Valet 2010 gav ett ovanligt tydligt valresultat. Allianspartierna vann en förkrossande seger över en opposition som aldrig riktigt lyckades begripa sig på väljarna. Den socialdemokrati som historiskt haft en unik förmåga att förstå vad svenska folket efterfrågar stod handfallen.
De kommande månaderna kommer många olika förklaringar att lanseras som svar på frågan hur det kunde gå som det gick. Hur kunde Sveriges bästa valvinnarmaskin – den socialdemokratiska – misslyckas så kapitalt?
I botten ligger en genomgripande förändring av Sverige. Det Sverige där Socialdemokraterna kunde vinna val i decennier var ett samhälle präglat av homogenitet och stark klasslojalitet. Arbetarklassens intressen uppfattades som entydiga och uppenbara, den som var arbetare var också LO-medlem och därmed socialdemokrat.
I dag är det annorlunda. Det är inte längre lika entydigt vad det innebär att vara ”arbetare”. Sambandet mellan yrkesidentitet och röstbeteende blir allt svagare. En metallarbetare med inkomst över taket i socialförsäkringarna, med ett högkvalificerat arbete delvis bestående av tjänstemannauppgifter kan visserligen fortfarande kallas just ”arbetare”. Men det säger inte särskilt mycket om hans eller hennes politiska sympatier.
Lägg till detta LO:s försvagade ställning. På bara tio år har LO förlorat var fjärde medlem, en halv miljon färre arbetare är idag LO-medlemmar än 2000. I takt med att arbetarklassen skingrats för vinden har (s) förlorat sin förmåga att förstå väljarna.
När de traditionella väljarna inte längre är lika pålitliga har partiet sökt sig till andra, framförallt medelklassens unga storstadsväljare. Men för Södermalms lattedrickande livsstilsliberaler framstod det gamla arbetarpartiet mest som ett eko från det förflutna.
Valstrateger brukar säga att val vinns av den som bäst förstår vad väljarna vill ha i framtiden. Socialdemokraterna uppvisade en sällsynt lomhördhet inför väljarnas förväntningar. Väljarna ville ha en poli- tik för arbete – (S) prioriterade ökad bidragsförsörj- ning. Väljarna sökte stabilitet i ekonomin – (S) gick till val med det dokumenterat opålitliga vänsterpartiet. Väljarna tyckte att utvecklingen i allt väsentligt gick åt rätt håll – (S) talade om växande klyftor och brutal systemskiftespolitik. Det var som om kampanjma- karna i brist på idéer körde 1994 års valrörelse i repris. Problemet var att väljarna gått vidare sedan dess.
Alla var inte lika lomhörda, vissa hörde mycket väl vad väljarna efterfrågade. I skarp kontrast till den social- demokratiska oförmågan står Sverigedemokraternas skickliga exploatering av en stark men dold invandrar- kritisk opinion. SD:s succéval låg i praktiken i korten sedan länge, det är snarast förvånande att de inte kommit in i riksdagen tidigare. Tvärtemot vår nationella självbild är många väljare nämligen skeptiska till invandring och mångkultur.
Hela 45 procent av väljarna vill enligt SOM- institutet minska flyktingmottagandet. Enligt senaste Mångfaldsbarometern menar fyra av tio väljare att ”många utlänningar kommer till Sverige bara för att utnyttja våra sociala förmåner”, sex av tio att ”alla invandrare som begår brott bör tvingas att lämna landet”, och fler än en av fyra att ”invandrarna utgör en fara för vår kultur”. Och så vidare. Opinionen fanns där, den väntade bara på att någon skulle lyssna och plocka upp den. Det gjorde Jimmie Åkesson.
De allra flesta som röstar på SD är inte rasister. Visst finns sådana, men de är få. För de flesta SD-väljare handlade valet om enklare och mer vardag- liga saker än ras och etnicitet. Om att jobben försvun- nit och de själva fått det sämre, samtidigt som de ser att många invandrare lever på bidrag. Att välfärden fungerar dåligt, samtidigt som vi blir allt fler som ska dela på kakan. Att brottsligheten ökar, och många invandrargrupper är överrepresenterade bland förö- varna, men ingen låtsas om det.
Det är ingen ursäkt för de väljare som valt att lägga sin röst på SD. Men om SD inte ska upprepa Dansk Folkepartis resa måste vi som har en annan bild av Sverige förstå vad som fick så pass många väljare att rösta på dem. Man kan aldrig besegra en fiende man inte förstår.
Det handlar om en strid på två fronter. Den första är välbekant för alla liberaler: det principiella försva- ret för ett öppet samhälle, där människor från andra kulturer välkomnas och ges en chans att bidra till att bygga sitt eget och Sveriges välstånd. Den andra är mer ovan och farligare: uppgörelsen med en invand- ringspolitik som havererat, som i solidaritetens namn förvandlat fullt arbetsföra människor till bidragsbero- ende offer, som av rädsla för att diskutera integration låter utanförskapet växa bland de allra svagaste.
Invandringspolitiken är den svenska politikens ”third rail”, den elektrifierade skena som inte kan vidröras utan risk för livet. Den som kritiserar invandringspolitiken löper risk att framställas som invandringsfientlig. Så är det. Men att vara kritisk till invandringspolitiken är inte det samma som att vara kritisk till invandringen. Om vi inte vågar kritisera det förra, kommer vi nämligen förr eller senare att tvingas ge upp det senare.
Markus Uvell är VD för Timbro och författare till boken ”Folkhemspopulismen – berättelsen om Sverigedemokraternas väljare”