Vad säger opinionsbildarna?

Vad ska man som väljare tänka på när man ska sålla fram en kandidat att kryssa till riksdagen i valet nästa år? Liberal Debatt ställde frågan till några opinionsbildare av rang, för att höra om de kunde ge viss vägledning.

Per Gudmundson, ledarskribent vid Svenska Dagbladet:
"Bortsett från kamplust, ideologisk övertygelse och god kommunikationsförmåga är det viktigt att riksdagsledamöter känner att de har ett personligt mandat, och tycker att de står i sina väljares tjänst snarare än sina partiers. Jag vill inte att riksdagen ska bestå enbart av röstboskap för regeringen eller gruppledarna.
Därför kan man leta efter kandidater med rätt förutsättningar för just detta. Exempel:
Tidigare uppvisad självständighet gentemot partilinjen. Tänk på fp-kandidaten Jenny Sonesson. Hon arbetar nära Birgitta Ohlsson, som för många är antingen ett rött skynke eller en liberal förebild, men konsekvent har visat oberoende. Det är nog en bra skola.
Egen plattform. Den moderata kandidaten Maria Abrahamsson har en exceptionellt stark bas att stå på, efter ett decennium i SvD och SVT. Hennes partivän Johnny Munkhammar är ett annat exempel, om han nu vinner mot cancern och lyckas genomföra sin kandidatur trots sjukdomen.
En karriär vid sidan om politiken. Politruker och broilers måste förstås också finnas, men riksdagsledamöter med en egen yrkeskarriär har troligen både större verklighetskontakt och mindre rädsla för att välja en egen politisk väg. Journalisten Edvard Unsgaard, som ska kandidera för moderaterna, skulle ha varit ett bra exempel, men eftersom han jobbar under Fredrik Reinfeldt i statsrådsberedningen så lär han väl bli så regeringslojal man kan tänka sig. Men nån annan med ett jobb måste det väl dyka upp?"

Johan Ingerö, bloggare på ingero.blogspot.com:
"Dagens riksdag är, som FRA-omröstningen visade, i bästa fall ett rundningsmärke för regeringen. Ledamöternas öden avgörs i högre grad av partiledningarna än av väljarna. Dessutom saknar de ofta de kvalifikationer och nätverk som krävs för att göra motsvarande karriär utanför politiken.
Därför behövs kompetenta personer med egna profiler som inte behöver sitta i riksdagen för att tjäna femtio tusen i månaden. Några sådana kandidater är moderaternas Johnny Munkhammar och Maria Abrahamsson, kristdemokraterna Charlie Weimers och Ebba Busch samt folkpartisten Mathias Sundin."

Mattias Svensson, redaktör för magasinet Neo:
"Kandidaten bör för det första driva viktiga liberala sakfrågor. Det är det viktigast eftersom man kan göra avtryck i en, max två frågor eller frågeområden under en mandatperiod. I riksdagen kan man inte vara åsiktsmaskin och tycka om allt eftersom inflytande kräver väldigt hårt proaktivt arbete.
Ideologisk kompass är bra, men mest som en garanti mot att de går med på dåliga beslut och så att man vet vad de driver internt och mer informellt. Eftersom inflytande kräver hårt arbete och integritet är det bra ju större erfarenhet och oberoende kandidaterna har. Broilers och nybörjare som är beroende av partiapparaten för sin inkomst kommer att rätta in sig i ledet. De tenderar dessutom att profilera sig i perifera och ofarliga frågor.
Efter att ha stött två kandidater som blivit mer eller mindre monumentala fiaskon, Mauricio Rojas 2002, som stödde övergångsregler för östeuropéer, och Fredrick Federley 2006, som röstade för FRA, så vågar jag inte nämna några namn till riksdagsvalet. (I EU-valet har jag dock röstat på två utmärkta kandidater, Nils Lundgren och Christofer Fjellner.) Men det ska till en bra personkandidat för att alls få mig till valurnan 2010; regeringen har varit alldeles för förtjust i övervakning, förmynderi och välfärdsstat för att förtjäna en liberal röst."