Sluta subventionera kulturen
av David Ekstrand

Antingen är kulturen en omistlig del av ett gott mänskligt liv, eller så är det något som vi i själva verket till stor del kan välja att leva utan. Om det förra är sant, måste vi liberaler tro att människor av egen fri vilja väljer att ta del av kulturen till så stor del som de själva önskar, utan att behöva puttas i rätt riktning av statsmakten. En liberal stat är inte perfektionistisk; den försöker inte gynna en uppfattning om det goda livet som står i strid med människors egna uppfattningar. Men den är inte heller beredd att betrakta kulturen som ett egenvärde som står över människans egna livsval. All politik, inklusive kulturpolitik, kan endast berättigas utifrån hur den gynnar människornas möjligheter att leva sina egna liv på det sätt de själva väljer.

Om kulturen, eller åtminstone den kultur som idag får stöd, är någonting som vi kan välja att leva utan och ändå leva ett gott liv, då behövs heller inte kulturstödet. Och det finns anledning att tro att så skulle vara fallet. Det finns anledning att tro att det finns vissa människor i Norrland som lever ett ganska gott liv, trots att de kanske aldrig kommer att vilja eller kunna gå på Kungliga Operan i Stockholm. Det finns till och med ett land där det finns många människor som lever hela sina liv utan att någonsin ta del av en enda subventionerad kulturyttring. De kallas amerikaner, och deras liv är inte sämre än några andras. Ej heller är deras kultur sämre: osubventionerade filmer som ”A Beautiful Mind” eller ”Timmarna” skulle enligt många anses hålla en betydligt högre kvalitet än det mesta som produceras med europeiska skattepengar.

Det är också viktigt att påpeka att även om detta inte vore sant kan det inte sägas utgöra ett bra liberalt argument för kulturstöd. De gustibus non est disputandum, om smaker bör man inte diskutera, och staten ska inte sätta sig som smakdomare och gynna vissa kulturyttringar framför andra, vilket idag ofta blir fallet, när teatern får pengar men inte garagebanden.

Vad är alternativet? I första hand att införa kulturcheckar, vilket bland andra Johan Norberg har föreslagit, där människor själva får välja vilken kultur de vill konsumera, eller kanske till och med utöva. Ungdomar kan gå ihop om studioutrustning eller en graffitivägg, istället för att deras kulturpengar ska gå till att subventionera teater som de inte vill se på eller litteratur som de inte läser. Eller så kan de gå på teatern eller köpa böckerna. Valet är fritt. Vi skulle förmodligen se ganska kraftigt förändrade konsumtionsmönster; många av de institutioner som idag får stöd skulle få minskade intäkter från staten, medan andra skulle frodas och blomstra. Det enda som styr är människors fria val, och det bör välkomnas av liberaler.

Men vi behöver inte stanna där. Det kan finnas goda skäl att bevara ett starkt offentligt stöd för barn- och ungdomskulturen. Det är inte detta stöd som jag vill argumentera emot. Men om vi subventionerar vuxna människors kulturkonsumtion riskerar vi att ta pengar från andra saker, som folk hellre skulle ha lagt pengarna på. Vem ska avgöra om jag vill gå på teater eller åka på Ryan Air-weekend till London? Eller för den delen köpa nya kläder åt mina barn? Det går att argumentera för att ett slopat kulturstöd gör det svårare för låginkomsttagare att ta del av kulturen, eftersom priserna kan komma att stiga - låt vara att nettoeffekten idag torde vara att det är de operabesökande höginkomsttagarna som gynnas på de norrländska låginkomsttagarnas bekostnad. Men i så fall löser vi det problemet genom ett generöst transfereringssystem, inte genom riktade subventioner. Vi ger ju inte kläd- eller matcheckar till människor, trots att alla behöver kläder eller mat, till och med mer än vad de behöver kultur.

Vi ser till att alla kan skaffa sig de medel de behöver för att leva ett gott liv, och sedan lämnar vi det upp till dem att själva göra de exakta avvägningarna mellan olika behov. På detta sätt lämnar vi makten i människornas egna händer, och så måste fallet vara även på kulturens område.