Miljöpartiet gjorde succé i storstädernas medelklassområden. Surdegsbagerierna är fyllda av väljare som tänker liberalt men röstar grönt, menar Karl Rydå.
Det är omöjligt att skriva om Miljöpartiets valrörelse och valresultat utan att samtidigt berätta om en liberalism på jakt efter ett parti. Politiker och strateger från Folkpartiet och Centern kommer förstås att protestera mot en sådan berättelse. Den är inte sann, kommer de att säga. Titta på vallokalsundersökningen: Det är från Socialdemokraterna som Maria Wetterstrand har lockat väljare, partiet har lierat sig med Vänstern, varken språkrören eller MP-väljarna anser sig vara borgerliga. Och nämnde vi att de är emot kärnkraft?
Det går inte att invända mot mycket av sakinnehållet i den kritikstorm från höger som bryter ut varje gång någon dristar sig nämna liberal och Miljöpartiet i samma mening. Det gör dock inte berättelsen om en liberalism på vift mindre sann. Den som tror någonting annat blundar för valresultatet.
Längst ner i mitt hus ligger ett bageri. Varje lördag köar folk för att få köpa den prisbelönte bagarens surdegsbröd och croissanter. Kunderna har råd – och de vill visa att de har god smak. Det ingår i att tillhöra den unga och välutbildade storstadsmedelklassen. Vad som också ingår för många är att rösta på Miljöpartiet, i mitt valdistrikt blev det största parti med dryga 25 procent av rösterna.
Mönstret är likadant över hela landet. Miljöpartiet må inte ha vunnit lika många röster som många trodde och som man själv hoppades på, men där det finns en välutbildad, ung medelklass har succén varit ett faktum. Partiet har gått starkt framåt i storstäderna och universitetsstäderna. I Stockholm är man tredje största parti. I Uppsala var den gröna framgången på vippen att vinna valet åt de rödgröna.
Givet vad Miljöpartiet i dag alldeles uppenbart signalerar är det inte svårt att förstå framgången. Partiet, på många sätt förkroppsligat i Maria Wetterstrand, signalerar individualism och modernitet. Att detta sedan inte alltid återspeglas i sakpolitiska ställningstaganden är en annan femma. Den vanlige väljaren nagelfar varken riksdagsprotokoll eller partiprogram.
Politik handlar om förtroende, om personer och signaler. Det är hög tid att skrota den gamla sanningen om att sakpolitiken avgör val. Visst är det vad väljarna har svarat i enkätundersökningar i val efter val, men valresultaten säger någonting annat. Det var knappast sakfrågorna som gjorde Alf Svensson och Gudrun Schyman till valets segrare 1998 och det var inte den exakta utformningen av Miljöpartiets miljöpolitik som lyfte partiet i årets val.
På samma sätt innebär inte det faktum att Wetterstrand och Eriksson inte har lockat över särskilt många väljare från Björklund och Olofsson att de nya gröna väljarna inte skulle kunna vara liberaler. Eller: att de nya väljarna inte skulle omfamna värderingar som kan anses liberala. Individualism och modernism, öppenhet mot omvärlden och det nya, samtliga kodord som även Folkpartiet och Centern vill förknippas med. Men det var Miljöpartiet som knep väljarna. Jan Björklund kallar sig för liberal, men de nya liberalerna hittar inte liberalismen i hans parti.
Det intressanta blir nu dels vilka konsekvenser valresultatet får för relationerna mellan regeringen och Miljöpartiet den kommande mandatperioden, dels hur Folkpartiet och Centern reagerar på Miljöpartiets framgångar. Det saknas sannerligen inte områden där Miljöpartiet borde kunna komma överens med en minoritetsregerande allians. Det handlar om synen på småföretag och friskolor, om arbetskraftsinvandring och turordningsregler. Samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet får inte skymma att Miljöpartiet tidigare har gjort upp över blockgränsen med de borgerliga partierna. Och värderingsmässigt och sakpolitiskt är dagens miljöparti mycket likt den tidens miljöparti.
Statsvetaren Svend Dahl beskriver det träffande i Neo (5/2009) hur Miljöpartiets position i dag (2009, men resonemanget håller fortfarande) påminner om Folkpartiets i går: ”Medan folkpartiet historiskt var förankrat i det borgerliga lägret men alltid hade en dörr öppen vänsterut, har miljöpartiet valt att ha sin hemvist till vänster men samtidigt vara öppet för uppgörelser högerut.”
När valrörelsens uppskruvade tonläge sjunker undan och den politiska vardagen gör sig påmind kan vi därför förvänta oss ett ökat samarbete mellan de gröna och regeringen – antingen genom tillfälliga uppgörelser eller i en mer formaliserad form. Att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson nyss ingick i ett annat regeringsalternativ spelar i det avseendet mindre roll. Likaså att miljöpartister till övervägande del betraktar sig som vänster medan de flesta alliansväljare ser sig som höger. Det högt uppskruvade tonläget partiledare och språkrör emellan är inte heller så viktigt.
Samsynen i många sakfrågor och de gemensamma värderingarna – individualismens innehåll är en och samma även om den betraktas som höger eller vänster eller om vägarna dit har varit olika – kommer förr eller senare att fälla avgörandet.
Ett samarbete med Miljöpartiet skulle minska pressen på regeringen men öka densamma för Folkpartiet och Centern. Om MP inte längre lika enkelt kan avfärdas som ett vänsterparti, försvåras för det första möjligheterna att komma åt alla de väljare med liberala värderingar som i dag röstar grönt, för det andra ökar förstås också risken för ett väljarflöde till Miljöpartiet.
Den stora utmaningen för de två regeringspartier som gör anspråk på att vara liberala blir att tydligare visa att just detta är fallet. Dagens taktik att gång på gång förklara att man är liberal, men att det gröna alternativet minsann inte är det, har inte vunnit några nya väljare. På sin höjd har det begränsat väljarflykten. Rädslan från FP- och C-håll om ett förlorat väljarstöd är ett större hot mot ett regeringssamarbete med Miljöpartiet än motsättningar mellan Fredrik Reinfeldt och Maria Wetterstrand.
Med sin historia och sitt politiska budskap, det bortom partiledningens utspel, borde främst Folkpartiet också kunna tävla om de välutbildade väljargrupper som i dag flockas kring Miljöpartiet. Men för att detta ska lyckas måste man komma bort från bilden av ett enkelspårigt krav- och förbudsparti. Det handlar inte så mycket om att förändra politikens innehåll som dess fokus, språkbruket och vilka som är partiets ansikten utåt. Lär av Miljöpartiet. De flesta väljare har inte benhård koll på partiets politik, men de gillar det Maria Wetterstrand.
Ska man tro valresultatet är det i dag var fjärde besökare i mitt bageri miljöpartist, bara var tionde lägger sin röst på Folkpartiet, ingen på Centern. Kan Miljöpartiets framgångar leda till en omorientering hos den borgerliga mitten och fler blå besökare om fyra år? Partiet kanske inte är mer än ett parti med liberala inslag, men det kan ändå se till så att liberalerna hittar ett parti igen.