Vi har alla olika roller i Alliansspelet
av Magnus Andersson, förbundsordförande för CUF

I den socialdemokratiska regeringens sista budgetproposition före valet skrev att den egna politiken ”leder till ökad rättvisa” eftersom den ”minskar inkomstspridningen och klyftorna i samhället”. Den regeringen företrädde en snedvriden syn på rättvisa; om alla blir fattigare, men de rika blir fattigare snabbare än andra så ökar rättvisan. Klyftorna minskar och fattigdomen blir därmed inte ett problem, bara den delas av alla medborgare. Ja, ungefär så går resonemanget.
Men det var inte bara det politisk-filosofiska klimatet som var fattigt. Förutom att regeringen hade icke-liberala mål hade man också kontraproduktiva medel för att nå målen.

Trots en skyhög ungdomsarbetslöshet avfärdade arbetsmarknadsministern alla krav på att Lagen om anställningsskydd (Las) måste slopas. ”Las innebär inte några inlåsningsmekanismer”, sa han självsäkert till LO-tidningen. Att forskningen berättar en annan historia vet vi. Och när det för en kort stund verkade som att regeringen tagit sitt förnuft till fånga och insett att det system med hyresregleringar som Sverige lidit under sedan andra världskriget inte fungerade, slog bostadsministern ifrån sig: ”Uppdraget har aldrig varit att införa marknadshyror”, sa han.
Det fanns alltså en hel del för de borgerliga att ta tag i när man, i sin nybildade allians, utmanade vänstern om makten. Eller?
Problemet med historien ovan är att det inte är berättelsen om regeringen Persson. Citaten kommer inte från socialdemokratiska statsråd. Definitionen av rättvisebegreppet kommer från Alliansregeringens senaste budgetproposition. Det är arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin som till LO-tidningen sagt att Las inte för med sig några problem. Och det är Mats Odell som tycker att bostäder är en så samhällsviktig vara att folk måste få vänta i 20 år innan de får tag i en.
Sverige kanske har en borgerlig regering, men det hindrar oss inte från att fortfarande leva under en socialdemokratisk politik. Och vad som är än värre: Vi utgår fortfarande från en socialdemokratisk problemformulering.

Självklart är Reinfeldts strategi, enligt vilken han vässat bort alla liberala kanter, ett försök att återvinna förtroende och i förlängningen också makten. Men det räcker inte att överta några godtyckligt utvalda politikområden från konkurrenterna. Man måste välja sina strider, men måste också välja sina freder.
Det finns, trots att det tar emot att erkänna det, områden där den långsamma reformtakten nog är en klok strategi. Försvaret kan exempelvis vara ett sådant område.

Problemet är att Moderaterna valt att alliera sig med rena socialdemokratiska organisationer som LO och Hyresgästföreningen.
Som centerpartist har jag länge sett min organisation vara lite väl tätt sammanflätad med lantbruksorganisationer. Inget konstigt i det, vi är sprungna ur bonderörelsen. Däri ligger vårt idéarv – de fria bönderna som gjorde saker själva när staten inte brydde sig. Banker, försäkringsbolag och bygdegårdar skapades på frivillig basis i stället för med skattepengar. Det är däri vår idétradition med stark kritik mot centralism och överhet ligger. Och det är därigenom vi fått vår tro på äganderätten och tilltro till människors inneboende skaparkraft.
Fast Centerpartiet var allt för länge tätt sammankopplat med dessa organisationer. Därför glömde man sina idéer. Man valde minsta motståndets lag i stället för att exempelvis stå upp för frihandel, resultatet blev att partiet gick protektionismens ärenden. Till slut gjorde det att Centerpartiet, i ett Sverige med färre och färre aktiva bönder, minskade andelen väljare. Det var en följd av ideologisk ohederlighet. Därför är det beklämmande att se den moderata utvecklingen. Man håller på att göra samma misstag med de socialdemokratiska organisationer som i dag förlorar medlemmar i snabb takt.

Allt färre anser i dag att LO-förbunden har något att erbjuda dem, och allt färre tror att lösningen på bostadsbristen är planekonomi. När fackföreningarna var som mäktigast, och stödet för regleringar av marknaden starkast, var moderaterna deras motståndare. När nu äntligen stödet för reformer av två av de marknader som fungerar sämst – arbets- och bostadsmarknaderna – sakta börjat stiga, då vägrar moderaterna att kapitalisera på sina tidigare ansträngningar. När alla hoppar av det sjunkande regleringsskeppet hoppar moderaterna plötsligt ombord.
Visst, Alliansen har goda chanser att vinna nästa val. Men sen då?
Bara för att man väljer att inte under denna mandatperiod genomföra en omfattande avreglering av arbets- eller bostadsmarknaden betyder det ju inte att man måste blunda för problemen. Jag tror att Alliansens förmåga att formulera visioner, och samtidigt framstå som trovärdiga kommer att avgöra dess framtid.
Sossarna var länge mästare på detta. Man demonstrerar 1:a maj och är arga – på sig själva. Säga vad man vill om sossar, men de var inte rädda för att kritisera samhällsproblem trots att de själva satt vid makten.
När Alliansen 2006 äntligen fick sitt abstinensbehov på regeringsduglighet tillfredställt var det inte så konstigt att man krampaktigt klamrar sig fast vid den enade fasadens politik. Det är förståeligt, men olyckligt.

Att moderaterna är Alliansens statsministerparti råder det inget tvivel om. Och även om de skulle sluta blunda för problem som resten av oss ser, är det inte realistiskt att tro att det är hos dem som nytänkandet kommer att ske. Allianskollegorna får därmed ett större ansvar att agera borgerlighetens tankesmedjor. De mindre partierna måste våga staka ut en väg för framtiden på de områden där de besitter kompetens. Det är endast genom kombinationen av ett tryggt statsbärande parti, och mindre kollegornas visioner som Alliansen kommer att ha en ljus framtid.
Oj, tänker pessimisten. Centerpartisten börjar ropa efter borgerlig splittring. Here we go again.

Lugn! Min poäng är inte att Allians för Sverige behöver mer interna bråk. Självklart ska vi ställa upp på varandra och acceptera kompromisser som vi inte är helt nöjda med. Men, att i trevlig och konstruktiv anda diskutera hur vi inte bara vill förvalta, utan också förvandla, Sverige är en nödvändighet. Och viktigare: Vi måste alla inse att vi har olika roller att spela. De mindre partierna måste inse att man inte går till val för att få en statsminister från det egna partiet. Insikten om detta må vara svårsmält, men det är också en förutsättning för att man ska gå vidare och utveckla de områden där man faktiskt kan bidra; till exempel när det gäller att formulera Alliansens framtida politik. Att leda opinionsbildningen så att förutsättningarna finns för att våra två mest överreglerade marknader får sig en återställare under nästa mandatperiod borde vara dessa tre partiers största uppdrag.

För att Allians för Sverige ska bli ett långsiktigt politiskt projekt måste vi bli bättre på att skilja mellan vad som är en taktisk nödvändighet och vad som är moraliskt rätt; koncentrera oss såväl på att vinna slaget som kriget. Vi måste våga se problem även när vi själva innehar regeringsmakten.