Bakom stödrösterna i storstäderna finns en riktig förändring av hur Centern uppfattas av liberala väljare, hävdar Martina Lind.
Ett vanligt argument mot sammanslagning eller samarbete mellan C och FP är att deras väljare är så olika – de urbana akademikerna och de småföretagarna på landsbygden har helt enkelt inte samma preferenser. Men de senaste valens utveckling ger anledning att ifrågasätta den slutsatsen.
Centerns vandring mot en liberalare och urbanare framtoning har satt spår, och i valet 2010 migrerade en hel del FP-väljare i främst Stockholm till Centern. Folkpartiets valanalysgrupp gjorde bedömningen att det ”bara” rörde sig om stödröster, eftersom de försvann sista veckan. Men bakom förflyttningen ligger en riktig förändring av hur Centern ses av liberala väljare: under de senaste två mandatperioderna har alltfler stadsbor börjat se Centern som ganska utbytbart med Folkpartiet. Folkpartiet tappar nu i städerna och går fram bland män på landsbygden, och Centern attraherar fler kvinnor – två ytterligare faktorer som gjort partiernas demografier mer lika varandra.
Demografiskt är det fortfarande sant att Folkpartiet har mer gemensamt med Moderaterna. Här finner man de mest välutbildade och välavlönade med fasta jobb och akademisk utbildning som äger sin bostad i eller kring en storstad. De spelar alla golf, gillar EMU och shoppar – enligt Tns Sifos kartläggning av kärnväljare i somras. Den här gruppen ser FP och M som ganska utbytbara, men tycker i stora delar bättre om Moderaternas politik och partiledare – även när de röstar på FP.
Tns Sifos kartläggning från Almedalen i somras pekade ut två typer av kärnväljare inom Centerpartiet. Den ena är lågutbildade pensionärer med landsbygdsförankring och traditionella värderingar. Men den andra är numera unga, högutbildade shoppande storstadsbor – ungefär som Folkpartister eller moderater, med andra ord. Folkpartiets andra typ av kärnväljare är äldre kulturintresserade kvinnor utanför städerna.
Både C och Fp kämpar med de yngre väljarna, men Centern har det tuffast och lutar sig mot en mycket stor överrepresentation av pensionärer. Sammantaget ligger de största skillnaderna mellan partiernas väljare i utbildningsnivå . Detta beror på att C lockar många äldre landsbygdspensionärer med mycket låg utbildningsnivå, vilket kontrasterar med de professionella akademikerna inom Fp (bägge grupperna gillar dock Björklunds skolpolitik). Den spännvidd som de två partierna uppvisar tillsammans finns dock redan inom Centern, med sin underliga väljarmix. Dessutom är bägge partierna idag främst beroende av välutbildade, lättrörliga väljare som måste vinnas igen vid varje val.
Det verkar i så fall vara ett större problem att stora grupper inom bägge partierna föredrar Moderaterna på så många områden. Både C- och Fp-väljare tycker bättre om Fredrik Reinfeldt än de “egna” partiledarna. Man har dubbelt så högt förtroende för Moderaterna som för de egna i ekonomiska frågor, och man är förtjusta i Moderaternas jobbpolitik. Även de egna väljarna ser Centern och Folkpartiet som avgränsade partier som borde stanna på sina områden och låta Moderaterna hantera de stora framtidsfrågorna. På så sätt kan väl väljarna och Moderaternas partiledning glädja sig gemensamt åt resultatet av årets val.
Det är förstås stor skillnad på kärnväljare och potentiella väljare – det är de senare som får partier att växa. Men här syns samma mönster: de som övervägde att byta block i år funderade på Moderaterna, medan C och Fp uppfattades som ointressanta. Både Centerpartiet och Folkpartiet har framförallt problem med att man saknar väljarnas förtroende i de ”stora” frågorna, och att väljare från andra sidan blockgränsen inte uppskattar partierna. Givet att man anser att Sverige liberala partier borde ha större politiskt inflytande finns här ett besvärande problem: det är en övertygelse som anhängare av C och Fp mest verkar dela med varandra.
Martina Lind är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.