Det är dags att vi funderar på om det finns något egenvärde med två liberala partier, skriver Adam Cwejman och Magnus Andersson.
Det svenska partirymden är en av de äldsta i världen. Man skulle tro att det skett dramatiska förändringar under den tiden men faktum är att mycket har stått ganska stilla. Det är först under de senaste decennierna som nya partier har tillkommit och människor har börjat vänja sig vid nya partiloggor och partikonstellationer. Gamla folkrörelsepartier har fortfarande uppfattningen av att vara något de med största säkerhet inte är längre.
Kostymerna är för stora och självbilden skev.
Sveriges liberala idéer är utspridda över flera riksdagspartier. De negativa konsekvenserna är att inget parti tar ordentlig strid för en liberal helheltssyn och att de liberala förespråkarna inte är tillräckligt starka i något parti.
I insikten att svensk politik har förändrats utan att partierna gjort det, samt att liberalismen lider av en smärre kris, tycker man att landets två uttalat liberala partier bör haja till. På ren svenska borde man kanske damma av idén om en sammanslagning mellan Centerpartiet och Folkpartiet.
En fördel med en liberal sammanslagning vore förhoppningsvis ett större parti som inte behöver kämpa för en unik och gammal partitradition utan kan bryta ny mark och skapa en koherent liberal vision för samhället. Tydligt är att både centerpartiet och folkpartiet just nu kämpar med både sin identitet och fortsatta roll i svensk politik. Rollen som styrande partier borde vara lätt men är det knappast för partierna som båda tappar i opinionsundersökningarna. Istället för att fokusera på liberalt reformarbete är man tvungen att fundera på hur man bäst bör överleva och göra sig relevanta i svensk politik. Inte sällan genom att famla efter uppmärksamhet.
Diskussionerna om sammanslagning mellan centerpartiet och folkpartiet har pågått sedan 70-talet. På Folkpartiets landsmöten är frågan om sammanslagning en återkommande fråga. Som alltid röstas motionen (eller motionerna) ned med en överväldigande majoritet. Partitradition och missriktat egenintresse står i vägen för idéerna. Ungdomsförbunden har naturligtvis alltid varit mer öppna för idén, kanske är det dags att ordentligt lyfta upp frågan på agendan?
Motståndet mot en sammanslagning baseras delvis på egenintresse, man är rädd för förlorade maktpositioner och större konkurrens inom partiet. Man finner trygghet i det gamla och etablerade som ändå gör att såväl C som FP har en stabil medlemsbas och strukturer som är bekanta. Men ingen lyfter egentligen frågan om varför en sammanslagning skulle vara dålig för den liberala rörelsen i Sverige. Argumenten för att den skulle bli starkare är fler än för motsatsen.
Alliansen står inför stora problem. De stora utmaningarna är helt klart hemmahörande hos de tre mindre partierna. Att hävda sig verkar svårt i skuggan av Moderaterna. Detta ställer alla tre partier inför problemet att få minskad påverkan på allianssamarbetet och i förlängningen idéerna som driver partierna. Om man antar att politiker är till för att realisera idéer och inte upprätthålla gamla strukturer då är det självklart att man måste vara pragmatisk.
Som två riktigt gamla partier finns det behov för en radikal förändring som gör att vi på allvar kan kämpa om väljarna utifrån ett liberalt perspektiv som förenar idéer och relevanta samhällsproblem som människor möter i sin vardag. Det är dags att vi funderar på om det finns något egenvärde med två liberala partier.
Adam Cwejman är förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet. Magnus Andersson är förbundsordförande för Centerpartiets ungdomsförbund.