Folkpartiet och Centerpartiet har ett gemensamt intresse av att bidra med reformkraft, skriver Per Altenberg och Martina Lind.
Livet leker för de nya Moderaterna. Valet vanns och svensk ekonomi går bättre än någonsin. Eller gör den det? Samtidigt som Sveriges ekonomiska återhämtning är den starkaste i Europa höjs allt fler röster som säger att alliansregeringens ekonomiska politik är otillräcklig.
En av dem är Magnus Henrekson, professor vid Institutet för Näringslivsforskning, som riktat skarp kritik mot alliansens politik. Henrekson har bland annat konstaterat i Ekonomisk Debatt att sysselsättningsgraden i åldrarna 16-64 var 72 procent 2009. ”En sysselsättningsgrad på 80 procent skulle kräva 486 000 nya jobb netto. Enligt budgetpropositionen [för 2010] beräknas hela jobbskatteavdraget på lång sikt öka sysselsättningen med 75 000 jobb”. Kärnan i Henreksons kritik är att regeringens syn är för snäv. Det går inte att lösa Sveriges problem enbart genom att fokusera på skillnaden i ekonomiska incitament mellan att ha ett jobb och att inte ha det. Henrekson är långt ifrån ensam. Vi är allt fler som oroas över en ekonomisk politik som bygger på ett 5:e, 6:e, 7:e jobbskatteavdrag och sänkt restaurangmoms. Alliansregeringen gick nästan över en dag från kraftfull reformkraft till förvaltande.
Frågan är var vi bör leta efter förnyad reformkraft när Moderaterna tycks ha förlorat den rollen? Socialdemokraternas ekonomiska valrörelse var en idéfattig soppa med fokus på nejsägande. Miljöpartiet har legat nära Socialdemokraterna i både retorik och substans under de senaste åren. Partiets sunda krav på grön skatteväxling från arbete till utsläpp har förvandlats till höjd skatt på både arbete och utsläpp. Kristdemokraterna har i praktiken inte haft någon självständig ekonomisk politik sedan alliansregeringen avskaffade fastighetsskatten.
Däremot finns det potential hos Folkpartiet och Centerpartiet att företräda en reforminriktad politik. Inget av partierna har behov av att framställa sig som ett arbetarparti. Båda har ansvar för områden i regeringen som förknippas med tillväxt, internationalisering, näringslivsklimat och det framväxande kunskapssamhället. Folkparitets landsmöte 2009 och Centerns skatterapport inför valet innehåller stora likheter: krav på en ny stor skattereform, slopad fåmansbolagsbeskattning, sänkt statlig skatt och sänkt arbetsgivaravgift. Grunden till en förnyad ekonomisk politik finns där.
Skillnader mellan partierna återstår visserligen. Centerpartiet ansluter sig till Moderaterna i synen på jobbskatteavdraget, som Folkpartiet slutade stödja aktivt efter tredje steget. Centerpartiet vill stimulera tjänstesamhället genom en sänkning av momsen på tjänster, medan Folkpartiet profilerat sig som det mest industrivänliga partiet och (på goda grunder) motsätter sig att momssystemet urholkas likt en schweizerost. De välutbildade folkpartisterna har sammantaget högre ambitioner när det gäller att sänka den statliga inkomstskatten och slopa värnskatten medan de centerpartistiska småföretagarna vill gå längre i reformerandet av LAS. Men i flera av dessa frågor är det snarare takten och taktiken än substansen som skiljer partierna åt.
När moderaterna lämnar walk over borde både Folkpartiet och Centerpartiet ha ett gemensamt intresse av att bidra med förnyad reformkraft åt alliansens ekonomiska politik framöver. Den politik som alliansen gick till val på har bägge partierna anledning att vara missnöjda med. De framtidsinriktade reformer som de förespråkar gick till stor del förlorade i alliansens interna förhandlingar.
Arbetslinjen kryddat med sänkt restaurangmoms är otillräckligt som svar på hur vi rustar Sverige för framtiden. Det behövs en bredare och mer ambitiös politik som sätter internationalisering, tillväxt, ökad avkastning på utbildning och ett förbättrat näringslivsklimat i centrum. Folkpartiet och Centerpartiet har var för sig en ekonomisk politik som svarar bättre mot framtidens krav än regeringens budgetproposition för 2011. Det är dags att de börja driva den egna politiken på allvar.
Per Altenrberg är politisk sakkunnig hos EU-minister Birgitta Ohlsson (FP). Martina Lind är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.