”Mittenväljarna sviker Sahlin” skriver DN. ”Sverigedemokraterna lockar mittenväljare” hävdar Timbro. Det är ”[t]rångt i mitten” påstår Dagens Arena. När Svenska Dagbladet gör ett personporträtt av Anders Borg lyder rubriken ”Hyperliberal mot mitten”. Kvällsnyheterna, morgontidningarna och de politiska bloggarna slänger sig flitigt med begreppet ”mitten”. Läsarna och tittarna förväntas genast förstå vad som menas. Men om ”mitten” inte är något tydligt definierat, statiskt begrepp – vad betyder det då att partierna ”trängs i mitten”?
Thomas Persson är fil dr i statsvetenskap och docent vid Uppsala universitet. Han har bland annat forskat om parlamentariska förändringar i Sverige. Jenny Madestam är fil dr i statsvetenskap och lektor vid Stockholms universitet och har bland annat forskat om partiledarkulturer i svenska partier.
Liberal debatt (LD): Vad kännetecknar svensk mittenpolitik?
Thomas Persson (TP): Kännetecknande är fokus på stabila statsfinanser, sysselsättning, social trygghet och hållbar utveckling. Det är påfallande hur nära de båda blocken ligger varandra i dessa avseenden. Det är svårt för väljarna att se nyanser i detta gråa skimmer. Skiljelinjen går främst att skönja i skattesatser och ersättningsnivåer i trygghetssystemen.
Jenny Madestam (JM): En uppslutning kring en ”lagom” stor välfärdsstat, men idag finns även delvis en uppslutning i synen på jobbskatteavdrag, vilket också det kan anas attrahera den stora gruppen med- elklassväljare. Svensk mittenpolitik innebär även ett tämligen generöst försäkringssystem men samtidigt skall detta vara tydligt reglerat så fusk undviks. Svensk mittenpolitik handlar också om att värna små- företagare, liksom att verka för jämställdhet på olika områden i samhället.
LD: Stämmer det att de svenska politiska partierna har rört sig mot den politiska mitten?
TP: Ja, absolut. Vänstern har blivit mindre vänster och högern mindre höger. Kombinationen av att de två största partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, närmat sig varandra och att de samti- digt ingått nära samarbete med de mindre partierna inom respektive block har gjort att kampen om mit- tenväljarna knappast varit hårdare än nu. Alla flockas runt mitten.
JM: Över tid har partierna närmat sig varandra, mot mitten. Idag finns en gemensam uppslutning bakom att t.ex. ha en ”lagom” stor välfärdsstat – tidigare fanns det större skillnader i vilket typ av system samhället skall präglas av en väldigt omfattande stat vs en mycket liten stat. Över åren har dock både höger och vänster närmat sig varandra.Idag handlar inte frågan om att få till ett ”systemskifte” vid ett eventuellt regeringsskifte utan det handlar om smärre korrigeringar i det system vi har. En förklaring till detta är naturligtvis att vi i dag har en stor grupp, en majoritet, av väljare i just den politiska mitten. De tillhör medelklassen. Dessa vill partierna attrahera och således är det rationellt att lägga sig där dessa finns. Det talas i dag om att liberalismen kommit att segra och blivit till en slags ”överideologi”. Att inte vara liberal ses i dag som negativt, men du kan vara liberal på olika vis och med olika betoning på frihet och typen av frihet.
LD: Vad skiljer mittenväljare från väljare som är trogna ett politiskt block?
JM: Mittenväljare, om du menar väljare som alltså byter parti/block, tittar mer på den egna situationen i sitt val av parti – ”vad gynnar mig/min familj?”. Valet av parti styrs mer av ett egenintresse, och mindre av en ideologisk övertygelse. Naturligtvis kan en mitten- väljare även vara ideologisk, men här finns samtidigt en tydlig pragmatism. Den pragmatiska inställningen kan även, tror jag, handla om att önska breda över- enskommelser för att just bevara det system svensk politik präglas av, dvs. se att det finns ett egenvärde i att värna det som förenar.
TP: Mittenväljaren är rörlig, det är just därför partierna kämpar om just dessa väljare. Ungefär en tredjedel av de svenska väljarna sympatiserar medvänstern och en tredjedel med högern, därutöver finns en stor andel osäkra. Det block som vinner över flest mittenväljare segrar därför i valet, bedömer valstrategerna på respektive sida.
Risken är dock att partierna använder fel strategi. De tycks tro att det som övertygar mittenväljarna är att snegla på vad motståndaren gör och anpassa sig efter det. Men vad är det egentligen som säger att väljarna låter sig övertygas av profillöshet och tillintetgjorda skillna- der?
LD: Hur ”statiskt” är begreppet ”mitten”? Går det att på längre sikt skjuta mitten åt höger eller vänster?
TP: Mitten rör sig. Det vi menade med mittenpolitik för tjugo, trettio år sedan är inte detsamma som idag. Grovt sett kan man säga att mitten i svensk politik har förskjutits mot höger. Ser man däre- mot svensk mittenpolitik i internationellt ljus befinner vi oss längre till vänster än stora delar av övriga Europa.
stora händelser i vår omvärld och förändringar i det politiska idéklimatet påverkar hur mitten rör sig. Men enskilda partier kan också spela en nyckelroll i att definiera mitten, såsom exempelvis Labour gjort i Storbritannien och Moderaterna här i Sverige.
LD: Vad finns det för risker för ett parti att gå mot den politiska mitten?
TP: I ett flerpartisystem som det svenska riskerar de partier som rör sig mot mitten att förlora väljare både till ytterkantspartier och över blockgränsen. Det drabbar eller gynnar främst de största partierna. Det största hotet mot de mindre partierna är däremot ”kan- nibalismen” inom respektive block. Det finns alltid vinnare och förlorare även inom blocken och några partier riskerar nu att trilla ur riksdagen. Valresultatet blir därför avgörande för hur livskraftiga allianserna visar sig vara. Inget block- samarbete är starkare än sin svagaste länk.
JM: En risk är att flera partier kommer att ligga allt för nära varandra, att väljarna inte upplever några direkta skillnader dem emellan. Väljarna vill kunna se tydliga alternativ, inte att ”alla tycker lika”. En konsekvens kan bli att människor vänder partier och politiken ryggen, eftersom det inte upplevs ha någon betydelse vilket parti man röstar på – förändringarna blir marginella.
LD: Hur ser framtiden ut för den politiska mitten?
JM: Jag ser två framtidsscenarier för den politiska mitten. Det ena är att mitten kommer att regera, och att samtliga partier ligger mycket nära varandra, inte minst de större partierna. Väljarna kommer sannolikt inte bli mindre mittenorienterade, eftersom vi i och med en allmän ökad livsstandard blir mer och mer fokuserade på smärre förändringar som kan påverka mitt liv här och nu, t.ex. möjlighet till RUT eller ej, och mindre intresserade av stora systemförändringar. När vi har det ”bra” blir vi mindre intresserade – har mindre behov – av stora ideologiska omdaningar. Ett alternativt scenario är att vissa av partierna drar sig bort från mitten, och det just av anledningen att väljarna vill se kontraster och då inte för att få till systemförändringar utan mer för att klara alternativ är viktigt.
TP: Precis som i fotboll är kampen om mittfältet avgörande för hur det går i en match. Det kan man inte ändra på. Bekymret för partierna är att de blivit allt för fokuserade på att förhålla sig till motståndarsidan just för att inte förlora kampen om mitten. Allt för lite handlar idag om att övertyga med egna idéer om framtiden och en vilja att förändra sam- hället i endera riktningen. En fotbolls- match som utspelar sig på mittfältet blir ofta väldigt tråkig. Jag hoppas därför att det vi nu ser är ett trist mellanspel i svensk politik.
Caroline Lundström, medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.