Vi lever i ett viktfixerat samhälle. I ett samhälle där den som är smal anses attraktiv, hälsosam och välanpassad medan den som är tjock är lat och ful. Vi har BMI-tabeller på flingpaketen och möts med jämna mellanrum av braskande rubriker om fetmaepidemier som gått över Atlanten och nu nått Sverige. Alla vet att det är dåligt med socker och vissa sorters fetter och alla vet att det är ohälsosamt att ha ett BMI på över 25. Vi har ett samhälle som ständigt talar om för tjocka människor att de är och gör fel samt rättfärdigar detta med att det är för deras eget bästa. Och ingenstans märks den allmänt utbredda fettpaniken så tydligt som när det kommer till överviktiga barn.
Vi förfäras och provoceras av överviktiga barn, för de går på tvärsen mot vår bild av barn som aktiva rackarungar med rosor på kinden och solsken i blick. Vi vill gärna skydda barnen från vuxenvärldens alla vedermödor, och i detta inkluderas fetma som vi inte bara ser som något dåligt utan också som en dödsdom, eftersom vi tack vare media vet exakt med hur många år livet förkortas om man hamnar på fel sida av BMI-gränsen.
Men viljan att skydda barnen från det vi ser som den moderna tidens pest har också en baksida – vi för över vår egen viktfixering på barnen. Vi lär barnen att tjockhet är något dåligt, alltid och i alla situationer, och vi lär dem att den som är tjock är mindre värd. Barn i dag matas med budskapet att smal är bra varje gång de slår på tv:n, där i princip de enda människor med ett BMI på över 25 är de som med lika delar förnedring och självplågeri ska tuktas ned till rätt storlek i ”gör om mig”-program med talande titlar som Biggest Loser. I den amerikanska delstaten Georgia lanserades i september en kampanj mot barnfetma, bestående av svartvita bilder på överviktiga barn försedda med olika varningstexter av typen ”Varning! Tjocka barn blir tjocka vuxna”. I en av kampanjens tv-reklamer säger en flicka att hon inte gillar att gå till skolan eftersom de andra barnen retar henne för att hon är tjock. Hennes uttalande följs av texten ”att vara tjock tar bort det roliga med att vara barn”. Underförstått: det är inte de andra barnen som ska sluta reta dig, det är du som ska sluta vara tjock. Och sedan har vi mage att förfäras när sjuåringar bantar.
Problemet är att man hittills inte hittat något sätt att långsiktigt bota övervikt utan kirurgiska ingrepp. Bland överviktiga och feta vuxna som genom kostomläggning och ökad motion lyckas gå ner en signifikant del av sin övervikt har över 90 procent återfått sin vikt fem år senare. Många av dem går upp mer än de från början vägde, vilket gör dieter och bantning till en reell risk för ökad övervikt. Så, vad ska vi göra med våra överviktiga barn? Är det verkligen rimligt att försöka få dem att gå ned i vikt med en metod som misslyckas för i princip alla vuxna? Kanske vore det mer rimligt att sluta stirra sig blind på vikten och istället sträva efter en så frisk befolkning som möjligt, oavsett vikt. För faktum är att det finns normalviktiga barn och vuxna som har den kosthållning och stillasittande livsstil som vi automatiskt tillskriver världens alla tjockisar. Och det finns överviktiga personer som motionerar regelbundet och äter bra, men fortfarande är överviktiga. Genom att göra vikt till den avgörande faktorn för vad vi ser som god hälsa förmedlar vi att det är kroppsformen som är det relevanta. Vi lär unga människor att det är just tjockheten i sig som är problemet, inte huruvida du faktiskt rör på dig eller äter varierat. Så istället för att väga och räkna ut BMI borde vi försöka se till att alla kan äta sig mätta på en nyttig och varierad kost och att alla ges möjlighet till motion. Vi borde försöka få barn att äta bra mat för att den smakar gott och får dem att må bra, inte för att den är nyttig och de är tjockisar som måste gå ner i vikt. Att försöka hitta ett sätt att motionera som faktiskt är givande för barnen, så att de lär sig att det faktiskt är kul att röra på sig och inte bara är något som måste göras för att en fördömande vuxenvärld blir panikslagen vid tanken på stillasittande barn.
Någonstans handlar det om ett val: att sluta tala om för alla, barn som vuxna, att tjockt är dåligt och smalt är bra. Att sluta sprida diettips kring sig i all välvilja och istället titta upp från BMI-tabellerna och börja bry sig om folks hälsa bortom siffrorna på vågen. För hade skuld och skam fungerat som motivationsmetod så hade det inte funnits en enda överviktig människa i västvärlden. Det är dags att tänka om.
Emma Svensk är psykologstudent