Lars anders johansson: Slitna mellan å ena sidan ett kulturradikalt vänsteretablissemang som hävdar att kulturens syfte är att vara en samhällsförändrande kraft, och å andra sidan ett marknadsfundamentalistiskt etablissemang där marknadens logik också ska tillämpas vid bedömningen av kulturell kvalitet, tycks många liberaler ha gått vilse i sin syn på kulturen.
Det klassiskt liberala förhållningssättet till kultur, där individen och hennes utveckling är utgångspunkten, har hamnat i bakvattnet. Företrädarna för den heterogena grupp som kallar sig liberaler tenderar att hamna i endera av de ovan beskrivna facken. Antingen har man köpt upp sig på de socialdemokratiska argumenten, som efter fyrtio år av offensiv socialdemokratisk kulturpolitik närmast blivit axiom i den svenska debatten.
Hur ofta hör man inte folkpartister och andra borgerliga kulturpolitiker motivera kultursatsningar med att de främjar integration, jämställdhet eller något annat vällovligt, men dock politiskt syfte? Det är att utgå från den socialistiska föreställningen att kultur bara har ett värde om den främjar samhällsförändring.
Eller så väljer liberalerna att luta sig mot sin entusiasm inför marknadsekonomin och tror att dess principer kan överföras rakt av på kulturområdet. Det innebär i förlängningen att den författare som säljer bäst också är den bästa författaren. Det är en ståndpunkt som få tar på allvar, men som dessvärre ofta hörs när radikala liberaler ger sig in i kulturdebatten.
Den kulturkonservativa renässans som vi sett de sista åren är delvis en följd av detta liberala vakuum. Allt som handlar om bildningsideal och på tradition grundad kultursyn buntas idag felaktigt ihop till konservatism, trots att det är värden med lika stor hemortsrätt inom liberalismen.
Det behövs en liberal kulturdebatt där de klassiska liberala idealen om bildning och förkovran, universalism och individualism står i centrum. Det behövs ett liberalt alternativ till kulturradikalerna och marknadsnihilisterna.
Adam cwejman: Johanssons kritik mot det liberala vakuumet i kulturfrågor grundar sig på två argument:
1) Liberalismen utgår från marknadens primat på kulturområdet
2) Liberalismen har köpt socialisternas idé om kulturen som instrumentellt politiskt redskap
Jag tänker inleda med att göra det Italien alltid gör i början av ett krig: Ge upp. Johansson har rätt i båda sina argument. Men i det första fallet är det inte i ett problem och i det andra fallet beskriver han även sin egen position, något jag menar är en konservativ inställning till kulturen.
Marknaden är inte en karg öken där den starkaste vinner. Marknaden är ett uttryck för den fria kulturens utveckling bortanför statens prioriterade kulturområden. Den förkastar det offentligas roll att välja, avgränsa, censurera den goda kulturen.
Kärnan i en radikalliberal kultursyn är inte att förneka att bildning och skönhet behövs. Det är att vägen till dessa värden inte går genom ett kommunalt sammanträdesrum. Det är denna fria och otyglade syn på kulturen som kännetecknar »marknadsperspektivet«.
Det är sant det Johansson skriver, att kultur inte bara bör ha ett värde om »den främjar samhällsförändring«. Kultur bör ha det värde som människor önskar fylla den med. Men då kan man inte förneka att det finns en risk att den instrumentella synen på kulturen inom socialismen och den paternalistiska liberalismen utan problem kan hitta en konservativ kamrat. Att skillnaden då inte är att kulturen används av politiken instrumentellt, utan hur detta sker.
Vad är skillnaden om en konservativ kulturminister väljer att prioritera värmländsk dansbandsmusik eller en vänstermotsvarighet genussäkrad friteater på Södermalm? Innehållet förändras men viljan att medelst politiken välja kulturen är det som skiljer dessa två perspektiv från det radikalt liberala.
Både den konservativa, paternalistiska liberala och socialistiska kulturministern ser sina prioriterade värden. Ministern ser även redskapet som ligger närmast tillhands, nämligen staten. Det är ett perspektiv bortom detta som dramatiskt bryter med den etablerade ordningen, inte en diskussion om vilka värden som bör prioriteras – alla torde vara eniga om att bildning är något gott, även socialister.
Om den konservativa hållningen inte har förmåga att hysa tilltro till civilsamhällets, marknadens och individens oerhörda potential, då får liberaler bära fanan.
Lars anders johansson: Adam Cwejman begår ett misstag som är mer regel än undantag när man diskuterar kultur med borgerliga politiker. Omedelbart börjar han att diskutera kulturpolitik, det vill säga kulturens finansiering. Företrädesvis handlar det då om frågan om privat kontra offentlig finansiering.
Mina invändningar mot marknadstänkandet på kulturområdet hade ingenting med finansieringsfrågan att göra. Vad jag vände mig emot är den tendens som finns hos vissa marknadsliberaler att överflytta marknadens logik på kulturens område, inte minst när det kommer till att värdera kvalitet. Använder man marknadskriteriet för kvalitet blir den författare som säljer flest böcker också den bästa författaren. Enligt det resonemanget skulle Camilla Läckberg vara en av Sveriges mest kvalitativa författare, något jag inte tror att Adam Cwejman skulle instämma i.
Sociologen Hans L Zetterberg har beskrivit hur samhällets olika domäner fungerar enligt olika logik, och hur förödande det kan bli när man rakt av försöker tillämpa ett områdes logik på ett annat. De kulturyttringar som säljer bäst på marknaden är oftast de mest lättsmälta, som genom minsta gemensamma nämnare tilltalar flest människor. Ur ett liberalt perspektiv som tar sin utgångspunkt i individen och hennes utveckling finns det skäl att värdera också kultur som bjuder mer tuggmotstånd än den mest kommersiellt gångbara underhållningen. Därför måste man våga diskutera frågor om kvalitetsbegrepp.
Cwejman har en viktig poäng när han pekar på att kulturkonservativa också tenderar att vilja använda kultur för politiska syften. Det beror på att kulturkonservatismen utgår från gemenskaper snarare än individer. Inte minst därför är det viktigt att det också finns en liberal ståndpunkt i kulturdebatten, företrädande ett individualistiskt och universalistiskt perspektiv på bildning och kulturell förkovran. Liberalerna måste frigöra sig både från den socialdemokratiska tendensen att vilja göra kultur till politik och från den nihilism som alltför ofta placeras i dess ställe.
Adam cwejman: Varför uppehåller jag mig vid politiken? Av den enkla anledningen att jag inte vill att kulturen ska vara föremål för den. Därtill bär jag på en rädsla att tal om »kvalité« landar i en inverterad variant av vänsterns politiserade, instrumentella syn på kulturen. Dold bakom föregivet neutrala ord som »kvalitetskultur« med »mer tuggmotstånd«.
Jag har en annan bild av vad marknadstänk är. Det är inte nödvändigtvis en fråga om vem som säljer mest, det är också en fråga om vad folk (även få till antalet) i regel väljer, av egen fri vilja. Marknadslogiken är inte en popularitetstävling. Valet kan vara en Läckbergbok eller ett bergrum där oljudsartister spelar. Lika lite som Johansson är lämpad att välja kvalité åt någon annan är försäljningssiffror den indikatorn. Detta är marknadstänk. Vi kan inte förstå smak fullt ut, därför ska vi inte reglera den, varken med stat eller stilpolis.
För all del, vi kan diskutera kvalitetsbegreppet. Men var ämnar vi landa? I en graderad lista från lägre till högre kulturformer? För all del. Jag är själv kultursnobb. Uppskattar Bach, konst som föreställer saker och Scritti Polittis tidiga post-punkskivor. Har aldrig läst Läckberg och hennes popularitet är också en garant att jag aldrig kommer försöka.
Men jag inser också som liberal att Immanuel Kants kategoriska imperativ lämpar sig bättre för etiska principer än för kultursmak. Upphöj inte till allmän smak det du själv gillar och konsumerar. Kulturen fyller en central roll hos människan, men jag måste vara relativist: vad som berör mig på djupet berör möjligen inte dig. Men funktionen det fyller för oss är densamma. Därför menar jag att smakdefinitioner är lika användbara som skridskor på sand.
Frånvaron av en vilja att »göra kultur till politik« eller något kulturkonservativt slutmål innebär inte »nihilism« som Johansson skriver. Johansson hyser förhoppningar om den liberala kultursynen men inser inte att den inte kan definieras. Mer än ett givet innehåll är den ett medel: fri, komplex, organisk i en förening av det förflutnas och framtidens kultur. Därför hämmas dess utveckling av såväl politisering som utopism. Jag och Johansson verkar förenas i vårt motstånd mot politiseringen, den andra delen får vara föremål för en annan diskussion.
Lars Anders Johansson
Adam Cwejman