Så nätverkar våra lagstiftare
av Anders Sandberg, tankesmedjan Eudoxa

Politik analyseras oftast i termer av vad politiker säger. Ett annat sätt är att låta en dator analysera mönster i omröstningar och hur ledamöter skriver motioner.
Tidigare var sådana analyser bara relevanta för statsvetare. Men genom internet, modern mjukvara och grafik kan fler göra dem. I allt fler länder blir politikerna kartlagda av mjukvara. Visualiseringsteknik kan avslöja mönster som även politiska experter skulle ha svårt att finna.

Under en mandatperiod deltar riksdagsledamöterna i upp till 900 voteringar. I besläktade frågor röstar partierna lika, och politiker med liknande åsikter röstar också lika. För att se detta kan man ta en matematisk metod kallad principalkomponentanalys till hjälp. Den tar komplexa data i många dimensioner och skapar en bild med få dimensioner, där dessa ”komponenter” motsvarar de underliggande starkaste sambanden.

Det visar sig att svensk politik är nästan endimensionell: nästan all variation (92 procent) finns i en enda komponent. Riksdagens röstningsmönster är helt dominerat av spelet regering-opposition. Analysen visar också den långt drivna partidisciplinen: den största skillnaden mellan ledamöter i samma parti är inte hur man röstat, utan hur ofta man varit frånvarande. För voteringar i Miljö- och Jordbruksutskottet, Trafikutskottet och Finansutskottet spelar lokalpolitiken fortfarande en roll.
Miljö- och vänsterpartiet överlappar till stor del med varandra omröstningsmässigt, och ligger nära socialdemokraterna. På andra sidan ligger moderaterna något separat från de övriga borgliga partierna. Den politiska strukturen är rätt stabil över tiden; de inbördes relationerna ändras långsamt. Avstånden krymper sakta, och om inget bryter trenden kommer partierna att rösta lika om några decennier.

Ett sätt att se ideologiska och sociala nätverk är att studera hur riksdagsledamöter skriver motioner tillsammans. De flesta motioner faller, men då samverkande ledamöter kan antas ha gemensamma åsikter, visar de banden mellan olika grupperingar. Nästan alla politiker är med i nätverk. Socialdemokraterna motionerar dock sällan utanför partiet. Vänsterpartiet och miljöpartiet motionerar tätt internt, men kan nätverka med alla andra, som allianspartierna den förra mandatperioden. Nu när alliansen är i regering bildar de en betydligt lösare struktur. Moderaterna är utspridda: de deltar ofta i flerpartimotioner, men olika moderata grupper har markant olika intressen.

Automatisk gruppering (där mjukvara finner grupper med tätare kopplingar internt än externt) hittar sju starka grupper. En är socialdemokraterna, en består av en blandning av övriga partier och fyra består av enbart moderater och (i två grupper) några kristdemokrater. Dessutom finns det ett litet separat nätverk av Henrik von Sydow, Ola Sundell och Per Bill vilka enbart har motionerat med varandra (i frågor om gårdsförsäljning av sprit, vin och öl).

Socialdemokraterna har en tät intern struktur: många delade motioner gör att det är svårt att identifiera olika nätverk. Om svaga kopplingar (mellan ledamöter som bara haft en eller två motioner tillsammans) tas bort blir det möjligt att utskilja vissa grupper. Ett sådant delnätverk grupperar sig kring Mona Sahlin och Thomas Östros, ett betydligt mindre består av Sonia Karlsson, Aleksander Gabelic, Christina Zedell och Billy Gustafsson (Östergötlandsfrågor), medan de flesta tillhör ett stort centralt kluster. De verkligt starka nätverken (12 delade motioner eller mer) finns kring Monica Green, Thomas Bodström och Inger Jarl Beck.

Moderaterna har en annorlunda struktur. Partiets motioner bildar flera tydliga grupperingar. De länkar som syns representerar frågor där partilinjen inte är stark eller självklar. De flesta borgerliga intressegrupperingar handlar om lokalpolitik eller frågor om tro, husdjur eller HBT. Ett intressant undantag är ”Stureplanscentern”, Annie Johansson och Fredrick Federley. Till skillnad från de flesta andra ledamöter tar de upp frågor (om aborträtten, marknadshyror, kårobligatoriet med mera) som kan väcka konflikt inom och mellan allianspartierna.

Brobyggare, personer som kopplar samman olika grupper, kan ta emot och sända information – eller kontrollera den för sin egen agenda. De identifieras genom att datorn räknar hur många vägar genom nätverket som måste gå genom dem, så kallad ”be-tweenness centrality”. Monica Green utmärkte sig genom att vara den mest märkbara (eller enda) socialdemokratiska brobyggaren. Annars var de mest centrala ledamöterna Marianne Berg (v), Eva Olofsson (v), Jan Lindholm (mp), Magdalena Andersson (m), Ulf Holm (mp), Alice Åström (v), Helena Leander (mp), Gunilla Wallén (v), Kalle Larsson (v) och Sven Bergström (c).

Vänsterpartiet nätverkar effektivt, medan miljöpartiet har blivit mer individuellt i sitt motionerande. De borgerliga partierna samverkar så brett att de tappar konturerna mot varandra: individuella intresseområden verkar mer centrala än gemensamma partifrågor. Socialdemokraterna verkar ha svårt att nätverka utåt, även om de nu motionerar mer intensivt. Övriga partier samverkar betydligt mer, oavsett ideologiska skillnader.

Att förstå politisk text är svårt, men dataprogram har blivit bättre på att utläsa information ur detaljer. New York Times ordnade ifjol en interaktiv visualisering av vilka kandidater som nämnde varandra, när och hur, och hur ofta de refererar till olika politiska teman. En preliminär studie jag gjort av riksdagsdebatterna spårar hur formuleringar sprids. Om två personer använder samma sju ord i följd är det med största säkerhet antingen ett vanligt uttryck, eller att den senare (avsiktligt eller ej) citerar den förste. Då kan man mäta vilka personer som blir vida citerade, vilka som är först med nya formuleringar och vilka som mest reagerar.

Föga förvånande är ministrar och partiledare centrala i debatten, men även politiker som Ulf Holm (mp) och Agneta Berliner (fp). Runt politiker som Alf Svensson (kd) framträder regelbundna debattmönster: han tar ofta upp teman från Walburga Habsburg Douglas (m), debatt mellan Birgitta Ohlsson (fp), Hans Linde (v) och Bodil Ceballos (mp) framtvingar en respons, och Svensson citeras ofta av Fredrik Reinfeldt (m), Sten Tolgfors (m), Gunilla Carlsson (m) – samt Ulf Holm (mp). Det går att följa hur Maryam Yazdanfars (s) fråga om ungdomsarbetslösheten påverkade ordbruket hos arbetsmarknadsministern.

New York Times upptäckte att allmänheten inte är rädd för väl formgiven statistik. Än mer relevant är att skapa gränssnitt som gör det lätt att granska den politiska sfären, finna de ledamöter som intresserar sig för relevanta frågor och kan agera för dem. Den digitala demokratin kommer troligen inte bli en direktdemokrati – nyttan av representation är stor – men det går att öka delaktigheten. Öppenhet handlar om att information kan flyta både in och ut ur den politiska sfären. Eller linjen, om den nu råkar vara endimensionell.

Läs mer och se illustrationer över resultaten på www.eudoxa.se/politics07