Länge har det framförts kritik mot tabloidpressens okritiska bevakning av kungahuset och dess medlemmar. Det har hetat att idolporträtten, de tillrättalagda intervjuerna, rapporteringen om middagsbjudningar och klänningar varit ovärdiga en i förhållande till statsmakterna fri och oberoende press. Inte minst Vilhelm Moberg, den hitintills klarast lysande stjärnan på den svenska republikanismens himlavalv, förfasade sig över denna granskning som han såg som en naturlig följd av monarkins verkningar på medborgarna och samhället.
Republikaner, däribland jag själv, har ingenting hellre önskat än att bevakningen av kungahuset istället skedde på samma premisser som all annan kritiskt granskande journalistik. Eller med andra ord: att kungen verkligen behandlades som den statschef han faktiskt är. Utan krona, spira och tilltal i tredje person.
I republikanska led närs föreställningen att en sådan granskning skulle demaskera statsskickets moraliska förkastlighet inför folket och avslöja att det finns andra än kungen som är mer kompetenta att fullgöra de plikter som vårt statsskick tilldelar statschefen. Eller bland vissa än värre till och med, att kungen inte är kompetent att fullgöra sitt uppdrag.
Men efter turerna kring skandalboken Den motvillige monarken (Lind & co, 2010) måste man inse att den republikanska mediekritiken varit principiellt feltänkt. Tabloidpressens misstag har inte varit att den rapporterat om kungahusets alla privata tillställningar framför annat utan att den inte granskat det personliga tillräckligt ingående. Låt mig förklara vad jag menar.
Monarkins innersta kärna är som alla vet att ämbetet går i arv från en generation till en annan. Till skillnad från meritokratin, där den individuella prestationen anses utgöra grundvalen för ekonomisk makt eller en viss samhällsposition, förlitar sig monarkin på en dynastisk princip där makt tilldelas efter blodsband.
Reproduktionen, blodet och personen är alltså monarkins och monarkens adelsmärke. Och om det är dessa fenomen som utgör grundvalarna för monarkin måste all seriös mediebevakning och granskning av kungahuset ta avstamp i just dessa förhållanden. Det är att blanda äpplen och päron att önska en mediegranskning av en monark likt den som vi anser vara på sin plats för de folkvalda. En granskning av en person som har valts på grund av sina färdigheter och egenskaper kan inte vara densamma som för den som fått sin position i staten tilldelad genom arv.
En sådan journalistik är å ena sidan banal eftersom den bevakar just födslar, bröllop och begravningar, men den är å andra sidan obegränsat radikal eftersom den innebär att inget skrymsle av kungens eller kungafamiljens privatliv ska ställas utom offentlighetens insyn. Det är ledsamt att säga det men kungens sexualitet, sjukdomshistorik eller andra högst privata angelägenheter blir fenomen nödvändiga att rapportera om i en monarki. Inte därför att någon önskar det utan därför att det är en konsekvens av monarkin själv.
Logiskt sett är det alltså den journalistik vi vanligtvis avvisar som ovidkommande eller integritetskränkande den mest ansvarsfulla medierapporteringen kring kungahuset. Monarkin pockar på en inverterad form av journalistik i jämförelse med den vi i ett demokratiskt och meritokratiskt samhälle är vana att tänka på.
Att som TT-reportern Thomas Bengtsson ställa frågor om kungens eventuella besök på sexklubbar eller umgänge med lättklädda flickor utgör därför ett lysande exempel på en kritisk, för att inte säga konstitutionell, granskning av kungen. Därför är det också ologiskt när hovet och rojalister tillbakavisar kritiken mot prinsessan Madeleines långvariga vistelse i New York med att hennes uppehälle där bekostas med privata medel, som om man kunde ta paus från sin egen person för en stund.
En intressant fråga i sammanhanget är givetvis hur granskningen av de folkvalda allt mer förflyttas från deras maktutövning till deras person. Minns exempelvis rapporteringen kring Gudrun Schymans eller Sven Otto Littorins privatliv som för båda fick konsekvenser för deras politiska karriärer. I fråga om de folkvalda kan man verkligen fråga sig i vilken utsträckning denna skandaljournalistik är berättigad – i vilken mån deras privata angelägenheter faktiskt är av intresse för allmänheten.
Om man tycker att detta resonemang om mediegranskningen av kungahuset för med sig ohyggliga – ja för att inte säga absurda – konsekvenser, ja då har man helt rätt. Denna logik upphöjer all typ av snaskig och påträngande skandaljournalistik, som vi i de flesta andra fall tillbakavisar som oseriös, till regel. Att den oseriösa journalistiken på detta sätt blir den enda seriösa säger givetvis något om den logik monarkin påtvingar vårt tänkande och hur främmande monarkins tänkande är för ett modernt medvetande.
Anders Gustavsson är samhällsvetare och humanist med inriktning på svensk 1700-talshistoria. Tidigare sakkunnig vid Konstnärernas Riksorganisation samt vikarierande ledarskribent vid Borås Tidning, Smålandsposten, Svenska Nyhetsbyrån och Liberala Nyhetsbyrån.