Det borde finnas utrymme i svensk politik för ett centristiskt, socialliberalt alternativ anser skribenten, som skisserar de grundläggande principerna för ett sådant initiativ. Finns väljarunderlaget?

Under en längre tid har vi kunnat se tendenser till ett ökat intresse för socialliberalismen. Under ett par års tid har personer som Staffan Werme och Ulf Öfverberg på debattsidorna talat sig varma för en frihetlig politik med socialt patos. Den våg av nyliberalism som sköljde över västvärlden i och med Thatchers och Reagans ideologiska segrar tycks så smått ha börjat ebba ut. Politiskt intresserade människor har börjat se sig om efter alternativ till en ensidig frihetslära och en stagnerad vänster.

Ett alternativ är det centristiska, det socialliberala – en politik som vägrar gå ut till ytterligheterna på den politiska skalan, men som samtidigt är vasst radikal gentemot såväl höger som vänster.

Många människor vill idag inte köpa ett helt åsiktspaket. Och många människor har dessutom delade åsikter – i vissa frågor står man kanske mer till vänster och i andra mer till höger. För oss som tycker att principer är viktigare än ideologier är då varken den nyliberala högerns eller den (post?)socialistiska vänsterns paketlösningar särskilt attraktiva.

Många som betecknar sig som socialliberala är idag partipolitiskt hemlösa. Den tidigare givna politiska hemvisten för dessa, folkpartiet, har gjort en tvär högersväng när det gäller ekonomiska och sociala frågor, och därmed fjärmat sig från sin socialliberala grundinställning. Och sina socialliberala väljare.

Socialliberal injektion behövs
Aldrig har väl behovet av ett socialliberalt idéparti varit större. Idag har Sverige tre mer eller mindre högerliberala partier, där kravliberalism och marknadsfundamentalism är de viktigaste ledstjärnorna: moderaterna, folkpartiet och på sistone även centerpartiet. En rejäl socialliberal injektion i partipolitiken hade nog välkomnats av många marginaliserade socialliberala väljare.

Hur hade då en sådan modern socialliberalism kunnat se ut? Jag ska försöka ge några förslag på vad jag tror hade varit en bra grundstomme. För det första hade den varit frihetlig och social. Det där och:et är viktigt. Den hade fjärmat sig från nyliberalismens ensidiga betoning av friheten samtidigt som den hade kritiserat socialdemokratin och vänstern för dess ensidiga betoning på kollektiva lösningar och tendenser till likriktning.

Den hade även förespråkat en social och solidarisk individualism, till skillnad från nyliberalismens ultraindividualism som riskerar att mynna ut i egoism och atomism; men också till skillnad från vänsterns kvävande kollektivism där man sällan ger utrymme för individen. En frihet inom ramen för en social gemenskap alltså. En syn som tar sin utgångspunkt hos individen, men som samtidigt inser att vi alla är del av flera sociala sammanhang.

En annan viktig princip hade varit antitotalitarismen. Socialliberaler har, åtminstone i Sverige, gått i bräschen för kampen mot diktaturer – vare sig de kommer från vänster eller höger. Och denna tradition finns det all anledning att bevara. Den tidsanda som uppstått efter 11 september-attentaten kräver att demokratin försvaras, vidareutvecklas och att totalitära strömningar bekämpas. Idag upplever världen den tredje totalitära ideologin, den islamistiska fascismen, vilken öppet säger att den vill krossa demokratin och de västliga upplysningsvärdena. Alltså finns det all anledning att hålla en antitotalitär kurs.

Rättigheter och värderingar
I samband med detta kan nämnas vikten av att lyfta fram kampen för mänskliga rättigheter på ett globalt plan. Många är de länder där människor förtrycks på grund av sina åsikter, sin religion, sitt kön eller sin sexuella läggning: Kuba, Kina, Nordkorea, Vitryssland, Iran. Listan kan göras lång. Kampen för mänskliga rättigheter får aldrig riskera att bli försvar för tyranner och diktatorer, där ”folkrätten” sätts före individers rättigeter och friheter. Mänskliga rättigheter borde givetvis även innefatta en feministisk hållning, som att bl a arbeta för en attitydförändring hos unga tonårskillar med en ofta skev kvinnobild. Men också att motarbeta s. k. hedersrelaterat våld och kvinnomisshandel.

En stor förändring i den socialliberala ideologin borde vara betoningen av etik och värderingar. Här skulle man kunna låta sig inspireras av Vaclav Havel, som ofta talat om vikten av att eftersträva andliga och etiska värden. Detta förutsätter en viss icke-materialistisk hållning (lägg väl märke till orden, inte anti-materialistisk). Vi behöver och ska kunna kräva en viss materiell standard i våra liv, men materiell välfärd är bara en del av ett gott liv. Vi behöver även andlig välfärd.

Sverige hade tidigare en värdegrund baserat på århundraden av kristet-grekiskt tänkande. Även om inte alla människor var religiösa, genomsyrade ändå denna etik samhället. Man kan tycka vad man vill om religionen, men faktum kvarstår att även en indirekt och underliggande etik fungerar som ett sammanbindande kitt mellan individerna i ett samhälle, oavsett om man är troende eller inte. Detta sammanbindande kitt har sakta eroderats.

Men en etik förutsätter ingen gudstro eller ens religion. Den kan förankras i gemensamma grundvärderingar som delas av de flesta individer i ett samhälle. Det var just detta etiska minimum som den gamle folkbildaren Alf Ahlberg menade var så viktigt i ett demokratiskt samhälle. Det finns en utbredd värdenihilism och relativism inom stora delar av såväl det nyliberala lägret som hos vänstern. Att inta en etisk, icke-materialistisk position hade därför varit en viktig del av en modern socialliberalism.

Hållbar utveckling
Ett annat viktigt område hade varit miljöfrågorna. Här lämnas fältet ofta fritt åt den röda och gröna vänstern, när dessa frågor i själva verket borde beröra oss alla oavsett partifärg. En modern socialliberalism borde starkt betona vikten av att ha en hållbar utveckling och en social och ekologisk marknad. Den hade satt kommande generationers välfärd högt upp på agendan och pekat på att vi alla har ett ansvar för dessa frågor. Vi lever i en globaliserad värld med starka samband mellan våra liv, var vi än bor på jorden – nu kanske mer än någonsin tidigare.

Något som hänger ihop med detta är idéerna om småskalighet och decentralisering. Att förespråka och betona småföretagande och pluralism inom näringslivet, förenkla för människor att starta eget och bygga upp sin egen lilla verksamhet, istället för att bana vägen för storföretagen medan reglerna för privatpersoner när det gäller att starta eget förblir ytterst tillkrånglade.

Decentraliseringstanken borde gälla allt från att skapa checks-and-balances-system i samhället, så att makten ständigt ifrågasätts och måste legitimera sig, till sådant som att återinföra småkommunerna och bygga nya stadsdelar med mänskliga och småskaliga dimensioner, där bebyggelsen är låg och lägenheter blandas med villaområden och många gröna ytor med vindlande stigar mellan gårdarna.

Det handlar också om att skapa små och överskådliga kretsar, där människor kommer närmare varandra och därigenom även känner sig mindre som främlingar för varandra. På det sättet minskar även en del av den rädsla och anonymitet som kan finnas i större städer, och ur vilken en känsla av otrygghet och rotlösthet växer.

Människans miljöproblem
En modern socialliberalism hade också fokuserat på sociala reformer. Under den tidiga socialliberalismen glansdagar gick man i bräschen i socialpolitiken. Idag finns det frågor som t ex arbetstidsförkortning och homosexuellas rätt till adoption, som borde föras upp på dagordningen. Även här lämnar man ofta fältet fritt åt vänstern.

I dessa tider av massjukskrivning – där det är vanligt bland de borgerliga partierna att demonisera samtliga sjukskrivna och föra upp debatten på en hysterisk nivå – borde en modern socialliberalism se till orsakerna för de flesta av sjukskrivningarna: utbrändhet, överarbetande, stress. Vårt samhälle ställer oerhörda krav på vår förmåga att hantera stress: vi ska jobba åtta timmar om dagen, helst göra karriär, kunna vårda relationer, ha ett fantastiskt sexliv, kunna tjäna så mycket pengar att vi ständigt kan resa och konsumera, bilda familj och skaffa barn. Det är svårt att få ihop det. En modern socialliberalism borde fokusera på en allmän humanisering och liberalisering i andlig mening av samhället.

För individens frihet gäller inte bara, som nyliberalerna gärna förespråkar, ekonomisk frihet. Det handlar även om andlig frihet. Frihet att må bra inte bara materiellt, utan även psykiskt. Vi har under några decennier talat om naturens miljöproblem. Det borde nu vara dags att tala om människans egna miljöproblem, de psykosociala problemen, och att försöka arbeta för att hitta lösningar till dessa.
Hade det då funnits ett väljarunderlag för ett socialliberalt parti som tog upp dessa frågor? Jag tror det. Många kanske undrar var dessa väljare finns. Jag tror att de hade kommit från flera partier, såväl till vänster som höger, eftersom det hade rört sig om ett centristiskt parti grundat på principer, snarare än någon oflexibel och dogmatisk ideologi.

Vilka är då dessa spökväljare? Om vi går från vänster till höger – personer från miljöpartiets och socialdemokraternas högerflank samt från folkpartiet liberalernas och kristdemokraternas vänsterkant. Där någonstans tror jag att stödet för en sådan socialliberal hållning som jag har försökt skissera ovan hade funnits. Frågan är nu om viljan finns att ta de första stegen i en sådan riktning