Hur Kommer Det sig att en kvinna som i hela sitt liv hyllats, prisats och dekorerats begravs endast av den allra närmaste familjen och läggs i en omärkt grav? Ingrid Segerstedt Wiberg, född 1911 och avliden bara några veckor före sin 99-årsdag, var en svart-vit kvinna. Hon präglades av sin far, journalisten Torgny Segerstedt – mannen som under 30-talet skrev ”herr Hitler är en förolämpning!” och som för detta fick ett direkt åthutande telegram från Göring, ett telegram man först trodde var på skämt och slängde i pap- perskorgen. Ingrid växte upp med ett fegt Sverige, ett Sverige som kampanjade för att en svensk tiger, en svensk regering som fortfarande efter Kristallnatten hade som slagord ”vaksamhet – samhällsanda – tystnad”. Ingrid avskydde därefter neutraliteten. Så många fler kunde ha räddats undan koncentrationslägren – så många som försökte fly när Tyskland ännu gick att fly ur. Men Sverige teg, och som Selma Lagerlöf sa i debatten: ”Den som tiger samtycker” till skillnad från många som menar att vi inte riktigt förstod vad som hände, och att det kan ursäkta vår restriktiva flyktingpolitik, bar Ingrid alltid med sig minnet av att vi visste. Selma Lagerlöf vara bara en av de mycket offentliga anti-tyskadebattörerna, trots att hennes bokförsäljning drabbades hårt. Karin Boye och Vilhelm Moberg skrev om det, böcker kom ut som beskrev koncentrationslägren. Hjälpropet från tyska judar 1938, när 100 000 judiska barn registrerades för att kunna skickas från sina föräldrar var tydligt desperat: ”Vi kan inte skydda barnen här och vi kan inte ta oss ut själva”. Svenska dagstidningar, DN, SvD, UNT, FaluKuriren… Alla skrev de om vad som hände. Sveriges regering visste. Ändå vägrade vi ta ställning och vi stängde våra gränser för flyktingarna. Efter Kristallnatten skrevs det att personer som kom enbart på grund av ”vantrivsel i Tyskland inte var att räkna som flyktingar. Senare reglerades att migranter som inte planerade att återvända hem inte kunde släppas in.
Ingrid återkom ständigt till detta: Om vi agerat tidigare hade färre lidit och dött. Vi visste. Hon avskydde rädslan för att ta ställning, rädslan för värderingar. Den ursäkt som för alltid borde ha krossats efter kriget – ”jag lydde bara order” – blev för henne lika uppenbart vidrig när den hördes eka senare, av Migrationsverkets handläggare som ”bara följer lagen” när ett apatiskt barn ska kastas ut, när en polis säger att humanitet inte kan vara en del av hans arbete när han utvisar flyktingar fastbundna på bår eller dro- gade. Ingrid, som lämnade Folkpartiet i protest mot NATO-stöd, återinträdde i partiet inför landsmötet 2005 med en motion om krav på flyktingamnesti. Hon gjorde klart varför det beslutet var enkelt när med- motionären Bertil Hanssons påminde om att enbart FP-medlemmar kan motionera till landsmöten: ”Då går jag med i Folkpartiet på nytt, denna fråga är den viktigaste.”
Ingrid uppmärksammade amnestin och de papperslösa långt innan den svenska debatten ens hade ett namn på dem. Själv hjälpte hon till att gömma många flyktingar, men såg sig ändå främst som journalist och politiker. Hon brukade tala om samhället på det sättet, dela in det i gömmare och ”andra”. Boken som bär just det namnet innehåller ett tack till dem som gömmer och hjälper flyktingar, de Ingrid menade försvarar Sveriges mänsklighet. För Ingrid var livet svart-vitt på det sättet. Hon fick ibland skäll för att hon inte pratade, så som många andra i svensk debatt, om integrationspolitiken. Delvis är det felaktigt. Om man läser hennes bok ”Det andra Sverige” (som gavs ut för 26 år sedan) finner man att Ingrid redan då lyfte de integrationsproblem som vi debatterar idag (och upp- fattar som nya och brådskande). Det framstår tydligt att partier som SD (bildat 1988) inte är en reaktion på moderna, nya segregationsproblem – snarare har invandring av dem alltid betraktats som problem. Redan då talade man om massinvandring – ja, redan 1938 användes det begreppet, och då handlade det om strax över 2000 personer.
Ingrid var inte blind för integrationsproblemen, men hon hade ett perspektiv som bara en person uppvuxen med krig kan ha: Hon visste vad det innebär att vara flykting och vad det innebär att inte släppa in de flyende. Integrationsproblem ska inte ignoreras, men det som andra uppfattade som lättsamhet eller non- chalans mot problemen var tvärtom ett stort all- var gentemot att det allra viktigaste är att människor ska få komma till trygghet först. Få är så tydliga på detta idag som Ingrid var, få har de referenspunkter aktuella som hon hade spelan- des på sin näthinna. Det som ibland är komplicerat för oss andra, det som får oss att nyansera i gråskala och uttala oss försiktigt, invänta utvecklingar, var inte svårt för Ingrid. Hon hade en ledstjärna i sin vetskap om de misstag hon aldrig ville att Sverige skulle upprepa.
”Har sveriges röst tystnat?” Så frågade Ingrid på sitt 90-årsseminarium om Sveriges hanterande av mänskliga rättigheter. Ingrid må ha hyllats av politiker, civilsamhälle och enskilda svenskar för sin orädda röst men det var just Sverige och svenskarna hon kri- tiserade, hon debatterade mot vår flyktingpolitik. På rasistiska webbforum firades därför Ingrids bortgång, hon kallades landsförrädare för sitt stöd till flyktingar och hon begravdes, som så många av de flyktingar hon slogs för, i anonymitet, av rädsla för att graven ska vandaliseras. Det är skrämmande att de som förföljer och hatar har sådan makt över även de starkaste av röster när Ingrid inte längre själv kan försvara sig. Fler måste bära Ingrids värderingar stolt, gömmare men också andra!
Låt inte Ingrids röst ha tystnat.
Frida Johansson Metso är ordförande för Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd och f d elev på Ingrid Segerstedts gymnasium.