Skip to content

Låt båda bära barn

Det har gått sex år sedan kvinnor i samkönade relationer gavs tillgång till assisterad befruktning inom den svenska sjukvården. Det handlar om en enkel inseminationsbehandling eller en mer krävande IVF-behandling – så kallad provrörsbefruktning. Villkoren för behandling skiljer sig mellan landstingen/regionerna i landet; olika åldersgränser, begränsningar av antal försök och olika avgifter – det kommunala självbestämmandet ger frihet att utforma egna regler. Vad innebär då det för lesbiska par?

 

Olika villkor för barnlösa

Den ena kvinnan i lesbiska relationer erbjuds i 14 av 21 län inte någon skattefinansierad behandling över huvud taget. Hon jämställs med pappa/partner och är därmed avskriven som möjlig bärare av barn. Det finns bara ett landsting som erbjuder lika många försök till varje kvinna oavsett om hon lever med en man eller en kvinna: Östergötland. Här gäller två inseminationsförsök, men landstinget väljer att debitera olika patientavgifter. Kvinnan som lever med en man betalar 300 kronor, kvinnan som lever med en kvinna 1 500 kronor per försök.

För barnlösa par som bor i Västerbotten eller Västernorrland är villkoren för vård än mer ojämlika. Rör det sig om en kvinna och en man som behöver inseminationsbehandling kostar den 300 kronor per försök. Två kvinnor med samma behov av hjälp får betala helt ur egen ficka – det kostar 12 000 kronor per försök. Det här är bara några exempel på hur lesbiska ges vård på ojämlika, och, utan undantag, sämre villkor. I RFSU:s Sverigebarometer 2011 finns en fullständig genomgång av villkoren i de olika länen för sam- respektive särkönade par.

 

Styvmoderlig behandling av lesbiska

Hur det ser ut i landet när det gäller lesbiska par som fått hjälp med ett barn och önskar bekosta en syskonbehandling vet vi inte. Men givet hållningen när det gäller att dela på försöken är risken stor att det ser ut som i Stockholms läns landsting. Här tillämpas policyn att endast den kvinna som burit det första barnet får tillgång till egenfinansierad syskonbehandling. Kliniken som utför behandlingen har vid ett flertal tillfällen till ansvariga påtalat att policyn är orimlig. Varför ska denna begränsning göras när patienten ändå betalar själv? Varför ska paren inte får välja vem som bär det andra barnet? Förklaringen som ges av politiskt ansvariga, i detta fall Filippa Reinfeldt, är att det skulle upplevas som orättvist för heterosexuella par om båda kvinnorna fick behandling. Ett tragiskt, och för många familjer ödesdigert, exempel på hur heteronormen hindrar lesbiska från att leva sitt liv fullt ut.

Naturligtvis finns det andra sätt för lesbiska att bli gravida än genom landstingets försorg. Dessvärre finns inga privata kliniker i Stockholm som ansökt om tillstånd för att hantera donerad sperma och därmed är den vägen stängd för kvinnopar. Heminsemination eller fertilitetsturism till exempelvis Danmark blir ofta lösningen. I båda fallen krävs en adoptionsutredning för att båda kvinnorna även i juridisk mening ska bli barnets föräldrar.

Priset för heminsemination är rättsosäkerhet. Ska pappan fungera som förälder till barnet får den andra mamman inga rättigheter eller skyldigheter gentemot barnet. Är överenskommelsen att pappan ska avsäga sig föräldraskapet så finns inget sätt att reglera detta. Priset för fertilitetsturism är tid, pengar och rättsosäkerhet för den andra mamman. Att med kort varsel ta sig till Danmark och tillbaka och betala en privat klinik är kostsamt och tidskrävande.

Landstingen behöver se över sina regler och ge vård på lika villkor. Det finns anledning att pröva om Stockholms läns landstings agerande är lagligt. Europadomstolen har i flera domar uttalat att det krävs särskilt tungt vägande skäl för att särbehandling på grund av kön eller sexuell läggning ska vara laglig. Huruvida mäns avsaknad av möjlighet till graviditet, och den känsla av orättvisa som detta eventuellt kan ge upphov till, kan anses vara ett sådant skäl, återstår att se.

 

Kerstin Axelsson är civilekonom och mamma.