En svärmorsdröm till adelsman hotar Angela Merkel från höger. Ola Nordebo ser igenom hypen och lägger en röst på tyska MP.
När en kristdemokratisk adelsman och svärmorsdröm från Bayern, med löjligt många mellannamn, som nyutnämnd försvarsminister kör över allt internt motstånd och avskaffar den heliga värnplikten, och på kuppen får politisk popstjärnestatus, vet man att ingenting är sig likt. Det är det inte heller.
Försvarsministern Karl-Theodor Maria Nikolaus Johann Jacob Philipp Franz Joseph Sylvester Freiherr von und zu Guttenbergs avslappnade och hypade leende på boulevardpressens förstasidor är blott ett tecken av många på att en ny, vågar man säga postmodern, epok står för dörren i tysk politik.
För det är inte bara Franz Josef Strauss (1915-1988), Bayerns ärkekonservative, machofryntlige rubrikmakare under flera decennier (själv försvarsminister 1956-1962), som kan antas snurra i sin grav. Förmodligen roteras jorden lite här och var, där de olika partiernas föregångare vilar. Inget parti i tysk politik är sig riktigt likt.
Bäst mår – eftersom opinionsmätningar vad alla än säger är det mest effektiva (och beroendeframkallande) lyckopillret i modern politik – de gröna. Där ser man vad några mätningar på över 20 procent kan göra för humöret.
I förra årets förbundsdagsval blev partiet, trots 10,7 procent, minsta fraktion, med färre ledamöter än både liberala FDP (14,6 %) och vänsterpartiet Die Linke (11,9 %). Men av opinionsläget och medierapporteringen att döma är det nu bara en tidsfråga innan de gröna istället för minsta blir åtminstone näst största parti och via de kommande årens delstatsval långsamt tar över vågmästarinitiativet i tysk politik.
Samarbete med socialdemokraterna igen, som nu på nytt i Nordrhein-Westfalen? Eller med kristdemokraterna som i Hamburg? Eller med både kristdemokraterna och FDP som i Saarland? Förmår partiet omsätta opinionssiffror i valresultat framöver kan de välja och vraka bland tänkbara koalitionspartners.
De gröna tar, enligt opinionsmätningarna, väljare från alla håll. Framför allt går det bra för dem i städer. Där fungerar deras ekologiska, socialliberala profil som ett slags minsta gemensamma nämnare för människor slitna mellan en urban vardag, ett vagt dåligt samvete och lite luftiga, naturromantiska stämningar. Den större mångfalden inom partiet gör också de gröna mindre neurotiska än andra när nya sakfrågor som integration och invandring tar över nyhetsflödet. Och socialdemokraternas djupa identitetskris försvagar konkurrensen inom oppositionen.
Men lyckliga är grönsakerna inte ändå. De aktiva partirötterna, vanligen mer vänster och mindre pragmatiska än ledningen och väljarna, har bitvis svårt att känna entusiasm över partiets övergång från långhåriga outsiders till friserat etablissemang. Redan förs internt tvivel fram om partiet är moget att bli så stort och omfamnat.
”Pippi Långstrump vid 55 års ålder? Snälla nån!” Citatet, återgivet i Die Zeit häromveckan, stammar från en grön politiker i södra Tyskland och handlar om gruppledaren i förbundsdagen och borgmästarkandidaten i Berlin, tidigare konsumentministern, Renate Künast. Eftersom de gröna enligt mätningar nu är största parti i Berlin har Künast vissa utsikter att bli de grönas första delstatschef i Tyskland. Det gör att hennes lynniga framtoning i spagat mellan en bakgrund som radikal demonstrant och en karriär som realistisk, tuff makthavare, provocerar. Men citatet speglar hela partiets dilemma.
Dess ledande företrädare – och de är lika många som von Guttenbergs mellannamn i en salig språkrörsröra – ler bara med ena mungipan när mätningar pekar på att de börjar närma sig SPD. Med makt följer tvånget att ibland fatta impopulära beslut. Den protestromantik bortom sakfrågorna som märks i demonstrationerna mot bygget av en ny tågstation i Stuttgart eller mot lagringen av kärnkraftsavfall i Gorleben muntrar upp aktivisterna på kort sikt, men kan bli besvärlig att hantera för ett parti som vuxit långt utanför alternativrörelserna. Redan den rödgröna regeringen 1998-2005 var en stor utmaning. Den gröna växtvärken gör sig påmind igen, i förtid, som ett slags opinionssmärta i sittfläsket på nya taburetter de ännu inte intagit. För vem minns faktiska valresultat?
Fråga FDP som i september förra året jublade över partiets största framgång i ett förbundsdagsval någonsin. Ett drygt år senare mår de värst av alla, utan självförtroende, med ifrågasatt ledning och usla opinionssiffror kring femprocentspärren. I en regering som, trots god konjunktur, snubblar från den ena interna krisen till nästa, har FDP – efter elva år i opposition – inte funnit sig tillrätta.
Väljarna flyr regeringen. Framför allt flyr de FDP, vars snäva fixering vid skattesänkningar fungerade i valrörelsen 2009, men inte längre – en eurokris senare – känns särskilt relevant eller angelägen. Och på det område där man har både genomtänkta idéer och ministeransvar genom framtidsnamnet Philipp Rösler – hälso- och sjukvårdspolitiken – blockerar övriga partier alla försök till mer djupgående reformer. Det är inte Röslers fel att inget händer, men det är han som får förklara varför.
Tidigare i år tycktes liberalerna gå mot en ren kollaps. Den interna idédebatten har stannat av. Vem minns längre valnattens 14,6 procent?
Ovanför allting svävar som vanligt förbundskansler Angela Merkel (CDU), gåtfullt leende. Riktigt övertygande är hon bara på europeiska och andra internationella toppmöten. Som regeringschef på hemmaplan är hennes meritlista mager. Hon satt som förbundskansler fyra år i den stora koalitionen med SPD. Utöver en ny och mer progressiv familjepolitik och en kompetent krishantering, blev mycket litet uträttat. Nu styr hon i koalition med liberala FDP. Utöver underhållande interna gräl och avskaffad värnplikt blir mycket litet uträttat. Den röda tråden i stiltjen och trögheten är Angela Merkels eget ledarskap. Hennes förmåga att modernisera sitt eget, i grunden mycket konservativa, parti motsvaras inte av en förmåga att åstadkomma resultat i regeringspolitiken.
Den relativt goda utvecklingen i Tyskland, som på arbetsmarknaden, kan i flera delar härföras till strukturreformer den rödgröna regeringen under Gerhard Schröder genomförde. Efterträdaren Merkel har mest förvaltat de reformerna.
Efter kristdemokraterna nederlag i Nordrhein-Westfalen och regeringskoalitionens allt svagare opinionssiffror har under hösten en försiktig avgångsdebatt börjat pyra i medierna kring Merkel.
Vore inte, viskas det, försvarsminister Karl-Theodor von Guttenberg den rätte att återupprätta förtroendet för partiet? Han tillhör visserligen som bayrare systerpartiet CSU, men tros vara en modern kristdemokrat i Merkels anda, är för tillfället Tysklands populäraste politiker alla kategorier och har som försvarsminister visat att han inte räds att sätta sin prestige på spel för att åstadkomma resultat. Dessutom är han tillräckligt ny på den politiska scenen för att olika läger fritt ska kunna projicera sina drömmar på honom. Kristdemokraterna är internt splittrade mellan liberala förnyare och traditionellt värdekonservativa, mellan dem som vill odla ett samarbete med de gröna och dem skyr tanken som pesten. Spekulationerna om det relativt oskrivna bladet von Guttenberg avslöjar nervositeten och vilsenheten som finns inom CDU/CSU.
Tyskland har fyraåriga mandatperioder, men mellan förbundsdagsvalen står regelbundet nya delstatsval i centrum. Alltid är det något avgörande delstatsval som tvingar partierna att befinna sig i permanent valrörelse. Efter förra årets förbundsdagsval sades att ingen skulle våga ta större initiativ före valet i Nordrhein-Westfalen i maj 2010. Knappt hade väljarna röstat där förrän kommentatorer betonade att alla nu blickar framåt mot det avgörande valet i Baden-Württemberg (där det spekulerats i en koalition mellan kristdemokrater och gröna) hållits våren 2011. Och de senaste veckorna har mycket i tysk media kretsat kring spekulationer inför valen i Berlin (där en röd-röd koalition med SPD och vänsterpartiet styr sedan åtta år tillbaka) hösten 2011. Om ett år kan alltså allt återigen se annorlunda ut.
Så där håller det på. Men skulle den nuvarande trenden hålla i sig – att de två stora SPD och CDU trampar vatten och de gröna går framåt – har tyngdpunkten i tysk politik på delstatsnivå förskjutits bort från det senaste decenniets blocktänkande. Det vore bra.
Liberal Debatt undrar vilket parti i Tyskland jag skulle rösta på. Vid en historisk återblick känner jag starkt för Schumacher-Brandt-Wehner-Schmidt-traditionen i SPD. Och jag känner varm sympati för FDP:s insatser under efterkrigstiden. Jag har dessutom innerligt svårt för den typ av civilisationspessimistiska, tvångsmässigt nejsägande, närmast socialistiskt färgade frasradikalism som fortfarande finns under ytan, på aktivistnivå, hos de gröna.
Men med det sagt: i dag, 2010, finns ett tyskt parti som oftare än andra, med mer sammanhängande och relevant argumentation och med en uppdaterad världsbild närmar sig liberala svar på stora framtidsfrågor. Att de gröna i Tyskland sitter i opposition är ett slöseri. Är det rentav Europas intressantaste parti just nu?
Ola Nordebo är politisk chefredaktör för Västerbottens-Kuriren.