Skip to content

”Godkväll Liberaler!”

REPORTAGE

Centerpolitikern Johan Hedin går på FP-möte och hittar både kulturkrockar och gemensamma beröringspunkter.

”Godkväll liberaler”, så inleddes ett av kvällens anföranden och det kom på något sätt att sammanfatta min uppgift. Jag var utsänd som Centerpartistisk betraktare av Folkpartistisk partikultur för att skriva något om likheter och skillnader, oss emellan, här i Liberal Debatt. Förhållandena att jämföra visade sig faktiskt vara ganska goda. Folkpartiet i Stockholm höll i onsdags nomineringsmöte på vilken de poster i Stockholms stads nämnder och styrelser som de förhandlat sig till i alliansförhandlingarna skulle fördelas. Ett par veckor tidigare hade vi i Centerpartiet gått igenom samma process.

Hälsningen ”Godkväll liberaler” kan sägas visa var Folkpartiet och Centerpartiet möts. Jag har aldrig hört samma öppning i någon centersammanhang och jag har svårt att tänka mig att det skulle kännas naturligt att öppna med frasen i talarstolen på ett centermöte. Centerpartiet gör anspråk på att dela Folkpartiets liberala idégrunder, men det är fortfarande ett tillstånd Centern är på väg mot och är var de båda partiernas vägar korsas. För Folkpartiet och folkpartisterna är liberalismen en central del av identiteten. Det är det inte på samma sätt i Centerpartiet, även om ytterst få centerpartister skulle ha några större problem med själva idéerna eller dess sakpolitiska konsekvenser.

Det verkar överlag även så att Centerpartister är mindre idédrivna än Folkpartister. Det är naturligtvis fråga om en grov generalisering, men det är inte helt orimligt att anta att ”gatsmarta” pragmatiker har större framgång i Centerpartiet och att ideologiskt analytiska teoretiker har trivts bättre i Folkpartiet, även om undantag finns.

En brasklapp ska också läggas in för de stora variationer som förekommer inom respektive parti, mellan olika distrikt.

Det är heller kanske inte helt lätt att veta vad som är kulturella skillnader och vad som är utslag och reaktioner av och på valresultatet och andra saker som påverkar. För Centerpartiet i Stockholm var valet en stor framgång. Efter valet 2006 var vi glada för att få ett mandat i fullmäktige, Per Ankersjö. Centerpartiet fick då fyra ersättarplatser i mer eller mindre festliga nämnder. I år skulle ett 50-tal poster fördelas och representationen i fullmäktige tredubblades. För Folkpartiet som i princip tangerade förra valets resultat fanns inte riktigt samma fy-fan-vad-vi-är-bra-känsla.

Det spelar naturligtvis en viss roll.

En annan sak som också gör det är det faktum att Centerpartiet i Stockholm gått igenom stora förändringar de senaste åren. Från att ha varit en marginaliserad förening utan något egentligt inflytande har man nu åter en betydande medlemstillväxt, en livaktig verksamhet och en hel del nya arbetssätt. Detta har säkert vissa effekter.

En reflektion från Folkpartimötet är också åldersfördelningen. 50-åringarna och de närmast däromkring verkade vara stor majoritet. Det var påfallande få unga närvarande och aktiva i debatten. I Stockholmscentern finns en signifikant grupp 70+ och ganska många ungdomar som deltar synnerligen aktivt i debatten. Däremot är 40-talisterna, ovanligt nog, underrepresenterade.

Från själva förhandlingarna går det inte att utläsa några särskilda olikheter. Det rör sig om klassisk föreningsteknik och den verkar vara likadan i de flesta partier. Stämmoordningen kan variera i detaljer kring taletider och sådant, men annars kändes det som vilken Centerstämma som helst.

En intressant betraktelse var dock vilka nämnder och styrelser det uppkom debatt kring. Medan de hetast eftertraktade posterna i Centerpartiet antagligen var de stora bolagens styrelser, miljörelaterade uppdrag och stadsbyggnad, hettade egentligen bara till ordentligt i debatten om vilka som skulle representera Folkpartiet i Stadsteaterns styrelse. Av det skulle man kunna dra slutsatsen att kulturfrågorna har högre dignitet i Folkpartiet än i Centerpartiet.

En annan detalj om just Stadsteaterns styrelse var att självaste partiledarens fru var nominerad som ledamot. Detta hade sannolikt lett till viss debatt i Centerpartiet, men diskuterades överhuvudtaget inte på Folkpartiets möte.

En del rent praktiska skillnader förkommer. Folkpartiets nomineringsstämma ägde rum på ”bygdegården” i Whitlockska huset. Centerpartiets stämmor förläggs oftast på något konferensställe, som är lätt att ta sig till och som erbjuder goda möjligheter att genomföra praktiska och trevliga möten. Presentationsstöd på skärmar används oftast, liksom ”myggor” att tala i för de som ska göra det ofta på mötet. På så vis kan man kan säga att Centermötena känns mer moderna och proffsiga.

En annan skillnad är att Centerpartiet oftast är mycket generösa med tilltugg och fika. Det bjuds ofta på mat och för det mesta riktigt bra sådan. På Folkpartiets möte fick man köpa kaffe och en ganska sunkig macka för 30:- som skulle gå till välgörande ändamål. På Centermöten är fika för det första alltid gratis. För det andra tror jag att den som hade FP-mötets skinkmackor på sitt rymliga samvete skulle få det tufft i Centern.

Johan Hedin är aktiv centerpartist i Stockholm, han bloggar på peaceloveandcapitalism.blogspot.com.