Socialliberalen är ingen frihetsvän
av Mattias Svensson

Vem är liberalens ideologiska motståndare? I grundläggande mening är det naturligtvis alla som utgår ifrån andra och väsensskilda ideologiska grunder. En socialist som Göran Greider, med ambitionen att låta staten kontrollera allt och bara lämna fickpengar kvar till den enskildes disposition, naturligtvis. Men även en konservativ som Roland Poirer Martinsson, som även med hyfsat frihetliga ståndpunkter rörande skatter och ägande blir en ideologisk motståndare genom sin utgångspunkt i tradition och långsam förändring, liksom genom att plädera för utökad censur. Även en socialliberal som exempelvis DN:s chefredaktör Niklas Ekdal är en ideologisk motpol.

Det senare är av någon anledning mer kontroversiellt. Inte sällan ses socialliberalen som närmare ideologiskt allierad med liberalen än andra ideologier; av etiketten att döma borde socialliberalen åtminstone vara till hälften liberal. Jag menar att detta är en felsyn. Socialliberalen utgår från principer som är ideologiskt väsensskilda från liberalens utgångspunkter, vilket också förklarar att så många socialliberaler i praktiken är överhetsvurmande förmyndare och teknokrater.

Socialliberalismens bidrag till frihetsdebatten är teorin om positiv frihet, ett luddigt och vitt begrepp som handlar om att staten aktivt ska gripa in och korrigera människors frivilliga sociala och ekonomiska interaktioner. Tanken är att staten kan och ska spela en aktiv roll i att göra människor inte bara fria i liberal bemärkelse, utan även gladare, tryggare och klokare.

Rättighetsteoretiskt innebär detta sätt att resonera att människans rätt till ekonomisk och social frihet - med institutionella garanter som äganderätt, fri konkurrens, näringsfrihet, yttrande- och associationsfrihet samt fri rörlighet över nationsgränser – kompletteras med positiva ”rättigheter” till exempelvis bostad, arbete, kultur, fritid och en viss inkomstnivå. Det finns dock en oundviklig konflikt i att dessa ”positiva rättigheter” alltid tillgodoses på någon annans bekostnad. Någras grundläggande frihet, äganderätten till resurser de förvärvat eller näringsfriheten att anställa vem de önskar kränks för att tillgodose andras ”rätt” till inkomst eller arbete som de inte gjort sig förtjänta av. Ju fler positiva ”rättigheter”, desto mer måste staten kränka allas lika rätt till frihet i den liberala bemärkelsen.

Istället för att se en konflikt i detta anser sig socialliberalen vara (d)en person som är skickad att balansera den negativa och positiva frihetens motsatta principer. Här finns ledtråden till varför den socialliberala principen är väsensskild från den liberala frihetstanken. För liberalen är friheten varje människas rättighet, och utgångspunkten för politikens uppdrag och begränsning. För socialliberalen är friheten något som möjligen kan utkomma som resultatet av överväganden mellan motsatta principer. Detta kräver att någon utför detta övervägande innan friheten kan uttolkas och levereras. Det är rollen som denna någon, som socialliberalen intar.

Men om friheten måste överprövas, om den bara finns som resultatet av en (tänkt) makthavares vägande av människors frihet gentemot varje annat värde han eller hon önskar stoppa in i kalkylen, då är friheten inte var människas rätt att hävda mot stat och överhet, utan tvärtom något man (eventuellt) beviljas av dessa. I den pragmatiska ambitionen att sammanväga motsägande frihetsprinciper landar socialliberalen i att etablera en principiell statlig överhet över människans frihet. Detta gör socialliberalen väsensskild från liberalen.

Den socialliberala överprövningen av människors frihet är ingen formalitet, utan etablerar en helt annan politisk ordning än den liberala. I bästa fall skulle socialliberalismen kunna innebära att friheten tar omvägen via makten, men därifrån levereras i stort sett intakt efter att ha naggats i kanten efter socialliberalens godtycke (eller aldrig så rationella kalkyler). Det bygger dock på att socialliberalen har en stark värdering av frihet i den liberala betydelsen och en motsvarande empirisk och moralisk aversion mot statsingripanden. Så är dock inte fallet.

Socialliberalens själva utgångspunkt är att i polemik med liberalen se frihet som något som aldrig kan tillåtas - eller vara önskvärd - fullt ut. Tvärtom älskar socialliberalen att utmåla frihet som ett tillstånd minst lika fel som totalitär socialism. När Niklas Ekdal i en krönika (DN 8/7 2007) bjuder på fördelningspolitiska tankeexperiment menar han att socialismens totala nivellering innebär ”en förgylld form av slaveri”, som om det skulle finnas någon guldkantad eller vacker del av tillvaron under en totalt kontrollerande statsmakt. Men enligt Ekdal vore det lika fel (dock utan förgyllning) att staten låter människor behålla vad de förtjänar. Respekt för och upprätthållande av äganderätten skulle enligt Ekdals fantasi utmynna i ökande stölder. Ett fritt samhälles ökade spelrum för marknadens frivilliga överenskommelser skulle enligt samma Ekdalska logik utmynna i bristande tillit och ensamma människor bakom larm och lås. ”Resultat: alla blir fattiga, ensamma och olyckliga.” Vare sig socialt eller ekonomiskt stämmer denna beskrivning med den utveckling vi sett under ekonomiskt frihetliga epoker, men vad hjälper verkligheten mot den socialliberala dogmatiken?

Den ”socialliberala pragmatikern” Niklas Ekdal menar att den liberala frihetstanken och socialistens statsexpansiva nivelleringsideal måste blandas för att undvika dessa tragiska utkomster. Men som vi sett resulterar denna pragmatik i en lika fast som felaktig princip om statens överordning och individens rättslöshet mot samma stat, och en lika dogmatisk anpassning av verkligheten efter modellen som hos någon testuggande marxist-leninist.

I en annan Ekdalsk krönika kan vi läsa att han önskar en tredje väg mellan Göran Greider och Johan Norberg (DN 3/9 2006), en tredje väg som bland annat innebär att skatterna ska vara ”tillräckligt låga för att inte döda människors drivkrafter” (min kursivering), samtidigt tillräckligt höga för att finansiera ”allt detta goda” som Ekdal tycker att staten bör ägna sig åt. Staten ska alltså med självklarhet ta ut så höga skatter det bara går, men vid totalt borttynande av kreativitet, arbetslust, nyfikenhet och entreprenörskap drar Ekdal, med sann socialliberal generositet, en gräns för hur tung skattebörda vi ska behöva bära. Inte bara tonen antyder att vi ska tacka och bocka.

Så långt kan det ändå tyckas att socialliberalen är i alla fall till någon del på frihetens sida. Men notera att överprövningen av friheten gäller i varje enskild fråga. Med Niklas Ekdal som exempel kan man snabbt konstatera att för socialliberalen är inget beslut för litet och inget beslut för stort för att ogiltigförklaras av en förmodat bättre vetande överhet. Ekdal vill vare sig tillåta folkomröstningar (vi röstade ju ”fel” om euron, DN 15/9 2003) eller eget ansvar för vad man äter (om folk äter sig tjocka måste staten kontra detta med ”en extra skatt på fett och socker” eftersom ”övervikten är en politisk fråga”, DN 4/1 2003).

I dessa båda frågor avslöjas två av socialliberalismens antiliberala principer: förmynderiet och överhetsvurmen. Överhetsvurmen av att det ju är i maktens korridorer som den kloka sammanvägningen förmodas ske. Mentalt är det också i samma korridorer, och inte hos enskilda människor, som socialliberalen letar klokskap och livsvisdom, och alltså landar i förmynderiet.

Socialliberalens tredje antliliberala ben är teknokratin. Överprövningen av friheten som rättighet urartar lätt till en mer eller mindre akademisk tankelek enligt avancerade modeller. John Rawls sinnrika tankekonstruktion för likformade individer bakom en okunnighetens slöja är ett typexempel, och kanske ett omedvetet uttryck för socialliberalens sanna skattning av de människor han så ofta ser behov av att styra och korrigera. I praktiken lämnar socialliberalen fältet fritt för den tänkta makthavaren att kasta in alla möjliga värden i kalkylen som sammantaget eller i sig själva påstås övertrumfa friheten. Så sker inte minst med varje akademisk modetrend, vare sig det handlar om djurrätt eller feminism. Medan socialliberalen sedan hävdar sig vara styrd av ”vad forskningen visar”, är utkomsten i högsta grad beroende av vilka parametrar (moraliska såväl som empiriska) man matar in. Viljan att beskriva verkligheten utifrån motstående principer (frihet kan sägas stå emot ”välfärd”, ”solidaritet” eller ”jämställdhet”), vilket är socialliberalens själva raison d’être, gör möjligheten att välja slutsatser efter egna preferenser än större. Under akademins och de exakta decimalernas slöja döljs en godtycklig, vid och principiellt obegränsad statlig makt som blir socialliberalismens sanna essens.

De ”nya” moderaternas grepp är att under Anders Borgs ledning reducera all politik till ett teknokratiskt mått. ”Arbetskraftsutbudet” är ett illustrativt exempel. Denna teknokratiska politik har i sin tur fött både förmynderi och en självklar utgångspunkt i statsnyttan. Alkoholskatter höjs för att ”det är viktigare att folk arbetar än super” och den höga statsskatten cementeras för att ”forskningen visar” att höginkomstgrupper jobbar lika mycket även om staten tar en betydande andel av inkomsten. Detta har skett parallellt med att moderaterna bytt frihetsbegrepp till en socialliberal variant, enligt vilken frihet lika gärna kan vara mer politik som mindre.

Även om Niklas Ekdal hedersamt kritiserat den nymoderata vurmen för progressiva inkomstskatter, så har han också i stort applåderat detta moderata skifte. Ekdal applåderar vad han beskriver som steget från ideologi till teknokrati. ”Kanske för första gången får Sverige en finansminister som föredrar vetenskap framför ideologi och ödmjukhet framför retorik. … Ideologin är död. Nu är det beprövad erfarenhet som gäller, och en realistisk människosyn.” (DN 22/10 2006) Det skriver Ekdal efter att Anders Borg i finansdebatten 2006 förklarat att han vare sig vill låta folk behålla sin inkomst eller äga företag ”av ideologiska skäl”, bara i den mån ”välfärden tål” och ”tiden är mogen” - avgöranden som ligger i händerna på regeringen.

Ekdal återkommer i en annan krönika (DN 12/11) till att Anders Borg lovat att inte göra saker av ”ideologiska skäl”, och bygger där ut resonemanget till att han uppskattar ”teknokratiska regeringar” där ”det existerande välfärdssamhället är norm och medelpunkt”, där partierna ”möts i mitten” och där man knappt märker någon skillnad mellan de politiska alternativen.
Men valet av teknokrati som ledande politisk princip – att göra ”arbetskraftsutbudet” (eller som makarna Myrdal på sin tid uttryckte det: ”nativiteten”) till politikens riktlinje – är lika ideologiskt som att se frihet som ledande princip, om än inte lika empiriskt välgrundat. Häri ligger socialliberalismens blinda fläck.

Visst kan socialliberalen i mångt och mycket vara en frihetsvän, i vissa frågor rentav en varm och principiell sådan. John Stuart Mill är ett klassiskt exempel med sin plädering för livsstils- och åsiktsfrihet. Han skulle antagligen känna viss beröringsångest inför dagens socialliberaler. Mill var trots allt för fri opiumhandel och prostitution, hans välfärdsstatliga engagemang sträckte sig inte längre än att han menade att staten kunde finansiera så att barnlösa och barn till utan egen förskyllan fattiga föräldrar också skulle få gå i skolan (som dock skulle drivas och finansieras privat för att undvika statlig åsiktskontroll och monopolisering) och hans kritik av att ge byråkratier politisk makt är oförenlig med dagens socialliberala EU- och FN-vurm.

Men socialliberalen kan också vara förmyndarmässig som en kristdemokrat, teknokratisk som en socialdemokrat, fördömande av liberal frihet som en marxist-leninist och med samma vurm för makt och överhet som någon konservativ, låt vara med andra argument och bevekelsegrunder. Då finns ändå gott om socialliberaler som är än mer antiliberala än Niklas Ekdal.

Det riktigt tragiska är att även socialliberaler av Mills typ öppnar för betydligt större statsingrepp, just genom att i sin ideologiska modell göra statens överprövning av friheten till grundprincip, snarare än frihet som individens rättighet. Själva vill de kanske bara göra något enstaka undantag från liberalismens frihetsprincip, men när förmyndare och teknokrater vill fylla på undantagslistan har de inga principiella invändningar att ta till. Förmodligen har de inte heller ork och tid att ta sig igenom och hitta felaktigheterna i den empiriska hotbild och ekonometriskt uttryckta avvägning som deras socialliberala fränder menar motiverar just den eller den ytterligare frihetsinskränkningen.

Visst kan man som liberal, i jakten på politiska majoriteter eller i vissa sakfrågor, hamna på samma sida som socialliberaler av alla slag. Liksom man kan med konservativa och socialdemokrater. Ja, till och med nackskottskommunister som Lars Ohly kan emellanåt - låt vara av bristande intresse och aldrig av princip - landa i slutsatsen att vissa kulturella och sociala friheter kan få anstå i väntan på revolutionen och det planekonomiska samhället (där staten ändå genom ekonomin tar kontrollen över varje vardagsbeslut). Detta förtar dock inte att socialliberalismen som ideologi, liksom konservatism, kommunism och socialdemokrati, är väsensskild från liberalismen.

Liberalen har ingen anledning att bland ideologiska motståndare positivt särbehandla socialliberaler. Resultatet av socialliberalismen är inte att friheten bevaras, om än i något urvattnad form, utan att någon makthavare i varje enskilt fall har att överpröva din frihet för att se om du har rätt till den, eller om de behagar inskränka den för att tillgodose andra mål. Socialliberalismen föder förmynderi, överhetsvurm och teknokrati, och företrädare som i sin pompösa ”pragmatism” tror sig stå över rätt och principer och vara klippta, skurna och pålästa nog för att diktera hur andra lever sina liv i stort och smått. Om socialism är att få stryk av klassens flåbuse för att styrka ger makt, så är socialliberalism att mästras av klassens ordningsman. Måhända fysiskt skonsammare, men inte sällan värre för självkänslan. Och långt från laissez-faire.