En allians för personligt ansvarstagande
av Charlie Weimers, förbundsordförande för KDU

Jag är borgerlig. Redan som tonåring visste jag att socialdemokraternas syn på människa och samhälle inte passade mig, och valde att engagera mig politiskt för det parti som jag trodde stod mig närmast. Efter drygt ett år i Moderaterna valde jag att byta parti, eftersom jag upplevde att det kristdemokratiska frihetsbudskapet bättre kombinerades med personligt ansvar och betoning av värderingarnas, familjens och det civila samhällets betydelse.

Många andra, politiskt aktiva såväl som väljare i allmänhet, har gjort liknande resor mellan allianspartierna. Partilojaliteten avtar och den otrogne väljaren har blivit alltmer vanlig, och splittrar inte sällan sin röst på olika partier i kommun-, landstings- och riksdagsval. Ett problem för partifunktionärer måhända, men tendensen är ändå välkommen ur ett generellt borgerligt perspektiv.

En tydligt borgerlig identitet bland väljarna ställer nämligen krav på enighet mellan de borgerliga partierna. Vid sidan av insikten om att det krävs en samlad borgerlighet för att kunna vinna en riksdagsmajoritet följer två andra viktiga konsekvenser av kraven på enighet. För det första bestraffar väljarna samverkan med Socialdemokraterna, eftersom det garanterar Det Stora Partiets fortsatta maktinnehav. För det andra uppfattas taktisk borgerlig kannibalism alltmer som illegitimt bland partiaktiva och väljare. Allians för Sverige är därmed ur de borgerliga partiernas perspektiv både en frivillig överenskommelse och ett tvång.
Den stora kontrasten i valet 2006 stod mellan arbetslinjen och bidragslinjen. Att föra en politik för fler arbetstillfällen och att arbete återigen ska löna sig är rätt. Men Alliansen kan inte bara tala arbetsutbud, utan måste också kunna presentera ett idéutbud.

Ur mitt kristdemokratiska perspektiv skulle jag vilja höra mer tal om vårt framtida Sverige, där människor inte längre är beroende av politikers godtyckliga nycker för sin privatekonomi. Där fler familjer lyckas överkomma sina problem och undvika skilsmässa. Där människor vet att polisen kommer om man ringer. Där föreningslivet klarar sig på egen hand utan statens finansiering och klåfingrighet.
Där vi vet att kampen mot psykisk ohälsa bland unga snarare är en fråga om att förändra det rådande samhällsklimatet än om att bygga en till fritidsgård. Det är möjligt att skriva mycket om den borgerliga visionen, men för att ta oss dit måste tanken på ett annat borgerligare Sverige förankras bland lokala politiker och hos borgerliga väljare .
Personligen skulle jag önska att alla allianspolitiker inför varje politiskt beslut ställer sig frågan hur detta påverkar människors möjlighet att ta ansvar. Det är ett vaccin mot sosseri som fungerar utan att nödvändigtvis leda till nyliberalism. Det skulle vara en intressant fråga att ställa bland annat när det kommer till könskvoterade bolagsstyrelser, obligatoriskt dagis från 3 år och obligatorisk a-kassa.

En annan viktig aspekt där ansvarsdiskussionen borde bli mer gällande är i frågan om ägande. Vi vet att privat ägnade uppmuntrar till ansvartagande, få samhällsvetenskapliga fenomen är så välbelagda som ”the tragedy of the commons”. Samtidigt har Allians för Sverige inte gjort sitt yttersta för att öka det privata och lokala, utan fortsatt på den inslagna vägen i form av att styra genom det statliga och storskaliga. Här finns det åtskilligt att göra. Inför nästa mandatperiod skulle jag gärna se att regeringen tittade över möjligheten att på flera områden flytta ägandet och öka det individuella och lokala ansvarstagandet mer.

Låt oss till exempel möjliggöra för hyreshus och bostadsrättsföreningar att omvandlas till ägandelägenheter så att det privata bostadsägandet kan spridas även utanför storstäderna. Titta över möjligheterna att frigöra universiteten genom att omvandla dem till privata stiftelser och passa samtidigt på att dela ut Akademiska Hus direkt till dessa.
Flytta makten över barnomsorgen direkt till föräldrarna genom att införa en barnomsorgspeng, lika för alla former av barnomsorg, och passa samtidigt på att privatisera alla kommunala dagis då det offentliga ägandet av dessa blir en anakronism och öppning för socialdemokratiska återställare.

Det finns även områden där det privata ägandet är eftersatt men där den politiska förändringen kommer ta längre tid att genomdriva. Ett sådant område är det privata ägandet av aktier. Ett steg i rätt riktning vore att införa de så kallade ”allemanskonton” som Aktiespararnas förening föreslagit, som skulle fungera som kapitalförsäkringar men med bibehållet direktägande av aktierna.
Jag tror dock att det behövs mer handfasta reformer för att öka det direkta privata aktieägandet. Ett förslag liknande de gamla allemansfonderna (men för alla sparformer) som möjliggör för ett mindre och kapitalskattebefriat månadssparande har goda möjligheter att väcka positivt gensvar hos verklighetens folk och stärka såväl sparkvoten som aktieägandet.

Vi behöver även en nystart för byggandet av småhus. Vi vet att sex av tio unga i åldern 18-26 år om tio år helst skulle vilja bo i ett radhus eller villa samtidigt som kostnaderna för villor och radhus kring tillväxtområdena i våra storstäder för många är ouppnåeliga. Det är inte bara ett problem för att det kväser drömmar, det sätter även käppar i hjulen för familjebildning och framväxten av starka grannskap. Nyproduktionspriserna måste pressas ner och produktionstakten öka ifall vi ska kunna möjliggöra för familjer att äga ett boende som motsvarar deras behov.

Jag vill se en regering som under nästa mandatperiod ökar människors möjlighet att ta ansvar för sig själva och sin omgivning. Det i sin tur förutsätter tydliga borgerliga principer som utgångspunkt, en förmåga att omsätta idéerna i praktisk politik, insikt om vikten av att i debatten stå upp för de borgerliga principer som legat till grund för förslagen, och slutligen ett pragmatiskt förhållningssätt i genomförandet. Allians för Sverige goda förutsättningar att lägga grunden för ett borgerligt samhällsklimat. Låt oss se till att det blir så.