Det själlösa folket
av Anders Rönmark, politisk redaktör vid Tidningen Ångermanland och Håkan Tribell, medlem av Liberal Debatts redaktionsråd

Debatten om religiösa friskolor har pågått ett tag nu, inte minst inom liberala kretsar. Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark, som kandiderade som folkpartist till riksdagen 2006, och Abbalegenden Björn Ulvaeus är de mest framträdande debattörerna.

I början av året (SvD 20/1) förklarade Björn Ulvaeus varför religiösa friskolor var av ondo. ”Man ska inte behöva vara i närheten av något som luktar indoktrinering som barn. Det är barnets självklara rättighet.”
Att ateister inte tror på eller stödjer någonting som har en religiös utgångspunkt ligger så att säga i sakens natur. Debattörernas utgångspunkt har fört det goda med sig att frågan om religiösa friskolor i dag förs på ett principiellt plan, till skillnad mot för ungefär ett decennium sedan, då det mest hördes invändningar mot muslimska friskolor.
Men debatten handlar om mer än de religiösa friskolornas vara eller icke vara. I botten ligger en gammal strid om synen på stat, samhälle och religion. I liberala kretsar är detta en konflikt med anor, vid sidan av nykterhetsfrågan en starkt bidragande orsak till att Folkpartiets föregångare Frisinnade landsföreningen sprängdes i två partier 1923, och en källa till ständig ideologisk diskussion. Konflikten var dock på det partipolitiska planet inte större än att de två grupperingar som bildades efter sprängningen av Frisinnade landsföreningen kunde återförenas i Folkpartiet elva år senare.
Många av de grundläggande värderingar som de frisinnade stod och står för är nämligen inte på något sätt väsensskilda från det som generellt sett brukar betecknas som klassiska liberala värderingar. Frisinnet i Sverige har präglats av en tro på den fria individen, företagsamhet, flit och entreprenörskap, utbildning och en skepsis gentemot överheten. Alltsammans klassiska liberala kärnvärden.

Ett annat honnörsord bland liberaler är tolerans. Men att acceptera företeelser man själv ogillar är svårt, även för liberaler. Det uppenbara exemplet hos de frisinnade är just nykterhetsfrågan, där övertygelsen om alkoholens skadeverkningar lett till krav på förbud, något som går stick i stäv med tron på individens okränkbara frihet. På 1920-talet handlade det om totalförbud mot alkohol, i dag om försvar för det statliga monopolet och regleringar som exempelvis omöjliggör ett glas vin på en vanlig sushirestaurang. Förbudsivern må bottna i social omsorg om alla dem som bevisligen drabbas av de många alkoholrelaterade problemen – sjukdomar, misshandel, fattigdom, improduktivitet – men inte desto mindre innebär det restriktioner för den stora majoritet av befolkningen som både kan och vill leva ett liv där måttlig alkoholkonsumtion förhöjer livskvaliteten.
Samma svårighet att hantera toleransens gränser har dock också ateisten. Han (det är oftare en han än en hon) har nyligen skådat en viktig framgång, då Svenska kyrkan skildes från staten. Visst finns det skavanker i skilsmässan. Skatteverket borde sluta agera indrivare åt Svenska kyrkans och andra samfunds medlemskanslier, och Svenska kyrkan borde begripa att ett religiöst samfund inte lämpar sig för partival som härmar politiken. Men i det stora sammanhanget är detta detaljfrågor och förtar inte det faktum att Sverige inte längre har en statsreligion. Den svenska staten är sekulär, precis som den bör vara.
Men med detta låter sig inte ateisten nöja. ”Humanisterna eftersträvar ett sekulärt samhälle där människor med olika bakgrund, tro och kultur ska kunna samexistera utan att någon religion har företräde framför andra”, skrev exempelvis Christer Sturmark i DN (18/6). Det låter vackert, men väcker fler frågor än det ger svar. Staten och samhället är nämligen inte synonymer, och var finns religionen om inte i samhället?

Visst kan man hävda att religion är en privatsak, men det innebär inte att religiositet någonsin kan reduceras till isolerade människor som ber böner hemma i vardagsrummet. Religiösa människor söker gemenskap med likasinnade – precis som alla andra. De som betalar medlemskap i Humanisterna har ju uppenbarligen också gått samman i en grupp för meningsfränder. Därför ter sig en del ateistiska krav om ett religionsfritt samhälle – observera: samhälle, inte stat – som både verklighetsfrånvända och intoleranta. Det finns till exempel inget tvång att läsa bibeln på hotellrummet, lika lite som man måste slå på tv:n och se Allsång på Skansen. Och vill andra organisationer göra som Gideoniterna är det bara att sätta igång, samla in pengar och bearbeta hotelldirektörerna.

Det kan inte vara farligare att sjunga ”Den blomstertid nu kommer” vid en skolavslutning än att sjunga ”Rudolf med röda mulen”. Eller bör man kalla sig kränkt för att någon implicerar att man tror inte bara på tomten utan på hans flygande renar?
Intoleransen och aningslösheten blir ändå som tydligast i debatten om religiösa friskolor. Motvilligt erkänner ateisten att Europakonventionen skyddar religiösa skolor. Men det betyder inte att kommunerna, genom skolpengen, måste vara med och finansiera dem. Ateisten har naturligtvis rätt att det ytterst är riksdagen, via lagarna, som bestämmer vad som gäller för svenska skolor. Det finns också en hel uppsjö regler, med läroplanen främst, som dikterar vad skolan ska lära ut. Men hur naiv är inte tron – för det är en tro – att skolan kan förhålla sig värdeneutral ens om den skulle vilja? Till att börja med finns ett antal områden där vi inte vill att den ska vara neutral. Skolan ska främja demokrati, tolerans mellan människor, skapa förståelse för kunskap, vetenskap, kulturer och ja, religioner, och i det stora forma våra barn till ”ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar” (som formuleringen lyder i skollagen). Dessutom är skolan, precis som alla andra institutioner, präglade av de människor som arbetar där, och människor är varken objektiva eller neutrala. Göran Hägg har genom sina årliga artikelserier i Aftonbladet visat hur många värderingar om samhället som döljs i våra läromedel (i matematikböckerna faller pengar som manna från himlen, medan lönearbete eller företagande knappt förekommer), och Mauricio Rojas påvisade häromåret i en Timbrorapport en tydlig politisk snedvridning i några av grundskolans mest använda läromedel. På vilket sätt skulle staten utgöra en garant för att eleverna hålls borta från all indoktrineringslukt? Och varför skulle just religiös ”indoktrinering” vara så mycket värre än all annan typ?

Varför ska en liberal vara rädd för att en skola har en extra timme undervisning i kristendom, eller inleder dagen med en gemensam bön, då skolan ändå undervisar i matematik, naturvetenskap och filosofi? En rimligare, och mer tolerant, ståndpunkt är att acceptera de religiösa friskolorna, och bejaka mångfalden och konkurrensen.
Någon rädsla för att religiösa friskolor på något sätt skulle ta oss tillbaka till tiden då Sverige hade en statskyrka och biskopar utsågs på regeringssammanträden, behöver inte ateisten ha. Att den svenska staten är sekulär är inte bara fastslaget i lag, det vore också politiskt omöjligt att försöka ändra på rådande ordning. I ett internationellt perspektiv är nämligen Sverige ett av världens mest sekulära länder, i synnerhet ur en samhällelig synvinkel.
När den amerikanske sociologen Phil Zuckerman jämförde Sverige och USA i boken ”Society without God” fann han exempelvis att 16 procent av svenskarna trodde på en personlig gud (andra under sökningar landar mellan 20 och 25 procent), medan motsvarande siffra i USA var 90 procent. Men en ännu tydligare bild av den svenska icke-religiositeten ges av att Zuckerman finner en liten, men inte obetydlig, grupp människor som inte kunde svara på hans frågor om de trodde på gud eller om människan har en själ, för de hade aldrig tänkt på det.
Vi talar här inte om femåringar som oskyldigt leker i sandlådan, utan om unga vuxna i 20-40-årsålden som arbetar i vanliga yrken – till exempel en läkarstudent, en ingenjör och en sjukgymnast. I den svenska kulturen är denna icke-inställning till religion möjlig, rent av accepterad, i vissa fall också omhuldad, medan den i stora delen av världen vore både otänkbar och omöjlig.

Exemplet USA visar också att bara för att många människor tror på en gud behöver inte staten följa efter och skapa offentliga institutioner som styr medborgarna i en viss religiös riktning. I USA är principen om den sekulära staten inskriven i konstitutionen, just för att skydda mångfald och religionsfrihet. Amerikanska lagar och domstolar får inte och gör inte någon skillnad på ateister, judar, muslimer och kristna (och andra religionsutövare heller, för den delen).
Det amerikanska samhället är dock bevisligen allt annat än sekulärt. Det är därför ingen slump att en stor del av det som vi kallar välfärdstjänster – omsorg om gamla och unga, insamling till behövande, hjälp till grannar, till och med internationellt bistånd – sköts av allehanda församlingar.

Det civila samhället i USA är oerhört starkt, det har uppmärksammats av forskare, filosofer och politiker i århundraden, och kyrkor och andra religiösa samfund är en viktig del av detta civila samhälle. Det sociala livet för medelamerikanen påverkas av dem, men mångfalden av samfund och konkurrensen dem emellan gör samtidigt att det finns stort utrymme för individen att gå sin egen väg – inklusive att helt vända religionen ryggen. Och lagar och rättsväsende skyddar både troende och icke troende.

Liberaler som erkänner att staten inte får växa sig för stor på individens bekostnad måste rimligen bejaka ett starkt civilsamhälle. I ett sådant civilsamhälle, oavsett om det är amerikanskt eller svenskt, kommer religiösa samfund att spela en roll, genom att exempelvis erbjuda förskolor, skolor, ålderdomshem, hjälp för hemlösa, skydd för utsatta kvinnor – kort sagt, social omtanke och gemenskap för människor.

Detta går så klart utmärkt att åstadkomma utan att blanda in gud. Vår poäng är dock att människor som på ett eller annat sätt bekänner sig till en tro tenderar att vara socialt engagerade. Många, i synnerhet frireligiösa, tenderar också att vara entreprenöriella, värna utbildning och bildning, och vara ifrågasättande av statlig överhöghet och politisk inblandning i människors vardagsliv. Allt det som liberaler vanligtvis för fram som positiva egenskaper hos människor i liberala och öppna samhällen.