Vi talar ofta om före och efter den 11 september 2001, dagen som förändrade vår historia och dagen då attacken mot World Trade Center skulle bli en symbol för hot och terror. Den dagen förändrades även det globala säkerhetsläget och en ny dimension inom internationell politik började ta sin form.
De följande månaderna matades vi med information om Usama bin Ladin, Afghanistan och terrornätverket al-Qaida. Från USA:s sida handlade det om att agera snabbt och effektivt. Den 7 oktober gick man med ett FN-mandat som åberopade rätten till självförsvar in i Afghanistan under namnet Operation Enduring Freedom. Så småningom höjdes kritiska röster från flera olika håll mot neokonservatismen och Bushdoktrinen. Neokonservatismens bristande tålamod och militära fokus hade fått amerikanska politiker att underskatta vikten av att samarbeta med och använda sig av internationella organisationer för att legitimera sin utrikespolitik. Samtidigt menade neokons att faran inte var att man skulle göra för mycket, utan snarare att man skulle göra för lite. Kanske borde man istället ha diskuterat hur man skulle göra.
Efter 2001 har strukturerna i det internationella systemet förändrats. De liberala teorierna har fått en större plats i idédebatten kring staters förhållande till varandra och det internationella systemets strukturer. Neoliberalismens förespråkare, däribland Joseph Nye, menar att stater verkar i ett anarkiskt system. Stater är de primära aktörerna, oavsett den komplexa interdependens som uppstår genom samverka i olika internationella organisationer. Samtidigt begränsar internationella organisationer och aktörer den anarki i det internationella systemet mellan stater som man antar annars skulle råda.
Att de neoliberala idéerna kunnat utmana neokonservatismen och realismen har flera orsaker. Bland annat den förändrade säkerhetsbilden vi i dag ser samt möjligheten för internationella organisationer att agera kraftfullt med ett brett internationellt mandat. Realismens och neokonservatismens skygglappar för säkerhetshot bortom staten har påverkat deras tillämpbarhet och möjlighet att förklara den utveckling vi ser i dag. De största hoten är statslösa och gränslösa. Många av dessa hot, så som transnationella terrornätverk och annan gränsöverskridande brottslighet, faller bort som potentiella hot på grund av detta. De säkerhetspolitiska dilemman som har uppstått har givetvis influerat neoliberalismen. Skillnaden är att man har sett till kollektiva och legitima lösningar.
Maktbalansen mellan nationalstaten, internationella organisationer och transnationella nätverk har kommit att planas ut. Under det senaste året har vi sett vilken handlingskraft och effektivitet en smal spetsig internationell organisation kan generera. NATO:s insats i Libyen går inte att hänvisa till som en engångsföreteelse. Den praxis som nu är etablerad genom den unika funktion som NATO fyller stärker förhoppningarna om en gemensam global välfungerande säkerhetspolitik bortom enbart nationella preferenser. Att dessa preferenser inte längre går att härleda med tydlighet är också ett tecken på att staters utrikespolitiska beteende har förändrats sedan 2001.
Den neoliberala skolans idéer är mer aktuella än någonsin ur en teoriprövande synpunkt. EU genomgår just nu en av sina svåraste motgångar. Frågan är hur teorierna kan förklara staters beteende när de nationella intressena hotas till följd av en annan stats agerande. Håller de ur ett förklaringsperspektiv när vi utsätts för svåra motgångar – så som en finanskris? Detta är en sann prövning för de liberala idéerna om lojalitet mot de internationella organisationerna, om förtroende och tillit och om långsiktiga gemensamma mål.
Finanskrisen tydliggör även de asymmetriska förhållanden som råder inom internationella organisationer, däribland EU. I dessa förhållanden ligger även makten hos internationella organisationer. Förändringar i unionen ställer höga krav på medlemsstaterna, och respektive stat har sitt eget sätt att hantera förändring – vissa bättre än andra.
Kommer vi i kölvattnet av finanskrisen blåsa liv i realismens eller neokonservatismens skeptiska världsbild, där staterna är de primära aktörerna och de internationella organisationerna endast ett verktyg för att uppfylla staternas nationella preferenser? Eller kommer vi klara oss ur krisen med både plånbok och fortsatt goda relationer till våra grannländer? Jag hoppas på det senare.
Emilie af Jochnick är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.