Skip to content

Ett kapitalstarkt arbetareparti

Liberala valarbetare i Sverige arbetade länge inom ramarna för en särpräglad dramaturgi. Motparten, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, uppfattades mot bakgrund av ett av västvärldens längsta regeringsinnehav, horder av skickliga företrädare och berg av pengar. Liberaler visade därför prov på en sorts David mot Goliat-mentalitet. Den frihetlige hade att uppbåda all tillgänglig list mot jätten då följden av ännu en valförlust var ett än mer cementerat maktmonopol där Socialdemokraterna, som Herbert Tingsten uttryckte det, var den sol kring vilken de andra partierna kretsade.

I dagsläget har Socialdemokraterna tappat såväl regeringsmakten som företrädare med ett särskilt regeringsdugligt skimmer. Nött av tiden och utsuddad under turerna kring den förre partiordföranden är bilden av utmaningen från de forna statsbärarna inte vad den har varit. Något som förvisso kan utfalla lyckosamt men tål att problematiseras. Där majoritetsförhållanden och regeringsvana urlakats återstår den välfyllda valkistan. Liksom ett samhällssystem som under decennier utmejslats mycket gynnsamt för partiets valmaskin.

Nämn Socialdemokraternas finansiering och de flesta kommer säkerligen att tänka på det ekonomiska stödet från fackföreningsrörelsen. Delar av de tidigare avdragsgilla medlemsavgifterna går oavkortat till Landsorganisationens parlamentariska systerrörelse. Det pågår en ständig diskussion om transaktionernas omfattning. Ett vanligt förekommande tal är 77 miljoner kronor under mandatperioden 2006 till 2010. Något som oaktat andra sammanräkningar får sägas vara imponerande i sig. Därutöver utgör SAP:s medlemsavgifter en stark bas. Partiet må ha krympt kraftigt över tid men ståtar fortfarande med drygt hundratusen medlemmar.

Socialdemokraterna och SSU uppmärksammas även på regelbunden basis för innehavet av A-lotterierna. Partikassan stärks nämligen avsevärt genom försäljning av exempelvis kombilotter på den reglerade och skattemässigt förmånliga spelmarknaden. Därigenom infekteras varje politisk diskussion om spelmonopol samtidigt som det gamla folkrörelsepartiet får en påtaglig ekonomisk fördel gentemot de flesta andra riksdagspartier.

Förutom detta ligger Socialdemokraternas resursstyrka i så mycket mer än enbart pengaflöden. Exempelvis är det svårt att kvantifiera betydelsen av en politisk fackföreningsrörelse som gladeligen ställer upp med valarbetare, såväl på torgmötet som på kafferasten. Dessutom utgör facklig aktivitet en klassisk plantskola för breda lager av partiets företrädare. Värt att komma ihåg är även att Landsorganisationen på intet sätt är den enda organisationen med S-anknytning.

I boken S-koden beskriver författaren Carl Hamilton att socialdemokratin eftersträvat att vara mer än ett parti. Rörelsen har nämligen en lång tradition av att verka över hela civilsamhället. Detta illustrerades väl när Dagens Nyheters Peter Wolodarski i en krönika (8/1-2012) blickade tillbaka på hur den socialdemokratiska väljaridentiteten tidigare reproducerats i livets alla skeden. Den socialdemokratiska stödtruppen handlade på Konsum, hade försäkringar hos Folksam, gick i studiecirkel hos ABF och såg till att bli jordfäst hos Fonus.

Det är alltså inte underligt att Håkan Juholt gärna talade om en guldålder där Domus hette Domus. I samma anda tycks Hamilton betrakta arbetarrörelsens glansdagar som ett slags Arkadien av meningsgivande progressiv samvaro. Även om de socialdemokratiska sidoorganisationerna säkerligen rullades ut med goda avsikter är andra partiföreträdares kritik av inrättningen inte heller underlig. Debatten om Sverige som en under 1900-talet demokratisk enpartistat är lika återkommande som den är relevant.

Sverige har pluraliserats under de senaste decennierna. Men det återstår flera spelregler som är särskilt gynnsamma för organisationsmönstret i sfären kring arbetarrörelsen. Det är exempelvis talande att S-studenters spetsutbildning Wigforssakademin är anordnad i samarbete med en ABF-nära folkhögskola och därmed studiemedelsberättigande. På samma sätt är det inte oproblematiskt att tillsynes apolitiska organisationer tycks utgöra något av institutionaliserade ombudsmannafabriker för ett parlaments största parti.

Skildringar av Socialdemokraternas styrka blir lätt exotiserande. Det går även att peka på att borgerliga företrädare knappast är små vättar i ett resurssvagt samhälleligt vakuum. Likväl kan reflektion över motpartens finansiella muskler och organisatoriska styrka förebygga hybris. Dessutom förordar liberaler ofta informerade konsumenter, kanske särskilt vid köp av lotter.

 

Joakim Rönnbäck är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd, har aldrig köpt en A-lott men är svag för Unga Örnars logotyp och musiken på första maj.