Superdupertisdagens historia
av Johan Ingerö

Att USA har ett tvåpartisystem är ett lika korrekt som inkorrekt påstående. Att landet inom en överskådlig framtid skulle få en president som inte är antingen demokrat eller republikan förefaller helt otroligt. Men frågan om vilken sorts demokrater och republikaner som kommer att styra landet är relativt öppen. Båda partierna har sedan andra världskriget genomgått omfattande interna förändringsprocesser, och en av de faktorer som möjliggjort detta är primärvalssystemet.

De amerikanska primärvalen brukar härledas tillbaka till den progressiva rörelse som under slutet av 1800-talet tog strid mot konservativa krafter och som 1912 utmynnade i bildandet av det progressiva partiet med, Theodore Roosevelt som förgrundsgestalt. Syftet var att vrida den politiska makten ur händerna på partibossar och finansmagnater och underställa den folket och dess intressen.

Det progressiva partiet blev kortlivat, men kom att spela en stor roll för såväl det demokratiska som det republikanska partiet. Primärvalsmodellen har efterhand blivit en av de mest grundläggande komponenterna i den amerikanska demokratin. Den har omöjliggjort en utveckling mot mer traditionella europeiska partibildningar, främst eftersom varje person som önskar kandidera till en given befattning först måste ta en öppen konflikt med andra kandidater ur samma parti om vilken politik som ska föras.

På så vis har inte partikänslan kunnat växa sig lika stark som i exempelvis Sverige. Inom de båda partierna finns såväl konservativa som socialliberala falanger, som mer präglas av geografi än av partitillhörighet. Alabamas demokrater är ofta mer konservativa än New Yorks republikaner.

Detta har genomgående lett till bittra interna strider i de båda partierna, strider som ibland tagit sig närmast komiska uttryck. 1952 förfärades en grupp konservativa demokrater över de alltmer liberala tendenserna inom deras parti. För att stoppa detta började de söka efter en utomstående person som kunde övertalas att bli partiets presidentkandidat. Valet föll på general Dwight Eisenhower, hjälten från andra världskriget. Ett brev författades till generalen i vilket han uppmanades att söka nomineringen.

Eisenhower valde emellertid att istället hörsamma en inbjudan från republikanskt håll. Hans republikanska stödtrupper hade liknande – om än ideologiskt motsatta - skäl. De moderata republikanerna från landets nordöstra delar var förfärade över de framgångar som de konservativas gudfader, senator Robert Taft, åtnjöt i primärvalen. En så konservativ kandidat skulle bli en munsbit för demokraterna, menade de.

På konventet lyckades de moderata krafterna enas bakom Eisenhower och stoppa Taft. Eisenhower blev inte bara republikanernas kandidat utan också partiets förste president på tjugo år.

De demokrater som velat rekrytera honom då? De flesta av dem valde att både äta kakan och ha den kvar. De fortsatte kalla sig för demokrater men stödde ändå Eisenhower i valet, till råga på allt under namnet Democrats for Eisenhower. En av demokraterna bakom det ursprungliga uppropet, en viss Ronald Reagan, blev en centralgestalt först inom Democrats for Eisenhower och åtta år senare inom Democrats for Nixon. Först 1962 bytte han formellt parti till republikanerna.

Detta är givetvis inte det enda skälet till att de amerikanska partierna är så ömtåliga. Partierna har ytterst lite inflytande över vilka som använder deras namn. En grupp socialdemokrater som på grund av missnöje med Mona Sahlin skulle få för sig att bilda ”socialdemokrater för alliansen” skulle omedelbart uteslutas, men i USA har knepet med kampanjgrupper för ”fel” kandidat blivit något av en tradition. Mest spektakulärt hittills var när senator Zell Miller, i egenskap av konservativ demokrat, backade upp George W Bush och i hätska ordalag angrep partikamraten John Kerry på republikanernas konvent.

Givetvis handlar dessa exempel mest om smart PR. Reagan fortsatte att kalla sig demokrat enbart för att Nixon bad honom om det, och Miller röstade med den republikanska partiledningen i närmare nittio procent av alla partiskiljande frågor långt innan han öppet tog ställning för Bush. Men båda är exempel på vad som har hänt i partierna. Miller är en relik från den tid då demokraterna hade en verkligt stark konservativ falang, och Reagan är mannen som mer än någon annan såg till att moderater och liberaler förlorade kontrollen över republikanerna.

Detta har i sin tur lett fram till dagens situation. Den amerikanska politiken har polariserats i takt med att partierna blivit mer ideologiskt homogena.

Primärvalen har även bidragit till att hålla partierna på mattan gentemot medborgarna. De svenska riksdagsledamöterna har ofta haft helt andra uppfattningar om EU, pappamånader eller homosexuellas rättigheter än vad majoriteten av deras väljare haft. Men eftersom de i högre utsträckning än sina amerikanska kollegor har sina partier att tacka för titlarna har de kunnat knuffa väljarna framför sig – på gott och ont.

De amerikanska politikerna har inte denna möjlighet. De måste i betydligt högre utsträckning ta hänsyn till folkopinionen. Senator John McCain, länge sedd som George W Bushs naturlige efterträdare, har hamnat i blåsväder genom sitt stöd för en lag som skulle ge miljontals illegala flyktingar uppehållstillstånd. Det är fullt möjligt att hans inställning i denna fråga kan kosta honom nomineringen. I Sverige hade han knappast kunnat falla på det, eftersom det är partierna som avgör vilka som ska stå på valsedlarna och komma ifråga som statsminister.

Givetvis är primärvalsmodellen inte okontroversiell. Kritiker pekar på lågt valdeltagande. De som röstar i primärvalen är ofta de mest hängivna ideologerna inom respektive åsiktsriktning. Det har sagts att primärvalsmodellen tvingar nittio procent av väljarkåren att välja mellan två kandidater som gallrats fram av de fem mest konservativa och de fem mest liberala procenten. Men det är att göra det enkelt för sig. John Kerry var näppeligen någon ytterlighetskandidat, i synnerhet inte jämfört med konkurrenter som Howard Dean, Dennis Kucinich och Al Sharpton. Bob Dole, 1996 års republikanske kandidat, fann sig inledningsvis hårt trängd av den betydligt mer konservative Pat Buchanan.

Faktum är att de senaste tre presidenterna varit något av kompromisskandidater, nominerade för att de ansågs kunna vinna valet - i motsats till de mer renläriga. Helt otaktiska är knappast primärvalsväljarna.

Men klart är att många väljare på senare tid befunnit sig någonstans mittemellan de båda partiernas kandidater, och detta faktum har inte gått partierna förbi. De två huvudkandidaterna inför 2008 års presidentval, republikanen Rudy Giuliani och demokraten Hillary Clinton, befinner sig båda inom det moderata fältet. Giuliani kan bli den första republikanske kandidaten som inte vill förbjuda aborter och Clinton har retat upp partivänstern genom sitt initiala stöd till Irakinvasionen, och sin vägran att be om ursäkt för detta. Som nationens första dam på 1990-talet var hon huvudsaklig arkitekt bakom ett förslag till ett heltäckande sjukförsäkringssystem. Förslaget föll och Clinton har inte presenterat några liknande tankar inför primärvalsrundorna. Giuliani å sin sida har valt att lägga tonvikten på andra frågor än de som prioriteras av den socialkonservativa falangen och kan, om han nomineras, bidra till att i någon mån rita om den republikanska åsiktskartan.

Ibland har nya stjärnor fötts mitt under primärvalen. Georgias före detta guvernör Jimmy Carter var tämligen okänd utanför sin hemstat och togs knappt på allvar av motståndarna eftersom han inte ens hade någon politisk post längre. Det senare visade sig dock vara en fördel. Han kunde ta sig tid att resa runt obehindrat i Iowa och New Hampshire, de två delstater som är först ut med att nominera, skaka tiotusentals händer och besöka även små evenemang. Väljarna i Iowa gav Carter delstatsnomineringen och presenterade honom samtidigt för folket i de kommande staterna.

Därmed är vi inne på en annan tung kritik mot primärvalen: det oproportionerligt stora inflytandet för de delstater som nominerar tidigt. Varken Iowa eller New Hampshire anses vara särskilt representativa för landet som helhet. De som nominerar sent har sällan mycket att välja på eftersom de flesta kandidater då tvingats erkänna sig besegrade på grund av vikande kampanjkassor eller stöd.

Därför har flera delstater börjat tidigarelägga sina primärval. För några decennier sedan kunde det dröja till sommaren innan valet innan partierna hade valt sina kandidater. På senare år har det i praktiken avgjorts redan i mars, i samband med den så kallade supertisdagen. Supertisdagen uppfanns från början av en grupp moderata sydstatsdemokrater som ville stoppa vänstertrenden inom partiet, genom att hålla vad som i praktiken blev ett regionalt primärval, vars betydelse skulle tvinga kandidaterna till mer moderata ställningstaganden.

1988 misslyckades planen, då söderns demokrater inte lyckades enas kring någon kandidat. Istället delades regionen mellan pastorn Jesse Jackson och dåvarande Tennessee-senatorn Al Gore. Men 1992 triumferade de när Georgia genom Zell Millers försorg flyttade fram sitt primärval och därmed skapade en minitisdag. Minitisdagen blev det halmstrå som den synbart utmanövrerade Bill Clinton behövde för att komma tillbaka och vinna nomineringen.

Sedan dess har supertisdagen svällt och därmed ökat i betydelse, varpå en lång rad delstater har tidigarelagt primärvalen för att förekomma den. Nästa år kommer uppemot tjugo delstater att hålla primärval redan den femte februari, ett datum som fått det föga statsvetenskapliga namnet superdupertisdagen.

Primärvalens framtid står skriven i stjärnorna. Den progressiva rörelsens ursprungliga tanke om en lång process där folket får ta ställning till en mängd olika kandidater har visat sig oförenlig med informationssamhällets tempo och partistrategernas medieplanering. Man kan givetvis hävda att fler och tidigare primärval på ett tidigt stadium leder till att fler kandidater fortfarande är med i leken när väljarna ska ta ställning. Problemet är bara att endast de starkaste kandidaterna har resurser nog att kampanja i tjugo delstater samtidigt.

För att råda bot på detta har de politiska entreprenörerna tagit den moderna tekniken till hjälp. Demokraten Howard Dean, som gjorde ett försök att vinna nomineringen 2004, hade inte ett lika stort nätverk eller lika resursstarka bidragsgivare som etablissemangskandidaten John Kerry, men genom att på ett effektivt sätt utnyttja Internet lyckades han istället skaffa en imponerande mängd små privata donatorer. Inför nästa års val har den bragden tangerats av senator Barack Obama, som med sin kvarts miljon enskilda bidragsgivare seglat upp som Clintons främsta utmanare.

Ytterligare en omständighet som komplicerar primärvalen är att reglerna varierar mellan delstaterna. Det finns tre sorters primärval: öppna, halvöppna och slutna. De öppna kan alla registrerade väljare rösta i. En väljare kan alltså vara med om att ta fram kandidater till båda partierna. Dessa primärval är omdebatterade. Kritikerna pekar på att det inbjuder till så kallade räder, alltså att anhängare av det ena partiet stöder vad som upplevs vara den svagaste kandidaten i motståndarpartiet. Förespråkarna invänder att möjligheten att forma de båda stora partiernas politik fördjupar demokratin och gör det svårare för ytterlighetskandidater att få ett oproportionerligt stort inflytande.

De halvöppna primärvalen tillåter det egna partiets registrerade väljare samt de oberoende att delta. Däremot kan inte registrerade demokrater och republikaner rösta på varandras kandidater. I vissa delstater använder det svagare partiet denna modell för att locka till sig väljare utanför den egna fållan. I traditionellt demokratiska West Virginia är republikanernas primärval halvöppet medan demokraternas är slutet. Demokraternas inflytande i denna stat var länge så kompakt att republikanerna behövde vända sig till oberoende väljare för att alls nå större publik. Möjligen har den strategin haft en viss effekt. Delstaten har röstat republikanskt i de senaste presidentvalen. De slutna primärvalen är endast öppna för registrerade anhängare av det berörda partiet.

Systemet med registrerade väljare är den verkliga anomalin. Som tidigare nämnts måste den som vill rösta registrera sig, och i samband med detta anger väljaren om den är republikan, demokrat eller oberoende. Det är sedan valmyndigheten, inte partierna själva, som överser primärvalen. Genom denna lite märkliga omständighet socialiseras partierna och blir en del av statsförvaltningen. Lite tillspetsat kan man säga att den amerikanska demokratin bygger på väljarnas inflytande över två institutionaliserade partier.

Detta har tillåtit partierna att hoppa fram och tillbaka i förhållande till både den politiska skalan och varandra. Tydligast märks det hos demokraterna. Att partiet tidigare hade en konservativ falang hängde ihop med sydstaternas hundraåriga vägran att befatta sig med republikanerna, Abraham Lincolns parti. Sydstatsväljarna var demokrater just för att de var sydstatare, och trots att de oftast var konservativa. På så vis uppstod ett kraftigt konservativt block inom det parti som i andra delar av landet var det mer socialliberala alternativet.

När de konservativa och de liberala demokraterna gick skilda vägar, varpå de konservativa vallfärdade till republikanerna, förändrades partierna i grunden. Demokraterna blev det logiska vänsteralternativet, inte minst för den unga studentrörelse som krävde nedrustning, tillbakadragande från Vietnam och högre socialpolitiska ambitioner. Samtidigt trängde de konservativa republikanska konvertiterna tillbaka partiets gamla vänsterflygel, vars medlemmar i flera fall gav upp och blev demokrater.

Nästa års primärval är intressant eftersom valet är öppet på båda sidor av skranket. Dick Cheney har aldrig haft för avsikt att efterträda Bush. Därmed är fältet öppet för andra hugade republikaner. I vilken mån de båda partiernas gräsrötter kommer att proteströsta vet vi inte. Men eftersom ingen kandidat är oomstridd så är det inte omöjligt att motkampanjer kommer att spela en viss roll. Sådant har hänt förr och kan hända igen.

I nästa års primärval upplevs ingen av de nu ledande republikanerna som något klockrent alternativ av den värdekonservativa flygeln. En av dem, Massachussetts förre guvernör Mitt Romney, flirtar med den kristna högern men kan få svårt att förklara sitt liberala track record. På den demokratiska sidan består Hillary Clintons utmaning i att förklara för gräsrötterna varför partiet inte kan gå för långt åt vänster. De som vill straffa henne för hennes stöd till Irakinvasionen kommer sannolikt att vända sig till Barack Obama, och de som vill se tydligare vänsterdrag i finans- och socialpolitiken kan möjligen lockas av den före detta vicepresidentkandidaten John Edwards. Men samtliga kandidater kommer att positionera sig så brett som möjligt. För under primärvalen formar de amerikanska väljarna sina politiker, istället för tvärtom.