Skip to content

Sökes: Mod att våga vara liberal

Efter en strejk på ett plåtslageri i Stockholm i slutet av 1800-talet åtalades fyra arbetare. Efter fyra års processande friades dem. Deras advokat hette Karl Staaff. Sju år senare blev han Folkpartiets första statsminister.

I dag, nästan hundra år senare, sitter Folkpartiet återigen i regeringen men på ett valresultat som är partiets sämsta någonsin om man bortser från katastrofvalen 1982 och 1998. Problemet är att partiet inte vet vart det är på väg. Trots pågående partiprogramsarbete är risken stor att partiet inte hittar tillbaka till sina rötter och att det varken sitter i regeringen eller i riksdagen efter nästa val.

Att vara ett liberalt parti är större än att jaga kortsiktiga vinster i opinionen. När Liberala samlingspartiet (föregångaren till Folkpartiet) bildades stod demokrati, rättssäkerhet och liberal jämlikhet i fokus. Kampen då handlade mycket om den underklass som saknade rösträtt och som inte levde på samma villkor som andra. Därför arbetade Folkpartiet under första halvan av 1900-talet för att skapa arbetsrättslig och ekonomisk trygghet för löntagare. Det gav en stor grupp människor frihet.

När den socialdemokratiska dominansen blev ett faktum skiftade partiet fokus och gjorde en ny analys. De offentliga monopolen innebar ofrihet. Det är därför partiets politik de senaste decennierna har handlat om frihet i form av mer makt över den egna plånboken samt avregleringar och valmöjligheter inom välfärden.

Den tredje vågens liberalism lyser dock med sin frånvaro. Med en pågående globalisering och borgerliga regeringar 11 av de 23 senaste åren vid nästa val, är det inte enkelt att formulera nya politiska uppdrag. I skuggan av den ekonomiska liberalismens segertåg de senaste decennierna famlar Folkpartiet märkbart efter ett nytt syfte. Det märks inte minst när man skärskådar vad partiets programrådsgrupp hittills har presterat.

Ansatsen är visserligen imponerande: offentlig blogg, studiecirkelsmaterial och enkäter kompletterat med programråd. Samtidigt är det något som skaver. Flertalet inlägg på programrådsbloggen handlar om politik som partiet redan driver med framgång. Valfrihet inom välfärden återkommer många gånger liksom ekonomisk globalisering och utvecklad skolpolitik.

Den enda gången partiprogramsbloggen känns relevant är när en av partiets riksdags­ledamöter skriver om behovet av spridandet av demokrati och riskerna med allt ekonomiskt starkare diktaturer. Den typen av ansats – hur världen utvecklas och vilka hoten mot friheten är framåt – är dock bristvara i partiprogramsarbetet och i det studiecirkelmaterial som har utformats.

Samtidigt som Folkpartiet sitter i regeringsställning och levererar liberal politik inom många områden håller Sverige och Europa på att förlora sina starka rättssamhällen och gräva ner sig i nationalism. Polisens befogenheter ökar dramatiskt och statens övervakning når rekordnivåer. Samtidigt medför globaliseringen att allt fler känner otrygghet när jobben hotas, invandringen ökar och kraven höjs. Utanför våra gränser monteras demokratin ned i Ungern, nynazistiska partier växer och beslut flyttas till anonyma byråkrater i EU.

Denna utveckling borde vara utgångspunkten för Folkpartiets nya partiprogram och en ny politisk analys. Det nya partiprogrammet får inte ta utgångspunkt i 1900-talets problem­formuleringar. Hotet mot individens frihet i dag är inte antalet leverantörer av äldreboenden utan ett samhälle där det allmänna abdikerar från objektivitet och saklighet.

Detta är vad som händer i ett Sverige där säkerhetspolitiska analyser går före demokratiska friheter och där tiotusentals människor inte upplever att de kan få hjälp och stöd av polisen eller det allmänna när de behöver. I dag räcker inte ens Anne Wibbles »årslön på banken« om man blir arbetslös och hamnar på kant med myndigheterna. Folkpartiets uppgift borde därför nu handla om skyddet av starka demokratiska institutioner och rättssäkerhet eftersom dessa utgör den yttersta garanten mot ofrihet och godtycke.

Bortsett från kastandet av de politiska skygglapparna behöver Folkpartiet dessutom omvärdera sin roll i svensk politik. Parallellt med bristen på ordentlig politisk debatt har partiet anpassat sig för mycket till det politiska landskapet genom att ensidigt fokusera på utbildningsdepartementets frågor.

Alliansvurmen är ett problem. De frihetsreformer koalitionen har genomfört har fört Sverige i en mer liberal riktning men Folkpartiets kräftgång visar även på Alliansens janusansikte. Samarbetet har gett partiet verklig makt att påverka, men försvagar samtidigt partiets röst eftersom Alliansen uppfattas som en partibildning. Och eftersom Alliansens sammantagna politik inte är tillräckligt liberal är inte heller ett fördjupat samarbete svaret.

En mer nykter attityd gentemot övriga allianspartier förutsätter dock att partiet slutar stirra sig blind på opinionen. Egentligen är det märkligt hur landets mesta idéparti så tydligt har förlorat sig i den mediala »logiken«, vilket den uppenbara flörten med moderatväljare representerar.

Att försöka locka moderater som uppger Folkpartiet som bästa andrahandsalternativ är inte ologiskt, men var är tron på den egna politiken? Svaret på frågan om vilken politik Folkpartiet ska driva får inte vara den politik som gammalmoderater saknar i de nya Moderaterna. Svaret måste vara att fördjupa och lyfta fram det som utgör grunden i Folkpartiet liberalerna, förmåga att kritiskt analysera vilka hinder individen möter i dag och imorgon. Lyckas partiet inte behålla den förmågan kan vi lika gärna bilda »Allianspartiet«.

Frågan är vart Folkpartiet är på väg. Den politiska inriktning som partiprogramsarbetet tycks mynna i gör att frågan är högst befogad. Det nya partiprogrammet riskerar att snarare ge mer av samma politik än liberala svar på den nationalism och rättsosäkerhet som breder ut sig i Europa. Faran med det förra är att Folkpartiet blir ännu svårare att särskilja från de andra allianspartierna, hotet från det senare är högst reellt.

Liberalismen är inte bekväm. Den befinner sig alltid i opposition mot de ofriheter som finns för stunden genom att kritiskt analysera olika maktförhållanden i samhället. Det är så Folkpartiet tidigare har bidragit till att göra Sverige till ett fritt, upplyst och demokratiskt land. När nationalismen och rädslan nu står för dörren ligger det därför i Folkpartiets uppdrag att ta kampen för de människor som drabbas av främlingsfientlighet och myndigheters godtycke. För det är vår förbannade plikt. Att våga vara liberaler.

 

Benny Lindholm är medlem i Liberal Debatts redaktionsråd.