Hur tacklar Leijonborg utmaningen?
av Håkan Jacobson,
ledarskribent på Upsala Nya Tidning och medlem i Liberal Debatts redaktionsråd

Hockey och politik – det handlar om snabba puckar. Efter valet 2002 såg folkpartiet chansen att ta över den borgerliga ledartröjan – nu borde Lars Leijonborg vakta ryggen och ställningen som Sveriges liberala idéparti.

Det stod 4–2 till Finland mot Sverige när bara slutminuten återstod. Det tog Anders »Masken« Karlsson nio sekunder att göra två mål. Ett klassiskt ögonblick i VM. Det svänger snabbt i hockey. Mindre än två procentenheter – 1,9 för att vara exakt – skilde folkpartiet från moderaterna den 15 september 2002. Storebror fick 15,2 procent och lillebror 13,3 procent. Fyra år tidigare var skillnaden sex gånger så stor mellan de båda. Moderaterna hade en dryg femtedel av landets väljare bakom sig, medan folkpartiet nätt och jämt höll sig kvar i riksdagen.

När Lars Leijonborg valdes till folkpartiledare 1997 ljöd Elton Johns musik ur Lejonkungen i högtalarna. Året därpå stämplades han av både medier och väljare som den tråkigaste partiledaren i landet. Inför landsmötet fyra år senare uppmanades han av ungdomsförbundet och vissa folkpartidistrikt att avgå. Ett år senare var han Leijonkungen med hela svenska folket – åtminstone den del som läser kvällstidningarna.

Politik är som hockey. På många sätt.

När folkpartiet om ytterligare två år åter samlas till landsmöte kommer Lars Leijonborg ha suttit som ordförande ett helt decennium. Det är lång tid i folkpartisammanhang; bara Bengt Westerberg och Bertil Ohlin har suttit längre. Och i likhet med dessa båda kan Leijonborg då säga att han vet hur det är att vara statsråd. (Jag vet, det är kanske att lova för mycket. Men jag har hellre fel och hoppet kvar än tvärtom.) Den som hade sett det i Lars Leijonborgs kristallkula för fyra år sedan hade förmodligen inte trott sina ögon.

Leijonborgs chans
Men en sak kommer Lars Leijonborg inte att ha lyckats med. Folkpartiet kommer inte att gå in i valrörelsen som det största oppositionspartiet. Duellen är mellan Persson och Reinfeldt – inte Leijonborg. Trots att chansen fanns där för drygt två år sedan, när skillnaden mellan moderaterna och folkpartiet var mindre än två procentenheter.

Det var tydligt att Leijonborg såg chansen. Lika tydligt att han hade ambitionen att utnyttja tillfället. Minns greppet några dagar före valet. Folkpartiet drar tillbaka vallöften för 11 miljarder. Det handlar om att ta ansvar för landets bästa, att inte äventyra rikets finanser. En spark där det känns på en redan svårt pressad och skattesänkningspredikande Bo Lundgren.

Minns förhandlingarna med miljöpartiet om en mittenregering. Vem som skulle bli statsminister i den var självklart – mannen som ledde riksdagens tredje största parti. Det handlade om att ta ansvar för landet, att leda in det på en ny väg bort från socialdemokratisk hegemoni, berättade Leijonborg redan i talet på valnatten. Som av en händelse byggde greppet även på att moderaterna ställdes utanför.

Minns också debatten om övergångsreglerna. Under hela eurofolkomröstningen hade ingen vare sig sagt eller hört talas om några sociala turister – trots att allt annat som hade (och inte hade) med EU att göra kom upp till debatt. Men när statsminister Göran Persson helt plötsligt talar om hotet från öster och att ta ansvar för arbetstillfällena i Sverige får han oväntat stöd – från folkpartiet. Nej, partiet stöder inte regeringens förslag. Men det skriver under på problemformuleringen. Man inleder förhandlingar med regeringspartiet, som lyckligtvis inte blir framgångsrika. Förmodligen för att partiledningen i samband med den rasande debatten bland landets liberaler inser att kompromissutrymmet är starkt begränsat, för att uttrycka saken milt. När det väl kommer till riksdagsomröstning har folkpartiet trasslat in sig så till den grad att man argumenterar för en övergångsregel som man egentligen inte vill kalla övergångsregel eftersom man vill göra den permanent. Försök förklara det över en fika, den som kan.

Partiet som ville ta ansvar
Vad har övergångsregler med ambitionen att bli Sveriges största borgerliga parti att göra? Titta på vilka andra som förespråkade övergångsregler (i någon form). När regeringen piskar fram stämningar att jobben – och än värre: välfärden! – hotas i och med utvidgningen, då räcker det inte bara komma dragandes med ideologisk övertygelse eller att bara säga nej. Då måste man vara beredd att ta ansvar för landet, att hitta pragmatiska lösningar, att våga samarbeta även över blockgränsen. Två partier ville signalera ansvar: moderaterna och folkpartiet.

Fast vid det laget hade Fredrik Reinfeldt tagit över moderaterna och i mätning efter mätning fick Lars Leijonborg se hur avståndet till den borgerliga rivalen växte och växte. Kampen om vem som skulle bli oppositionens främste ledare var i praktiken redan avgjord.

I det perspektivet framstår folkpartiets ställningstagande kring övergångsreglerna som en enda stor felkalkylering. Visserligen förlorade partiet inte något folkligt stöd – opinionssiffrorna ligger kvar på ungefär samma nivå som valresultatet. Men priset för att uppnå status quo var högt. En uppslitande intern diskussion, högljudd som alltid inom folkpartiet. Fördömanden och frågetecken från liberala ledarskribenter (som undertecknad) och andra liberala debattörer. Besvikelse hos dem – oss – som har varit övertygade om att det fanns ett parti som aldrig skulle svikta när det verkligen gällde, när de avgörande principerna stod på spel, även om det kunde vara lite si och så i många andra frågor.

I och med detta är det heller inte bara ledarstriden som folkpartiet förlorar. Fram kliver nämligen Maud Olofsson och centerpartiet som den principfasta liberala ledaren. På ett år har euroskepsis och tokiga uttalanden i Almedalen bytts ut mot Europavisioner och ideologiska argument med klockren liberal färg. Inte på alla punkter och inte i alla frågor – men i tillräckligt många. Och framför allt – när det verkligen gällde.

Lärdomen för folkpartiet är att ett liberalt lag aldrig, under några som helst omständigheter får ta ut målvakten, hur stor den potentiella vinsten än är. Priset för att någon lyckas peta in pucken i öppen bur är alltid för högt. Både det principiella priset – och det taktiska.

Mellan Reinfeldt och Olofsson
Ett ideologiskt liberalt parti har förmodligen inte större potentiell väljarbas än tio-femton procent av väljarkåren. Det parti som vill bli större måste tala till bredare väljargrupper, på bekostnad av tydligheten i budskapet. Ett mindre – men vassare – liberalt parti får förmodligen inte samma omedelbara politiska inflytande som ett bredare mittenparti. Det kan däremot få stort inflytande på idédebatten och på sikt få genomslag för sina förslag. Folkpartiet har länge med stor framgång haft en sådan roll i svensk politik. Det finns även i dag en plats för ett sådant parti i svensk politik – men knappast för två. Lars Leijonborgs utmaning framöver ligger inte i att peta ner Fredrik Reinfeldt från den borgerliga tronen. Det ligger i att inte själv bli frånsprungen av Maud Olofsson. I dagsläget finns inga opinionssiffror som ger anledning till oro, men erfarenheten från augusti 2002 bör vara densamma för folkpartiet som för Finland 1986. Det svänger snabbt. I både politik och hockey.