Var inte rädd för öppenheten

Det har alltid funnits ett behov hos etablissemanget att begränsa flödet av information. Men att göra det i demokratins namn är bakvänt. I diktaturer riskerar människor livet för att få veta sådant som vi i svensk debatt ibland anser fel att publicera.

Har medierna blivit utnyttjade av terroristen Anders Behring Breivik? Ja, tveklöst. Har medierna aningslöst spridit hans blodiga budskap? Nej, medierna har publicerat viktig information. Det är deras uppgift, medier ska publicera sådant de vet. Det kallas för journalistik. Ändå pläderar forskare och journalister och publicister i både Norge och Sverige för att medier inte ska namnge och referera terroristen, de vill att han ska glömmas. Jag tycker tvärtom, Anders Behring Breivik får aldrig glömmas. Medierna har ett ansvar för att vi inte ska förtränga eller glömma historiens mörka hål.

Bilder och diverse uppgifter kom initialt mest från terroristen själv. Han har skickligt använt Facebook och Twitter för att sprida porträtt och bilder av sig själv i en fantasiuniform. Därtill ett mångordigt »manifest« med hans politiska idéer. Obehaglig läsning som enligt somliga inte bör återges. Inte heller hans porträtt, andra bilder av honom eller hans yttranden i domstolen.

Jag håller inte med. Det är viktigt att vi får se honom även så som han beskriver sig själv, både i bilder och i ord. Att vi får veta allt om honom och hans obegripliga politiska motiv för sitt fruktansvärda terrorbrott. Hur ska vi annars kunna ta in och bearbeta det som hänt?

Vår historia får inte döljas hur sorglig och mörk den än är. Ska vi inte titta på filmer om Hitler, resa till Auschwitz eller läsa om nazisternas eller Stalins härjningar? Ska vi låta dessa dåd falla i glömska bara för att vi tycker att de är hemska? Då lär vi snabbt glömma och förtränga mänsklighetens svarta historia. Samma sak gäller Anders Behring Breivik om han förtigs, som en del vill.

Sverigedemokraterna, SD, vill att hans gärningar glöms så fort som möjligt; terroristen har berömt deras parti. Ett besvärande faktum för SD som visar vad viktigt det är att relevant information om Breivik och hans gärningar måste tryckas, bloggas och sändas, om och om igen. Ändå anser även framträdande publicister och forskare att det är rätt att ransonera bilder och texter om Breivik, särskilt de som har honom själv som källa.

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson är en av dem. Professorn i journalistik på JMK i Stockholm, Sigurd Allern är en annan. Tillsammans med Ester Pollack, docent i journalistisk, har han kritiserat publiceringar om de norska attentaten och möjligheten att uppträda anonymt på nätet. Norrans chefredaktör Anette Novak har resonerat i liknande banor om anonymiteten. Gunilla Jarlbro, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, tycker inte att medierna skulle publicera bilder på offer och överlevande, inte ens namn och porträtt på de döda. Med flera, med flera (länkar till dessa och andra artiklar finns längst ner).

Etablissemangets återkommande motstånd till öppenhet har alltid funnits, i stort och smått. Det har oftast märkts särskilt när nätet ger oss nya möjligheter att få information som förr varit förbehållen ett fåtal med resurser, som journalister och makthavare. Det har ofta gällt banala frågor som inkomstuppgifter på Ratsit.se eller adressuppgifter på hitta.se.

Skatteverkets förre generaldirektör Mats Sjöstrand och Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund har lagt ner mycket energi för att begränsa sådana möjligheter för medborgarna; drömmar om begränsningar för att »förbättra nätkulturen« är djupt förankrad hos maktens företrädare långt före Utöja. Tidningsutgivarna har flera gånger intervjuat våra riksdagsledamöter om deras syn på öppenhet och sekretess. Svaren har varit oroande, tryckfrihet och öppenhet har svårt att hävda sig mot förbud, sekretess och mörkläggning när politikerna lägger sina förslag.

Efter Utöja och kravallerna i London har strävandet efter mer censur etablerats på den högsta politiska nivån. Storbritanniens premiärminister Douglas Cameron vill censurera Twitter och Facebook i vissa lägen för att förhindra våldsamma upplopp och kravaller. Tysklands inrikesminister Hans-Peter Friedrich vill stoppa anonyma inlägg på nätet. Två förslag värdiga vilka diktaturer som helst, men de kommer från demokratiska ledare i europeiska nationer för att bemöta extremister. Vilka förslag kommer från maktens företrädare framöver, internationellt eller i Sverige?

Efter extrema händelser är vårt behov av att få veta så mycket som möjligt påtagligt och viktigt att tillgodose, ett faktum som makthavare i diktaturer alltid agerat emot eftersom människors insyn och kunskap där betraktats som farlig. Kina är ett exempel, nu senast med den stora tågolyckan som myndigheterna försökte mörklägga, men informationen spreds via sociala medier. Inte så konstigt att Cameron fått beröm från Kina då han vill begränsa kommunikationen via Twitter och Facebook.

I diktaturer riskerar människor livet för att få veta sådant som vi i svensk debatt ibland anser fel att publicera, en självkritisk syn som kan övergå i en farlig och raffinerad självcensur bortom en rimlig etisk prövning. Diskussionen om det har varit rätt eller fel att publicera materialet om Anders Behring Breivik är ett bra exempel.

Dessa publiceringar tror jag snarare leder till att han ifrågasätts och fördöms. Han har, som Lisa Bjurwald beskrivit bra i Medievärlden, varit en skicklig marknadsförare. Han har utnyttjat möjligheterna att skapa den bild av sig själv han vill se i medierna, men jag hoppas och tror att det varit kontraproduktivt för honom. Och hur det än är måste informationen om honom och hans gärningar ändå delges oss alla.

Den svåraste pressetiska frågan gäller inte Breivik utan de anhöriga till de drabbade i Oslo och på Utöja. Hur reagerar de på bilder av den leende massmördaren eller filmen där den fastbundne terroristen vallas på Utöja? Det vet varken de som förespråkar publicistisk återhållsamhet eller de som tycker tvärtom, det vet endast de anhöriga och det är ingen homogen grupp med en och samma åsikt. Intressant är dock att många av de som var med på Utöja och deras anhöriga snabbt via bloggar och sociala medier själva ansett det viktigt att sprida sin egen initierade information.

Parallellt med debatten om mediernas återgivanden av allt om Brevik finns också en debatt om det är rätt eller fel av medier att begränsa möjligheterna till kommentarer efter artiklar på nätet. Syftet är då att minska antalet rasistiska och obehagliga inlägg på webben. Debatten har accelererat efter händelserna i Norge.

Det kan vara lockande för en ansvarig utgivare att välja den enklaste lösningen, att begränsa möjligheterna till kommentarer. Men frågan är om det är rätt väg att gå? Det är väl faktiskt bra att vi andra får veta vad de värsta rasisterna tycker? Hatet finns ju där ändå även om vi inte får se det. Om kommentarerna begränsas så får vi ju inte kunskapen om vi inte går in på rasisternas egna sajter.

Filosofen och debattören Torbjörn Tännsjö är inne på liknande tankegångar. Han förstår att utgivarna stressas till att begränsa kommentarerna, men menar också att åtgärden troligen är kontraproduktiv och att till exempel högerextrema människor då tvingas publicera sina kommentarer i sina egna slutna rum.

De kloka och kunniga bloggarna, debattörerna och mediebedömarna Sofia Mirjamsdotter och Anders Mildner har i olika artiklar tagit ställning för anonyma kommentarer. På mediernas egna sajter måste medarbetare engagera sig i debatten och bemöta kommentarer, förklara och analysera och debattera, menar de. De har naturligtvis rätt; förr kunde journalisten lämna sin artikel och gå hem, dagens jobb var klart. I dag börjar jobbet då den publiceras och genererar kommentarer och debatt. Dessa är värdefulla och möjligheten till en utökad journalistik kring dem måste utnyttjas av alla de skäl. Få tidningar och andra medier har dock tyvärr gjort så.

Tryckfrihet behövs inte för åsikter som ingen har kritiska synpunkter emot. Tryck- och yttrandefriheten är ett nödvändigt fundament i en demokrati för att vi ska få höra och läsa de kontroversiella, obehagliga, dumma och extrema åsikterna. För att vi ska få chansen att argumentera emot dem och lägga fram vår egen syn på saken. Det finns skäl att tänka på när det känns lockande att välja enklare lösningar.

Ändå finns det svenska exempel på hur även ledande politiker agerat odemokratiskt. Ett exempel är de olika idéerna om att isolera och särbehandla Sverigedemokraterna i riksdagsarbetet, om jag minns rätt ville en del politiker i andra partier inte ens ha sina rum i samma korridorer som SD i riksdagen. Redan under valnatten vägrade också Lars Ohly (V) att sitta och bli sminkad på Sveriges Television i samma rum som Jimmie Åkesson (SD) när dennes parti blivit invalt av det svenska folket i vårt parlament.

Ohly valde alltså precis samma beteende som förre folkpartiledaren Bengt Westerberg 1991 då denne demonstrativt reste sig ur tv-soffan och gick när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson från Ny Demokrati anlände till studion för att intervjuas om att de valts in i riksdagen. Somliga ansåg då att Westerbergs uttåg var hjältemodigt. Jag tyckte och tycker än i dag att det var pinsamt och extremt odemokratiskt. Varken Westerberg eller Ohly accepterade ju resultaten i två demokratiska svenska val. Demokratin får inte försvaras med odemokratiska utspel.

Ett växande politikerförakt är farligt och kan föda extremister, det vet vi nu. Politikerföraktet har säkert många olika källor, men viktigast av allt för att motverka sådana strömningar är nog att de politiska utövarna själva alltid uppträder demokratiskt korrekt även om motståndarnas åsikter känns helt oacceptabla. Då gäller det att ta debatten, inte att gå därifrån.

Därför är Norges statsminister Jens Stoltenberg värd all respekt för sitt kompromisslösa ställningstagande, gång på gång, för mer demokrati, mer öppenhet och mer debatt i kampen mot extremisterna. Det är det enda rätta även i de svåraste stunderna. Av hans inställning och uppträdande, trots sorgen efter tragedierna i Norge, har debattörer inom medierna, forskningen och politiken mycket att lära.

Sak samma i medierna där öppenhet alltid måste väljas före återhållsamhet inom rimliga etiska bedömningar. Den osminkade sanningen är en bra utgångspunkt för den fortsatta debatt-en och kunskapsspridningen.

Robert Rosén är fristående konsult och före detta chefredaktör för Gefle Dagblad.

Länkar av artiklar som på något sätt berörts i artikeln:

Wikipedia om Anders Behring Breivik, 17.8 2011 http://korta.nu/z3l3l

Lisa Bjurwald i Medievärldenom Breiviks manifest mm, 17.8 2011,

http://korta.nu/b6svx

Sofia Mirjamsdotterpå svd.seom anonymitet på nätet, 16.8 2011,

http://korta.nu/e7yzg

Gunilla Jarlbro om publiceringar från Utöja mm, 15.8 2011,

http://korta.nu/6at3b

Anette Novak om anonymitet på nätet i svd.se, 9.8 2011, http://korta.nu/8owal

Hans-Peter Friedrich om anonymitet på nätet, 7.8 2011, http://korta.nu/13gpr

Norsk Presseforbunds generalsekreterare kritiseras, journalisten.no,