Nyårsafton 2010. Strax innan »ring, klocka ring«, bubblet hälls i glasen och alla ropar »gott nytt år!« frågar någon om en prognos inför det nya året som nu bara är minuter från att födas.
Någon harklar sig och säger »Jag tror att 2011 kommer att bjuda på en del omvälvande händelser. En jordbävning med magnitud 9.0 kommer döda tusentals japaner och orsaka ett gigantiskt kärnkraftshaveri i klass med Tjernobyl. När allas blickar vänds mot Japan lär en alltmer pressad och paranoid Muammar Gaddafi att begå massiva övergrepp mot sin befolkning, men vänta bara! I höst lär han dödas av libyska rebeller. Hur det kan hända? Jo men ni vet han Mohammed Bouazizi i Tunisien som tände eld på sig själv efter att polisen tog hans grönsaksvagn för två veckor sedan?«
De nyårsfirande åhörarna ser frågande ut.
»Ni har inte hört om honom? Ja, ursäkta den makabra ordvitsen men det lär bli den tändande gnistan. Ben Ali lär ju inte sitta kvar efter det där. Mubarak sitter rätt löst också. Jag tror inte att president Ali Abdullah Saleh i Jemen eller hans son för den delen vågar ställa upp i nästa val. Tänk bara stressen för ledarna i Jordanien, Oman, Bahrain, Algeriet, Sudan, Syrien och Saudiarabien efter det här! Ja här i Europa lär det ju bli rätt lugnt i jämförelse, några blodiga protester i Grekland kanske och brinnande gator i Storbritannien. Tror ni att vi har sett det värsta av eurokrisen än? Skulle inte tro det! Innan året är slut kommer länder på allvar prata om att lämna euron. Spanien, Grekland och Italien lär törsta efter torra ekonomnördar till politiska ledare. IMF-chefen kommer att åtalas för våldtäkt. Navy SEALs lär göra processen kort med Usama Bin Laden men det blir knappast någon »Morning in America« för det. USA lär i elfte timmen undvika att ställa in sina betalningar men ändå få sänkt kreditbetyg av samma kreditvärderingsinstitut som tre år tidigare gav subprimeobligationer betyget AAA. Republikanerna kommer göra allt för att vaska fram någon annan är Mitt Romney för att utmana Obama. Och människor kommer att ockupera Wall Street. Terrorattacker? Jag tror att Norge ligger rätt pyrt till. Al-Qaida? Nja snarare en högerextrem norrman som bombar Oslo och sedan kallblodigt avrättar unga socialdemokrater i sitt korståg mot islam.«
Nu avbryter åhörarna den galne prognosmakaren. »Nu skålar vi!« ropar någon i ett försök att få ett stopp på de allt mer verklighetsfrånvända och dystra spådomarna, men inte ens ljudet från raketerna lyckas dränka den sista spaningen. »Vem som efterträder Sahlin? Jag sätter alla mina pengar på han den där Juholt som var partisekreterare ett kort tag. Ja han är väl lite yvig och ostrukturerad kanske men Socialdemokraterna kommer att tro att han är räddningen men ja… den förälskelsen går väl över rätt snabbt.«
Mycket kan sägas om 2011, men nyheter har vi inte lidit brist på. Sprängkraften i människors vilja att göra upp med korrupta regimer manifesterades i år på Tahrirtorget i Kairo. Nu väntar en avgörande tid för den nyväckta egyptiska demokratin. De ideologiska avstånden är gigantiska och utmaningarna enorma.
I Sverige verkar de ideologiska skillnaderna mellan höger och vänster små. När vår statsminister börjar prata om idéer och reformer som hot mot »samhällsintresset« är demokratin förlorare. Det är farligt när riksdagsledamöter mest förväntas »genomföra alliansens politik« och politiken dessutom mest handlar om att lappa och laga i arbetslinjen.
Sverige har trots allt kommit lindrigt undan. Vi är ett land där en rynkad panna från Anders Borg får medborgarna att genast dra åt svångremmen och vänta med köksrenoveringar och klädinköp. Tilltron är mindre i andra västländer. Politiker har varit högst delaktiga i att skapa den ekonomiska kris vi just nu harvar runt i. Nu förväntas ekonomer, inte folkvalda politiker, styra de krisdrabbade länderna. I bakgrunden hörs dånet från den växande kinesiska ekonomin. Vi gläds när Kina köper SAAB och förtränger att vi befinner oss mitt i en historisk maktförskjutning där utvecklingsländer i öst kreditfinansierar västvärldens välfärd. Vilka krav på demokrati och mänskliga rättigheter i öst kommer vi att kunna ställa när amorteringskraven växer?
2012 närmar sig med presidentval i USA och OS i London. Euro-krisen lär fortsätta, liksom de partipolitiska låsningarna i USA. I övrigt avhåller vi oss från ytterligare prognoser. Om det gångna året har lärt oss något är det att det är omöjligt att se in i framtiden.
Caroline Lundström & Erik Åslin är redaktörer för Liberal Debatt.