I oktober 1967 gick LO-ordföranden Arne Geijer upp i talarstolen på den extrainsatta S-kongressen efter dåtidens katastrofval och talade om »ofantliga brister i samhället och stora inkomst- och förmögenhetsklyftor«. Dagens socialdemokrater talar också om ekonomisk ojämlikhet, men under de senaste månaderna har man fokuserat på ojämlikhet i skolan. Man har varit emot ojämlikhet mellan elever på olika skolor och mellan elever i olika klasser på samma skolor.
För någon månad sedan påpekade partiets utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan i SVT:s Agenda att internationell forskning har visat att mer blandade elevgrupper är bättre för kunskapsutvecklingen både för såväl högpresterande elever som lågpresterande elever. Sorteringsskola kanske inte låter vackert, men det finns en del evidens för att, tvärtemot vad Baylan menar, alla elever tjänar på att undervisas tillsammans med likapresterande. Esther Duflo vid Masschusetts Institute of Technology publicerade tillsammans med andra i höstas den kanske första riktigt omfattande empiriska studien av hur nivågruppering av elever påverkar skolresultaten. De fann att elever på samtliga nivåer – det vill säga från låg- till högpresterande – tjänade på att sorteras utifrån initiala kunskaper. Resultaten känns ganska logiska om man beaktar att elever som befinner sig på mer likartade kunskapsnivåer bör ha ett större utbyte av varandra, samt att lärarna lättare kan anpassa undervisningen utifrån elevernas behov.
Socialdemokraterna brukar argumentera för att duktiga elever behövs i alla klasser för att hjälpa och inspirera de lågpresterande. På engelska brukar detta kallas för peer effect. Om en sådan positiv effekt existerar kan man ifrågasätta. Men även forskare som i studier finner en peer effect brukar ofta konstatera att den är förhållandevis liten. Nationalekonomen Lars Lefgren finner att skillnaderna mellan elever inte är större på skolor med nivågruppering än på skolor utan. Detta implicerar att en eventuellt förlorad peer effect på skolor som sorterar elever balanseras upp genom andra effekter. En tänkbar sådan har föreslagits av ojämlikhetsforskaren Thomas Piketty som framhållit att nivågrupperingar kan frigöra ekonomiska resurser som kan satsas på de lågpresterande eleverna, vilket leder till att de har lättare att komma ikapp.
För att parafrasera författaren P.J. O’Rourke: i skillnaden mellan elevgrupper med goda resultat och elevgrupper med dåliga resultat är inte problemet skillnaden, utan elevgruppernas dåliga resultat.
När det gäller jämlikhet i skolan tycker jag att Socialdemokraterna har hamnat snett både vad gäller problemformulering och förslag på lösning. Kanske skulle man tjäna på att istället gå tillbaka till Geijers brandtal. Eller varför inte Alva Myrdals jämlikhetsrapport? Fast egentligen räcker det med att backa bara ett par år i tiden då två brittiska epidemiologer besökte Sverige. De hette Richard Wilkinson och Kate Pickett. Deras bok om ekonomisk ojämlikhet, The Spirit Level (översatt till Jämlikhetsanden), hade nyligen publicerats. Här omfamnades boken av den svenska vänstern som en ny husbibel, samtidigt som den blev hårt kritiserad av borgerligheten, inklusive undertecknad. Men även om The Spirit Level lämnade mycket att önska – analys över tid, försök att utröna eventuell kausalitet och så vidare – så hade Wilkinson och Pickett en poäng. Problemet med deras bok var det slarviga försöket att bevisa vilka problem ekonomisk ojämlikhet skapar – inte tesen att ekonomisk ojämlikhet kan få negativa konsekvenser för samhällsutvecklingen.
Jag minns när jag pratade med Världsbankens forskningschef Martin Ravallion för ett halvår sedan. Ravallion, som är en av världens främsta experter på absolut fattigdom, sa till mig att vi inte kan ignorera den ekonomiska ojämlikhetens negativa konsekvenser. Han gick till och med ett steg längre och varnade för absolut ekonomisk ojämlikhet, alltså skillnaden mellan individer räknat i absoluta tal – inte i procent.
Principiellt kan man som liberal tycka att ekonomisk ojämlikhet inte borde spela någon roll. Det är absoluta nivåer som räknas. Men som människor jämför vi oss med varandra. Och detta innebär att välståndsökningar i vissa avseenden kan resultera i negativa effekter. Det finns också en del som tyder på att även i vissa fall då ojämlikheten minskat så tror man att den har ökat och agerar därefter. Branko Milanovic, som har skrivit boken The Haves and the Have-Nots om global ekonomisk ojämlikhet, kallar detta fenomen för upplevd inkomstojämlikhet. Det innebär att om en fattig person får en dator med 3G-uppkoppling så har – allt annat lika – den ekonomiska ojämlikheten minskat, men för personen i fråga kan den ändå upplevts ha ökat för att man nu mycket lättare kan jämföra sig med andra som har det bättre.
Ojämlikheten, upplevd eller faktiskt, kan i sin tur påverka människors välmående och handlingar. Ett tydligt sådant exempel är tonårsgraviditeter. I vad som förmodligen kommer bli en av de mer citerade vetenskapliga artiklarna framöver visar ekonomerna Melissa Kearney och Phillip Levine hur kvinnor med låg socioekonomisk status har signifikant fler barn i tonåren när de bor i områden med hög ekonomisk ojämlikhet, allt annat lika.
Man kan avfärda denna typ av resonemang om man vill. Personligen tror jag dock att såväl den ekonomiska ojämlikheten som dess roll i den politiska och akademiska debatten kommer att fortsätta växa. Socialdemokraterna har i denna fråga historien bakom sig. Men förhoppningsvis är det borgerligheten som har framtiden framför sig. I sådana fall krävs dock skarpa analyser och helhjärtat engagemang i frågan, vilket det hittills varit ganska ont om. Borgerlighetens intellektuella och politiker måste fundera på hur man framöver ska förhålla sig till den växande ekonomiska ojämlikheten.
Simon Hedlin Larsson är nationalekonom, statsvetare och medlem av Liberal Debatts redaktionsråd. Han var pådrivande för att få Christopher Snowdons bok med kritik av »Jämlikhetsanden« översatt till svenska. Boken gavs ut av Timbro under titeln »Jämlikhetsbluffen«.