»Jag antar att jag kunde ha stannat hemma och bakat kakor och ordnat tebjudningar men jag valde att fortsätta min karriär«, konstaterade Hillary Clinton under valrörelsen 1992 och lyckades uppröra en halv nation. Hon tvingades sedan göra avbön och bjuda på kakrecept.
Få poster kan sägas ha så tydlig och klurig kravprofil som rollen som USA:s första dam trots att ingen människa formellt kandiderat till den. Det »räcker« med att i unga år ha träffat en tillräckligt framåt kille som gör så lämpliga livsval att han en dag framstår som en person kompetent nog att bli världens mäktigaste. Väl på plats ska en First lady vara tjusig och driva en lagom okontroversiell fråga, som parker (Lady Bird Johnson), missbruksvård (Betty Ford) eller barns läskunnighet (Laura Bush).
Michelle Obama har klarat uppdraget galant. Inte nog med att hon i dag är betydligt mer populär än sin man. Hon har valt hjärtefrågan att barn ska äta grönsaker och röra på sig. I sitt tal på årets demokratiska partikonvent betonade hon att hennes viktigaste roll är den som »mom-in-chief«. Bedårande så klart, men också otroligt tillrättalagt från en person som träffade den nuvarande presidenten när hon var hans mer seniora kollega och i många år var den som drog in de stora pengarna i familjen Obama.
Men Michelle Obamas framgångsrika karriär tonas ned. Det finns risk att stöta sig med alla kvinnor vars karriärval är att bli hemmafru. Motsatsvis måste hemmafrun Ann Romney uttrycka sin gränslösa beundran för alla yrkesarbetande kvinnor. Detta dubbelbestraffande skådespel är en viktig del av First lady-rollen.
Men hur gulliga frågor presidentfruar än driver så har flera av dem varit framgångsrika. Lady Bird lyckades driva igenom lagar som förskönade USA:s städer och motorvägar och Betty Ford revolutionerade missbruksvården. Hillary Clinton fortsatte att skippa tebjudningarna och blev utrikesminister.
Caroline Krassén är redaktör för Liberal Debatt.