Det fanns något fjärrskådande i Jimmie Åkessons blick. Han måste rimligen ha förberett sig, men det kändes inte så.
När alla distrikt hade räknats stod den gula mätaren på 5,7 %. och Jimmie Åkesson log mot vad som lät som en AIK-klack. Strax innan den nye riksdagsledaren gick upp på scenen i den lilla källarlokalen på Gärdet hade Peter Eriksson ljugit sig blå (eller kanske röd) hos miljöpartiet. Han upprepade den osanning som han valts ut att sprida de senaste veckorna: att den borgerliga regeringen är beredd att göra sig beroende av Sverigedemokraterna.
Det är, i all sin fula prakt, ett förhandlingsknep. För varje mätning som visat att SD tar plats i riksdagen har miljöpartiet gjort sig redo att förhandla. De tänker sälja sig dyrt. Därför har Peter Eriksson blivit torpeden som sätter mediebilden av Alliansen.
För det som börjar nu är ett spel som till en del handlar om ren politik; vad kan vi få, vad kan vi ge? Till en del handlar det om mediespelet. Vem blir syndabock vid ett nyval? När Fredrik Reinfeldt tog mikrofonen på moderaternas valvaka var klockan närmare midnatt. Alla hade lagt sig.
Det här är den sanning Alliansen måste få ut till journalisterna: om miljöpartiet menar allvar med att inte ge Sverigedemokraterna inflytande, om de menar allvar med att de är oberoende av blockpolitiken, då ligger bollen hos dem. De måste visa att de är beredda att samarbeta, och att de är beredda att kompromissa. Ta deras hjärtefrågor höghastighetståg, Förbifarten, kärnkraften, a-kassan/sjukförsäkringen, klimatpolitiken, och säg sedan att de får välja en eller två. Men låt dem inte sätta bilden av att de måste få allt, och att det annars är Alliansens fel att det blir nyval.
Hittills har miljöpartiet vunnit den mediestriden. Dags att sätta fart. Jimme Åkessons blick är inte fjärrskådande länge till.
Joakim