Tidigare i år enades Alliansen och Socialdemokraterna om nya regler för svensk vapenexport, efter envist arbete från framförallt Folkpartiet. Man vill införa ett »demokratikriterium« som garanterar att Sverige inte kan sälja krigsmateriel till diktaturer, och det låter ju som det mest självklara krav man kan tänka sig.
Men är det så självklart? Även om vi lämnar de mer cyniska inslagen i svensk säkerhetspolitik därhän, kan ju också odemokratiska stater ha legitima skäl att avskräcka från angrepp eller försvara sig mot invasioner – och då kan det vara lika rätt att hjälpa dem göra det.
Ett uppenbart historiskt fall är USA:s lend-lease-program, som försåg terrorregimen i Sovjet med enorma mängder krigsmateriel under andra världskriget. Helt riktigt i kampen mot Hitler, men det skulle nog inte ha passerat det folkpartistiska demokratikriteriets nålsöga.
Eller vad sägs om den nyss fallna diktaturen i Tunisien? Landet ligger inklämt mellan två odemokratiska, oberäkneliga grannstater och det har aldrig bedrivit någon aggressiv utrikespolitik. Varför skulle det då ha varit fel att sälja rent defensiva vapensystem – inget annat – till ben Ali-diktaturen? En SAAB-radar för övervakning av luftrummet skulle inte ha gjort regimen vare sig mer eller mindre demokratisk, men kunde däremot ha hjälpt till att värja Tunisiens självbestämmande mot påtryckningar från Algeriet och Libyen.
Vad vapenexportdebatten behöver är alltså inte enkla svar på svåra frågor, utan tvärtom ett genomtänkt regelverk som tar hänsyn till världspolitikens nyanser. Att binda händerna på regering och industri med ett demokratikriterium skulle heller inte göra mycket för att lösa de verkliga problemen med svensk vapenexport – nämligen myglet och mutaffärerna, som ser till att både vapen och pengar ständigt hamnar i fel händer.
Det kräver snarare vad vi idag saknar: effektiv politisk kontroll av krigsindustrin, transparenta avtal och uppföljning med stränga straff för de företag som bryter lagen. Ett sådant system kommer aldrig att fungera felfritt, men när man står inför ett komplicerat problem är lösningen heller inte att dumma ner det till en oneliner.
Aron Lund är frilansskribent och författare till boken Drömmen om Damaskus