Ordet paternalism kommer från det latinska ordet pater, fader. I den patriarkala familjehierarkin var det familjefaderns uppgift att fatta beslut åt familjemedlemmarna, för att de inte ansågs kunna göra det själva. Paternalism är således idén om att någon, staten eller enskilda, måste få människor att göra sådant de annars inte skulle ha gjort, för att de själva inte anses kapabla att fatta de beslut de med hänsyn till sitt eget bästa borde fatta.
Paternalismen kan förekomma i olika former. En distinktion är den mellan mjuk och hård paternalism. Enligt den mjuka paternalismen är det godtagbart att inkräkta i människors självbestämmande på så vis att man informerar dem om konsekvenserna av deras handlande, så att de kan göra välinformerade val. Den hårda paternalismen går längre och säger att det även är legitimt att hindra personer från att göra det de vill göra, även om de är medvetna om konsekvenserna av sitt handlande.
En annan distinktion är den mellan svag och stark paternalism. Den svaga paternalismen säger att det är legitimt att ingripa om människor misstar sig angående vilka som är medlen för de mål de har; om en människa prioriterar att leva ett hälsosamt liv framför att leva ett roligt liv är det legitimt att hindra den personen från att dricka alkohol. Enligt den starka paternalismen är det därtill legitimt att ingripa om människor misstar sig beträffande sina mål; vissa saker är helt enkelt bättre och mer rationella att göra än andra, och det är legitimt att ingripa om en person gör det som är sämre och mindre rationellt även om det är vad personen faktiskt helst vill göra.
Slutligen kan paternalismen antingen vara inriktad på att skapa välfärd eller att upprätthålla moral; att tycka att det ska råda statligt monopol på alkohol kan antingen motiveras utifrån att det är bra för människors hälsa, eller utifrån att det är omoraliskt att supa.
Finns det då någon paternalism som är godtagbar, eller är all paternalism illegitim därför att den per definition innebär att människor hindras från att göra det som de av någon anledning vill göra? För det första kan man fråga sig om det överhuvudtaget går att avgränsa de situationer då ett handlande enbart skadar den individ som utför handlingen från de situationer då handlandet även skadar andra, och utifrån den distinktionen dra en gräns mellan de handlingar som det är illegitimt respektive de som det är legitimt att förhindra.
Svaret på denna fråga beror förstås på hur man ser på begreppet skada. Om man använder sig av ett väldigt vitt sådant, kan man komma till slutsatsen att väldigt många handlingar kan skada andra och att de därmed är legitima att reglera. Att jag snusar kan göra så att jag får muncancer i framtiden, vilket kommer att gå ut över andra som betalar skatt. Att en del människor fäller hätska kommentarer om vissa grupper av människor kan få människor i den gruppen att känna sig kränkta. Och att mina kompisar är bögar kan vara något som gör att en del konstiga människor får ont i magen.
Utifrån denna syn på skada kan man således komma till slutsatsen att alla möjliga typer av regleringar är godtagbara, därför att de reglerar sådant som andra människor och inte bara man själv skadas av. Från ett liberalt perspektiv ter sig dock en sådan slutsats högst olustig. Det är klart att i stort sett allt vi gör påverkar andra människor på något sätt. Men att därifrån dra slutsatsen att vi alla har en skyldighet att minimera våra kostnader eller upprätthålla någon slags svårdefinierad samhällsmoral som alla är ansvariga för skulle kunna leda, och har så gjort, till ofantliga inskränkningar i människors frihet.
Ett bättre sätt för en liberal är snarare att utgå från att skada är något betydligt snävare än så. Att fysisk skada som åsamkas andra ingår i begreppet är självklart, men det borde inte heller vara något större problem att även låta begreppet innefatta hot om sådan skada och vissa former av svårare psykisk skada, till exempel förföljelse. Inom denna sfär torde det således vara godtagbart att reglera människors handlande.
Samtidigt kan man fråga sig om det inte kan finnas fall där det kan vara legitimt att reglera människors handlande även utanför denna sfär, i situationer där människor inte riskerar att skada andra utan enbart sig själva. Med andra ord, om det inte kan vara godtagbart att staten ibland ägnar sig åt paternalism.
Ett speciellt fall är människor som av en eller annan anledning inte har förmåga att handla rationellt. Att hävda att barn kan tvingas till att göra saker är i någon mån lättare än att hävda att vuxna personer kan tvingas till det, eftersom barn i mer eller mindre utsträckning inte är rationella. Det kan till exempel antas att de flesta – inte alla, men de flesta – vuxna i efterhand tycker att det var bra att de tvingades gå i skolan som barn. Utifrån ett sådant resonemang kan skolplikten legitimeras eftersom de personer som omfattas av den inte är fullt rationella men i framtiden, när de är det, kommer tycka att det var ett rimligt ingrepp i deras frihet.
Ett annat exempel är svårt psykiskt sjuka personer eller grava missbrukare, som riskerar att dö om de inte får hjälp men som inte vill ha sådan hjälp eftersom de inte tänker och agerar rationellt. I ett sådant fall går det också att argumentera för att paternalism kan vara godtagbart; det kan på goda grunder antas att de flesta människor, om de befinner sig i ett rationellt tillstånd, vill fortsätta leva (levande varelser brukar generellt sett vilja fortsätta leva). I fallet med den allvarligt psykiskt sjuke eller missbrukaren kan man därför tänka sig någon sorts fingerat samtycke, bestående i att om de hade befunnit sig i ett rationellt tillstånd hade de samtyckt till den hjälp som de nu tvingas till.
Så fort man börjar argumentera för att vissa former av paternalism kan vara godtagbara, är man givetvis inne på ett sluttande plan. Det är något man ska vara mycket aktsam med; paternalism i ett fall kan lätt spilla över i paternalism i ett annat. Men i stort sett varje gång man argumenterar för att staten ska göra det ena eller det andra är man inne på ett sluttande plan, och så länge man förespråkar en stat är det något som man inte kan komma ifrån.
Däremot är det oerhört viktigt att liberaler fortsätter att vara vaksamma mot paternalismen. På samma gång som den kan framstå som omtänksam och medmänsklig, underkänner den faktiskt människors förmåga att fatta beslut och ta ansvar för sina egna handlingar. I vissa rena undantagsfall kan det kanske vara legitimt, men för det allra mesta är det något som från liberal synpunkt inte går att försvara.
Emma Söderberg Majanen är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.