Borgerligheten saknar radikalism
av Freddi Westerlund

Det finns en hel uppsättning liberala reformer att önska av en borgerlig regering som kommit till makten. Systembolaget och Apoteket kan avskaffas, spel- och begravningsmonopolen likaså. Sexköpslagen skulle kunna strykas, detsamma gäller kopplerilagen. Alkoholserveringsreglerna kan slopas och narkotikabruket avkriminaliseras. Kårobligatoriet skulle kunna skrotas och tv-licensen skulle kunna bli ett minne blott.

Av detta kommer ingenting eller väldigt lite att återfinnas i det bokslut alliansregeringen gör efter fyra år vid makten. Liberaler kommer att konstatera att det bidde en tumme, om ens det. Märkligt, kan tyckas, med tanke på att de uppräknade reformerna ovan både är väldigt billiga att genomföra och väldigt tydliga exempel på politik som syftar till att ge den enskilda människan makten att välja hur hon själv vill leva sitt eget liv. Mindre märkligt, kan det också tyckas, med tanke på att åtminstone några av reformerna är kontroversiella systemskiften som kräver radikala tag. Är det något den svenska borgerligheten saknar är det nämligen just radikalism.

Vad vi ser är en borgerlighet som ägnar sig åt detaljer, åt marginella justeringar i ett befintligt system av höga skatter, stora transfereringar och en kvävande tröghet så stark att den uppenbarligen inte bara hämmar medborgaren, utan även den borgerliga riksdagsmannen. Vad är en liten avgiftshöjning i a-kassan? En mindre sänkning av en bidragsnivå? Något litet lägre skatt eller ytterligare ett litet undantag från lagen om anställningsskydd? Inte är det ett systemskifte, inte är det särskilt liberalt och det är då rakt inte något som ens nästan skulle kunna kallas radikalt.

Istället ser vi en defensiv och om inte feg, så i alla fall försiktig, regering utan ambition att verkligen förändra. Det ska erkännas att det inte kan vara enkelt att vara ett blått lag som springer in på en plan som först målats röd i fyra lager, men visst måste det vara möjligt att göra mer än att stänka lite blåfärg i hörnen? Var är skraporna, lacknaftan och spacklet?

Att borgerligheten helt saknar radikalism är särskilt tydligt inom frågor om människors kön, vad de väljer att göra med det och med vilka de väljer att göra det – samt hur de väljer, eller låter bli, att formalisera sina relationer. De borgerliga vänder sig till exempel inte mot lagar som reglerar sexköp, trots att den luktar unken syn på kvinnor, sexualitet och människans rätt att bestämma över den egna kroppen.

Detsamma gäller inom hbt-politiken. Här skulle en borgerlig majoritet kunna vara både liberal eller radikal utan att det behöver kosta något – hbt-reformer går i de allra flesta fall bara ut på att tillåta och möjliggöra. Dessutom har hbt-reformer den smakliga fördelen att det ökar friheten för en grupp människor utan att minska den för någon annan.

Viss framgång kan dock skönjas. Utländska kvinnor får rätt att göra abort i Sverige och äktenskapsbalken är på väg att bli könsneutral. Å andra sidan är det reformer som den förra regeringen påbörjat och reformer som har så starkt stöd att det knappt finns någon utanför de märkligaste kyrkorna som har särskilt mycket emot dem.

En könsneutral äktenskapsbalk är nämligen ingen radikal reform – det är en självklarhet. Såväl miljöpartiet som vänsterpartiet är mer liberala i hbt-frågorna. Den ”generösa” (egentligen bara fegt förnuftiga) hbt-politik som centerpartiet och folkpartiet står för möter motstånd redan i moderaterna och avstannar helt en liten bit in i kristdemokraterna.

En radikal liberal, däremot, skulle inte drömma om att ha synpunkter på hur andra människor väljer att leva, ensamma eller tillsammans, så länge det inte skadar andra. Det enda krav han eller hon skulle ställa på en sexakt, en relation eller ett äktenskap, är att samtycke föreligger. Utifrån ett sådant synsätt skulle mycket av den nuvarande borgerliga politiken te sig som närmast barock.

Borgerlig politik av i dag står bakom en sexköpslag som tvingar prostituerade in i otrygga miljöer, till ett farligt arbete och det med ett stigma stämplat över hela ens existens. En radikal liberalism skulle istället innebära att man skiljer på försäljning av sex som en frivillig tjänsteutövning med ett ömsesidigt samtycke, och människohandel som ett illegalt och vidrigt slaveri.

Borgerlig politik av i dag omfamnar ett förlegat äktenskap som den främsta sanktionen av samlevnad, om än möjligen med det nymodiga tillägget att de ingående kan ha samma kön, och det i samarbete med religiösa samfund. Radikalt vore att skilja stat från kyrka så fullständigt att alla vigslar vore borgerliga – därefter kan var och en fira med vilka ceremonier de än må önska i vilken lokal de än må föredra. Radikalt vore att inte bara förhålla sig neutralt till de ingåendes kön, utan även till deras antal och anledning till att vilja leva tillsammans. Om det är vänskap, kärlek, sex, praktiska arrangemang eller viljan att skapa ett eget socialt skyddsnät som gör att ett antal människor vill leva tillsammans spelar ju faktiskt ingen roll för utomstående.

Faktum är att mycket av den verkligt radikala hbt-politiken skulle kunna utgå från frivilliga avtal mellan vuxna människor istället för statliga pålagor i lagrummet. Äktenskapets regleringar, som de kring äktenskapets upplösning, arv och andra ekonomiska förhållanden makarna emellan, skulle även de kunna avtalas både till och bort. Radikalt vore då att låta samhället ta ett steg bakåt för att lämna plats åt en stärkt civilrätt under vilken myndiga medborgare sluter egna sex- och samlevnadskontrakt för allt ifrån tillfälliga tjänster till livslång samlevnad.

Det kan låta märkligt, men det finns traditionellt konservativa stater i USA som öppnat upp för mer radikalism än vad det svenska klimatet tillåter. Här i Sverige finns det nämligen inga bestämmelser kring surrogatföräldraskap, varför alla parter i en situation i vilken en kvinna bär barn åt andra befinner sig i en svårhanterlig gråzon full av juridiska problem. I några stater i USA är det däremot fullt möjligt att skriva kontrakt med en surrogatförälder och att i det kontraktet reglera eventuell kompensation, samt att barnet efter födseln inte längre tillhör den födande mamman. Detta tack vare det civila kontraktets starka ställning gentemot lagstiftningen.

Till och med amerikanskt konservativa lyckas med andra ord - om än det i nämnt exempel knappast var intentionen - att vara mer radikala än de svenskt borgerliga förmår. Ändå är det alltså alls varken svårt eller kostsamt att radikalisera den borgerliga politiken: ge individen rätt och möjlighet att forma sitt eget liv och vi liberaler kan vara stolta över att ha skapat ett hbt-paradis som på köpet är ett eden för alla.