”Bara liberalismen är en Mädchen für alles, varje medborgares angelägenhet. Det säger något om den frihetliga ideologins styr- ka men också om dess sårbarhet. Alla känner apan men apan känner ingen.”
Så skrev Dagens Nyheters förre politiska redaktör Niklas Ekdal i en artikel häromåret. Och många har åsik- ter om liberalismen oavsett egen politisk hemvist. Antingen är hon sönderkramad, feltolkad och lite sol- kad eller så gror blåklintarna lite överallt men frodas inte riktigt perfekt där hon en gång planterades. Men med en vag tillika ideologiskt svag valrörelse, med ett främlingsfientligt
parti nu i riksdagen och med många partier som famlar och trängs kring den magiska medelklassmitten behövs principstark liberalism och berättelsen om vår framtid mer än någonsin.
För i en valrörelse som annars alltför mycket präglades av triangulering (Rödgröna kopierade och la sig när delar av Alliansens populära skolpolitik), Följa John- taktik (pengaracet mellan blocken om pensionärernas gunst) eller spelteori (Sverigedemokraterna som flitigt använd svartepetter) försvann ofta just grundläggande ideologiska motsättningar mellan partier. Vassa ytor skalades av (Rödgröna dumpade taktiskt sin feministiska familjepolitik med fler pappamånader), spetsiga budskap tonades ned (Vänsterpartiet som enligt partiprogram både vill upplösa och lämna EU blev mer tillfälligt något mer EU-positiva för att blidga Rödgrön medelklass) och enpartifrågeförslag kom knappt ens upp på den mediala agendan alls (ny folkomröstning om euron).
Samtidigt bubblade i etermedia paradoxalt vissa helt osannolika politiska frågor i valets slutspurt som exempelvis förtrycket av romer i Europa. Vem trodde att det en vecka inför valet skulle pratas upp- rört vid fikabord, kök och omklädningsrum om hur illa en minoritet behandlas i EU? Samtidigt gjorde Sverigedemokraterna entré. Sverige har till skillnad från övriga Europa varit förskonade på nationell nivå från rasist- och populistpartier (undantaget den korta perioden med Ny Demokrati 1991-1994). Det finns i dag för övrigt få EU-länder som inte har etablerade, halvstora och långvariga främlingsfientliga partier i sina parlament. Trenden är dessvärre att de ofta rotar sig och dessutom öppnar upp för ännu mörkare krafter. Vi får inte heller glömma att nu för första gången sedan 1940-talet sitter ett nazistfärgat parti, Svenskarnas parti, i en svensk folkvald församling i Grästorp. Den klassiska folkpartiaffischen där hakkorset och hammaren/skäran sopas ut med bildtexten ”Bort med varje tendens till diktatursträvanden” från valet 1936 förpliktigar mer än på väldigt länge.
Arbetslinjen och kunskapsskolan är avgörande för att komma in i det svenska samhället, inte religiösa huvudbonader. Och det viktiga är inte vad muslimska kvinnor har på huvudet utan i huvudet.
Att inte göra skillnad på folk, att alltid plädera för likhet inför lagen och att aldrig generalisera utifrån människors ursprung är fundamentalt. Fråga inte var någon kommer ifrån utan fråga vart hon är på väg. Men att tro på individen förutsätter också individens eget ansvar – alla friska ska göra rätt för sig, jobba hårt och försörja sig själva. Och att det viktiga för libe- raler är alltid att bekämpa fattigdom och inte rikedom. Ansträngningar måste få synas i plånboken och det är kunskap, flit och arbete som bryter klassbarriärer och inte fler bidrag.
Borgerligheten förr och Alliansen i dag anklagas ofta för att sakna sin egen berättelse om framtiden och för oförmågan att formulera sin historia kan man ofta läsa i mediernas valanalyser. Men liberalismen saknar inte alls någon berättelse utan vår politik, våra reformer och våra landvinningar blev verklighet för miljoner. Dags att återkalla samma socialliberala vrede som tände John Stuart Mill genom rapporten ”Royal Commission”, 1841 i England som avslöjade missförhållandena inom kolgruveindustri med grymt barnarbete, gravida utnyttjade arbetare och arbetspass dygnet runt med dålig säkerhet. En socialt ansvarstagande socialliberalism föddes som tar fasta på socialt ansvar utan socialism.
Den kan enkelt skildras genom min familj. Min mormor Betty föddes 1912 i fattig-Sverige och fick gå i skolan totalt tre terminer. Min mamma Eva föddes 1942 och var den första i vår släkt som läste på univer- sitetet. Jag föddes 1975 och har haft möjligheter som generationer tidigare aldrig kunnat att drömma om. I somras föddes min dotter Stella och som mamma, minister och feminist kommer jag att kämpa för att hon aldrig ska behövs uppleva motstånd på grund av att hon råkar vara född som flicka. Min mormor Betty var aldrig utomlands. Min dotter Stella hade besökt 18 länder redan när hon låg i min mage. Utan liberalismens grundidéer om frihet, förnuft, frigörelse, feminism och frihandel hade denna kvinnoresa påfyra generationer varit omöjlig. Skolan är vår bästa klasskrossare. Med egen kunskap kan man krossa både glastak för kvinnor, bryta utanförskapet för invandrare och nå sina drömmars mål oavsett ens föräldrars sociala bakgrund.
Nu gäller utmaningen att formulera framtidens berättelse för framtidens frigörande frihetsresor. Och det gör liberaler bara genom att värna, vårda och vurma våra värderingar. Back to basics folkpartiet!
Birgitta Ohlsson är EU-minister (Fp)