Att välja klokt är stort - att välja fritt är större
av Ida Thulin, redaktör för Liberal Debatt

Ett barn har rätt till båda sina föräldrar. Ett barn behöver både sin mamma och sin pappa. Visst låter det Hägglund, visst känns det som påståenden från mannen bakom ”verklighetens folk”? Det är det inte.

Istället är detta några av huvudargumenten från samma personer som tycker att det är självklart att ensamstående ska få adoptera eller inseminera för att skaffa barn. Eller, låna en livmoder in de fall de är män. Frågan, den evigt omdiskuterade föräldraförsäkringen, diskuteras av samma personer ur perspektivet ”kvinnor tjänar mindre för att lång frånvaro påverkar löneutvecklingen negativt (individuellt problem) och för att chefen förutsätter att det är de som kommer att vara föräldralediga (problem för kvinnor generellt).
Ibland används dessutom det direkt löjeväckande argumentet att ”alla andra försäkringar är individuella så det borde föräldraförsäkringen också vara”.
Att man blir sjuk på egen hand men förälder tillsammans glömmer de ivriga jämställdhetsaktivisterna gärna bort.

I folkpartistiska tidningen NU debatterar Amelie Tarschys-Ingre på egen hand mot en hel kader av förespråkare för så kallad ”flexequality” – det vill säga en kvoterad föräldraförsäkring i vilken föräldrarna få bestämma över en tredjedel på egen hand, medan staten delar resterande två tredjedelar mellan mamman och pappan (eller pappan och pappan, eller mamman och mamman).
”Kalla det vad ni vill, men mer ”flex” blir det ju inte”, skriver Amelie och sätter huvudet på spiken. För den nyfikne läsaren kan för övrigt påpekas att möjligheten att för en tid sedan kryssa Amelie i det folkpartistiska provvalet naturligtvis utnyttjades.
Sunt förnuft ska belönas, trots att SVT förklarat uttrycket för tabu och förmodligen kommer ägna nästa onsdag åt att försöka se sambandet mellan denna tidskrift och Ny Demokrati.

Men låt oss gå till argumenten.
1. Barn har rätt till sina föräldrar.
Nej, det tycker dessa debattörer egentligen inte. Då skulle de vara emot insemination för ensamstående, vilket de sällan är. Men för att besvara påståendet – nej, rätt har de inte, men det är önskvärt och rimligt att människor som skaffar barn tillsammans tar hand om barnet tillsammans. Hur exakt de gör det bör staten dock inte lägga sig i. Låt mig exemplifiera med mig själv. När jag var liten bodde vi i en by (ett tiotal hus bredvid en bondgård och åkrar) utanför Landskrona. Min pappa arbetade inte många hundra meter bort. Om jag var hemma kunde han träffa mig på lunchen. Han hade relativt reglerad arbetstid och ingen pendlingstid att tala om (en rask femminuterspromenad).
När jag blev lite större fick jag ibland följa med till hans jobb. Det var fantastiskt spännande – stora lagerlokaler med högt i tak och långa gångar. Det fanns dammsugare (ni vet, kakorna med grön marsipan) som man ofta kunde förhandla sig till. Att min pappa jobbade på kontoret eller hur det såg ut har jag mer eller mindre förträngt, men lagret och dammsugarna har bitit sig fast.
Om pappa var föräldraledig har jag inget som helst minne av, men han var en otroligt närvarande och bra förälder, som även lärde mig laga mat och diskutera politik.

2. Ett barn behöver både en manlig och en kvinnlig förebild/både mamma och pappa
Barn behöver massor av förebilder, och skapar dem dessutom gärna på egen hand. Själv har jag förmånen att varannan vecka leva med en mycket klok åttaåring, som beundrar Hannah Montana djupt, men konstaterar att det måste vara jobbigt att hålla på att joxa med smink och peruk för att få vara ifred från fansen ibland. Men att barn under det första året av sitt liv skulle utvecklas negativt för att de inte får umgås lika mycket med män som kvinnor är ett absurt påstående, som placerar den som yttrar det i en kategori som på fullt allvar tror att de personliga egenskaperna sitter mellan benen och att detta tar sig uttryck i hur man tar hand om bebisar, som för övrigt sover cirka 15 timmar per dygn.
Delad föräldraförsäkring handlar inte om hur man tar hand om barnen när de blir större, inte om vem som gör merparten om hushållsarbetet, inte om barnens syn på vad ”mamma” respektive ”pappa” gör och hur det är kopplat till deras respektive kön. Vad frågan handlar om är hur familjer fördelar ledigheten tillsammans med bebisen under det första året av barnets liv.

3. Kvinnor påverkas negativt i sin löneutveckling (individuellt problem)
Så är det säkert. Själv harvade jag runt som taskigt betald journalist och ledarskribent innan jag klippte mig och skaffade jobb. Harvandet var roligt, och jag gjorde det för att det var roligt, inte tu tal om saken. Men naturligtvis skulle jag tjäna bättre idag om jag skaffat ett riktigt jobb tidigare i livet. Människor gör val. En del väljer friår, andra väljer att arbeta deltid för att hinna med sina trädgårdsodlingar. Detta kan inte rimligtvis vara ett problem för liberala politiker.

4. Kvinnor påverkas negativt i sin löneutveckling (gemensamt problem)
Det här argumentet går alltså ut på att eftersom kvinnor oftast tar merparten av föräldraledigheten är chefer mindre benägna att ge dem jobb/befordra dem eftersom de förväntar sig att kvinnorna snart blir runda om magen och börjar jollra om bebiskläder. Det har säkert varit så, och är sannolikt så fortfarande på en del ställen. Det kan alltså finnas en del relevans i detta argument, frågan är om man tycker att det är tillräckligt relevant för att det ska berättiga den valfrihetsinskränkning en delad föräldraförsäkring, där det inte går att överlåta dagar mellan vårdnadshavarna, innebär.

”Familjer är olika. Familjesituationer och arbetsvillkor är olika. Allt färre unga har fasta jobb. Det kräver många olika lösningar av pusslet arbetet-föräldraskap”, skriver Amelie Tarschys-Ingre (NU 41/09). Det har hon rätt i. Och om vi tänker oss att det första året med det första barnet är inkörsporten till ett åtminstone artonårigt aktivt dagligt föräldraskap, då kan man naturligtvis rösta med kvoteringsförespråkarna, och säga att ”det ska böjas i tid”.
Men man kan också konstatera att statliga pekpinnar under det första året har en ganska marginell påverkan på ett väldigt långvarigt föräldraskap. Antingen tar vi det ett steg längre, och lagstiftar om arbetstider och hushållsarbete, för att raljera lite, eller så inser vi att den är hopplös, den där politiska ambitionen att lägga till rätta människors liv, så att medborgarna lever i linje, inte med sina önskemål, utan politikernas värderingar och ideologi.

”Reformer ska öppna dörrar, inte slå igen dem”, konstaterar Amelie Tarschys-Ingre i NU, och här blir jag nära att säga ”så låt oss nu alla rösta på henne i september nästa år”. Men - på samma lista som kloka Amelie kommer med största sannolikhet ett antal förespråkare av förbud att överlåta dagar mellan föräldrar att stå.
En del kallar det de arbetar för delning och individualisering. Kvotering, kallar vi andra det. En del väljer att hitta på egna ord, som låter lite käcka och påminner om den i folkpartiet så hyllande danska flexicurity-modellen för arbetsmarknaden. Men bortom Stockholms innerstad och folkpartiets lokalavdelning på Kungsholmen finns de 80 procent av svenska folket som vill bestämma över det första året med barnet på egen hand. Så låt oss för en stund återvända till mannen jag nämnde inledningsvis.

Om Göran Hägglund och kristdemokraterna vill kan de göra föräldraförsäkringen till en huvudfråga i valrörelsen. Det finns mycket som talar för att de borde det. Trots att de genomfört fler konkreta frihetsreformer (slopat apoteksmonopol, privatiserade statsföretag, aborträtt för utländska kvinnor med mera) under denna mandatperiod än både folkpartiet och centerpartiet saknar kristdemokraterna en tydlig profil i frihetsfrågor. Göran Hägglund och hans stab visade tydligt under årets Almedalsvecka att de vill positionera kd som ett frihetsparti.
Temat ”verklighetens folk” handlar om rätten att göra fria val, för det fria valets egen skull, i motsats till den socialliberala rätten att göra det kloka valet. Sedan handlar det naturligtvis även om att provocera fram en debatt med kulturskribenterna, eftersom det behövs en debatt med kulturskribenterna.

Det kd, med undantag för vissa dagar när de glömt sin nya profil, gjort det senaste halvåret är exakt detsamma som statsminister Reinfeldt gjorde när han köpte en platt-tv till kronprinsessan Victoria. Man konstaterar att merparten av människor vill ha ett trevligt radhusliv med vin på fredagen, fotboll på lördagen och skogspromenad på söndagen. Man säger dessutom stopp och belägg till den självutnämnda kultur- och medieelit som garvar åt människor som gillar att köpa ny soffa, ny tv, nya Ikeahyllor – som tycker att livet blir lite bättre när det är snyggt i vardagsrummet.

Åh, ni antimaterialister i Stockholms innerstad som har en shoppingfri månad och sitter i era Malmstenfåtöljer med fötterna på pallen som kom med Laminofåtöljen, tittande nedlåtande på världen genom ljuset som silas genom de stilrena orkidéerna och den klassiska gardinen, design Josef Frank.
Det är ju skitenkelt att låta bli att köpa saker så länge sexåringen inte lyckas med konststycket att sparka av tårna på sina gympaskor, så länge ingen vuxit ur regnbyxorna på sistone och så länge oljepannan inte går sönder eftersom den är bostadsrättsföreningens huvudvärk.
Visst måste det kännas underbart att ha så rätt och att veta så mycket? Ni såg "Valerie Solanas vill bli president i Amerika" och tyckte att den var så bra. Ni läste "Bitterfittan" och blev så berörda, kände igen er så himla mycket. Och nu vill ni kvotera föräldraförsäkringen. Och vårt enda hopp är en man från Småland, med en faiblesse för rosa skjortor och Gud.

Samma kväll som Göran Hägglund talade i Almedalen talade jag med en ung framåt kristdemokrat. ”Naturligtvis har människor rätt att leva som de vill, men på samma sätt måste vi ha rätt att säga att familjen är den mest stabila samlevnadsformen”, sade han. Ja, säg det, om ni vill. Men glöm inte att ta striden om de politiska frågor som påverkar den där samlevnadsformen, som vill detaljreglera den och snygga till den så att den ger ett mer behagligt intryck i SCB:s jämställdhetstabeller.

2002 röstade frihetsvänner i Stockholm på Mauricio Rojas. Det gick sådär. 2006 var det centerpartiets tur. Idag är det inte många som äter på den salladsbaren längre. Moderaterna mobbade ut Karl Sigfrid på gruppmötet. Det kommer många minnas, och tillräckligt många associera till valda scener ur Jan Guillous internatroman. Miljöpartiet kommer sannolikt göra ett kanonval i storstäderna och kan förväntas dra många frihetsvänner för sin syn på integritet och ny teknik.

Detta till trots finns det ett stort utrymme bland tveksamma liberala väljare som blev liberaler för att de aldrig växte ifrån treåringens ”kan själv”. Vi vill ha bra skolor, högkvalitativ sjukvård, rimliga skatter och föredrar att statens auktoritet riktas mot kvinnomisshandlare och kriminella gäng än mot vår familj.
Vi är många, och vi blir sannolikt betydligt fler den dagen någon börjar upplysa om på hur god väg den kvoterade föräldraförsäkringen faktiskt är att bli lag. Om Jan Björklund eller Maud Olofsson sätter ned foten i frågan kanske vi blir vid vår läst. Ges inga garantier kanske vi rör oss mot Görans gäng.