Skip to content

Illa far partiet

 

Arbetets söner sluten er alla,

till våra bröder i syd och i nord!

Hören I ej hur mäktigt de skalla

ut över världen befrielsens ord?

 

Stämningen är högtidlig. I bänkraderna på konferensanläggningen Stockholm Waterfront sitter 3 000 förväntansfulla åhörare. Banderoller med ordet »nystart« vittnar om en stundande vår; en vår som inleds med att ombuden sjunger »Arbetets Söner« från 1885.

Håkan Juholts första stund blir hans största. Mona Sahlins baneman introducerar särskrivningen »social demokrati« och låter kulturen ta plats i debatten. Däremellan ska Domus heta Domus.

Lördagen den 26 mars 2011 symboliserar Juholt vägen tillbaka. Samma kväll som Earth Hour uppmanar oss att släcka lamporna, anar Socialdemokraterna ljuset.

 

Ur den förnedrande träldomens grift,

upp till en hedrande ädel bedrift!

 

Hösten kommer snabbare än väntat. I slutet av september konstaterar Carina Moberg – då gruppledare i riksdagen, nu suppleant i skatte­utskottet – att partiets skuggbudget »inte håller måttet«.

Osäkerheten kring vad S vill med socialförsäkringarna är för stor. Och några dagar senare får budgetens riktade 300-miljonerssatsning mot bidragsfusk – »för att bekämpa dem som bryter mot bestämmelser som hederliga företagare och privatpersoner följer« – en olycklig innebörd.

Fotografen från landsortstidningen Östran går vilse i Stockholmsförorten Västertorp. På sex månader förvärras Socialdemokraternas tillstånd från kris till katastrof; från en partiledare med ett regeringsalternativ hon aldrig trodde på, till en som bara tror.

 

Oket med påskriften »Bed och försaka!«

länge oss nedtryckt i mörker och nöd;

Människovärdet vi fodra tillbaka.

Kämpa för rättvisa, frihet och bröd!

 

De senaste årens intensiva personfokus har gjort att S verkliga utmaning hamnat i skymundan.

Det var ett ömsesidigt beroende mellan arbetare och tjänstemän som lade grunden för socialdemokratins pragmatiska 1900-tal. Den demokratiska socialismen tog avstånd från revolutionen – men behöll täta band med vänstern.

Marknaden skulle tämjas. Därmed har Socialdemokraternas kris sitt ursprung i en omvälvande 30-årsperiod: Åren mellan Tage Erlanders stolta linjetal på Metallarbetarförbundets kongress 1961 och Ingvar Carlssons stukade EG-ansökan 1991.

Det splittrade förhållningssättet till framväxten av den inre marknaden gav S identitetskris. I Metalltalet slog Erlanders 34-åriga talskrivare Olof Palme fast att ett svenskt medlemskap i EEG inte var förenligt med neutralitetspolitiken. Trettio år senare skulle EG rädda Sverige.

Den globala lågkonjunkturen på 1970-talet förändrade politikens förutsättningar. Industrins orderböcker sinade – och för att kompensera bortfallet av arbetstillfällen lät Socialdemokraterna den offentliga sektorn svälla.

Kommunal passerade Metall som LO:s största förbund och Sverige upplevde nolltillväxt för första gången sedan andra världskriget. Därutöver försämrades den demokratiska social­ismens möjligheter att formulera ett alternativ till marknadsliberalismen, när väljarna sade nej till fondsocialism.

När Östblocket slutligen föll samman, försvann behovet av den balansgång som burit upp stora delar av socialdemokratins unikum. S karaktäristiska framtidsoptimism fick en nostalgisk klang – och rörelsens sprickor blev ännu synligare.

Dagens socialdemokrati kämpar med att hitta nya allianser mellan låg- och medel­inkomsttagare. Politiken kan inte byggas på bidrag, måste ha potential att generera tillväxt i hela landet och få samtliga falanger att sitta någorlunda still i båten.

Demokratisk socialism är ingen samhällsomstörtande ideologi: Kollektivt beskydd är dess ledord. Göran Persson förstod S historiska sammanhang när han inför valet 1998 lanserade maxtaxan. Sedan dess har Socialdemokraterna befunnit sig i en idépolitisk recession.

 

Icke naturen hårdhänt har dragit.

Gränser som skilja fattig och rik.

Hjärtlöst har makten under sig slagit

alla dess håvor rovdjuret lik.

 

Ändå har s förblivit landets största parti. Och det finns flera skäl för socialdemokratin att vara stolt över sin historia: Inte minst har offentliga satsningar på utbildning bidragit till att stimulera enskilda individers sociala mobilitet.

Men den demokratiska socialismen är också medskyldig till enorma samhällsproblem. Socialdemokratins ingenjörskonst har i decennier gömt undan samhällets mest utsatta i ogästvänliga miljonprogram och myndighetsåtgärder.

När S förädlade den konservativa idén om ett folkhem var Sverige ett homogent samhälle. Kan nationella välfärdsstater verka i symbios med 2000-talets liberala kosmopolitism – eller urholkas skattemoralen när samhällen diversifieras? Hur påverkas i så fall Socialdemokraterna?

I sin uppmärksammade bok »Illa far landet« argumenterar den brittiska historikern Tony Judt för att Europas socialdemokrater ska utnyttja skuldkrisen och lösgöra sig från rådande liberalt konsensus.

Judt ifrågasätter vad som särskiljer den demokratiska socialismen från marknadsliberalism och efterlyser tydligare reformer. Hans analys bortser delvis från att väljarna har straffat S när partiet blivit för radikalt – oavsett om sakfrågan gällt löntagarfonder, eller Lars Ohly som potentiellt statsråd i en rödgrön regering.

Det som talar för Socialdemokraterna inför valet 2014 är en viss krisinsikt och Alliansens växande arrogans. Medan S bjuder in kulturpersonligheter i arbetet med sitt nya partiprogram, upprepar nya Moderaterna gamla Socialdemokraternas misstag och blandar ihop partiets historieskrivning med Sveriges.

Den samförståndsinriktade Stefan Löfven har goda möjligheter att bli Sveriges nästa statsminister. Löfvens partiledarskap har inneburit en opinionsmässig återhämtning – även om socialdemokratin förblir vacklande i avgörande frågor som vinster och valfrihet i välfärden.

Nu måste befintlig kritik följas av konstruktiva förslag. Än så länge framstår Stefan Löfven som ett förband på Socialdemokraternas blödande sår; en första hjälpen-insats från ett lika krisande fackförbund. Arbetets söner krävde mer än så.

 

Mot den förödande guldkalven stod.

kampen med glödande känslor och mod.

Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana

fältropet genom nationerna går:

Sluten er under vår enighetsfana,

fällen ej modet och segern är vår.

 

Lars Kriss har en magisterexamen i historia och är föräldraledig ledarskribent på Liberala nyhetsbyrån.