholka nyhetsrapporteringens legitimitet och trovärdighet.
För övrigt är det heller inte säkert att det gynnar SD att utsättas för samma vardagsbevakning som andra politiska aktörer. Men det är inget journalister bör fundera över, i alla fall inte om de vill leva efter den konsekvensneutrala principen publish and be damned.
Björn Häger är journalist och medieforskare. Han har bland annat varit inrikesreporter på Ekot och ordförande i föreningen Grävande Journalister. Han har skrivit flera läroböcker i journalistik och sitter i Publicistklubbens styrelse. Intervjustudien i boken Problempartiet, mediernas villrådighet kring SD valet 2010, Stiftelsen Institutet för Mediestudier, Sim(o), gjordes som doktorand vid Mittuniversitetet.