Fallet Vilks visar på samma ambivalens där man inte på ett övertygande sätt vågar stå upp för yttrandefriheten när det blir en målkonflikt mellan individens fri- och rättigheter samt religionen. Inte ens när hans föreläsning stoppades med våld vid Uppsala universitetet av en uppretad muslimsk mobb – där han bl.a. påvisade en målkonflikt mellan islam och homosexualitet – reagerade politikerna resolut. Beröringsskräcken bland media och politiker verkar närmast total när man inte vågar ta ställning på ett konsekvent sätt. I det lyset får man nog se SD’s valframgång eftersom de erbjuder ett klart alternativ även om det naturligtvis inte är mycket bättre än islamisternas.

Sedan kan man förstås undra om politikerna verkligen försöker att stävja fundamentalism när de uppvisar en sådan beslutsvånda runt burkans roll inom skola och arbetsliv. Burkan är väl det främsta uttrycket för fundamentalism och knappast något som accepteras av normala och mer moderata muslimer. Det faktum att Nyamko Sabuni fick sluta som integrationsminister sänder ut signaler där politikerna verkar helt oförmögna att sätta klara gränser för hur det mångkulturella samhället ska se ut. Samtidigt som islamister och nationalister inte tvekar om det förträffliga i sin egen ideologi tycks svenska politiker vackla i sin egen syn på det sekulära statsskicket där alla religioner och ideologier kan rymmas under samma tak, men som naturligtvis förutsätter ett gemensamt regelverk utan särlagsstiftning.