att brottas med makten
av Merit Wager, ombud för flyktingar och frisinnat liberal

"People can be divided into three basic groups:
• Those who make things happen
• Those who watch things happen
• Those who wonder what happened"
-Okänd

Vårt politiska system är allt annat än rörligt. Trots att vi lever i en ”snabb” tid och trots alla möjligheter som Internet ger till en betydligt snabbare och mer rörlig demokrati så är den alldeles för tungrodd. Det handlar i många stycken om en skendemokrati: folk får rösta i riksdagsval vart fjärde år på av partierna utsedda kandidater och that’s it.
Den som vill försöka förändra något, till exempel den hårda tillämpningen av utlänningslagen och flyktingpolitiken får höra: ”De bygger på beslut fattade i demokratisk ordning. Tala med politikerna i riksdagen, det är de som stiftar lagar”. Jaha. Vem av dem ska man då vända sig till, vem vill lyssna, vem har något inflytande, vem kan ändra på sakernas tillstånd?
Sveriges riksdag har 349 riksdagsledamöter. De flesta är anonyma, ett fåtal har blivit mer kända i medierna. Var ska en enskild individ, en kugge i det demokratiska jättemaskineriet, börja sin vandring mot en förändring? Annat än vart fjärde år alltså, då man i nåder får kryssa för något mer eller mindre okänt namn på en i förväg beslutad och uppgjord lista.
De allra flesta inser det omöjliga i situationen och låter därför saken bero. Man kan ju faktiskt göra roligare saker med sitt liv än att försöka slåss mot väderkvarnar!

lobbyist utan organisation
Men om man inte kan acceptera det som är uppenbart fel och dåligt och om man ändå är beredd att försöka slåss mot väderkvarnarna och tycker att i en verklig demokrati räcker det inte med att rösta en gång vart fjärde år, hur gör man då? Man får helt enkelt bli sin egen ”lobbyist”. Något annat, enklare eller snabbare sätt finns inte. Det handlar om att skriva insändare och debattartiklar, försöka få gehör för synpunkter och förslag och inte minst kontakta riksdagsledamöter.
Det är tidsödande och svårt. Särskilt om man inte har någon organisation, institution, förening, parti, företag eller något annat som backar upp en och ger en plattform att agera utifrån.
Jag har under senare år varit med om att försöka förändra myndigheternas praxis i lagtillämpningen, synsätt och hantering av flyktingar och asylsökande och andra som söker uppehållstillstånd i Sverige. Det har fört mig i kontakt med många spännande, otrevliga, fantastiska, inhumana, varma, oengagerade, brinnande, stela och rörliga människor på olika nivåer och positioner – inte minst i Sveriges riksdag.
Det handlar om attityder: de som lyssnar, bryr sig om, tar personligt ansvar, håller löften och agerar är människor och ingår oftast i kategorin ”those who make things happen”. De som skyller ifrån sig, reflexmässigt säger att det inte hör till hans/hennes uppgifter och inte försöker vara det minsta kreativa och empatiska är personer som återfinns antingen bland ”those who watch things happen” eller ”those who wonder what happened”.

några handlingskraftiga personer
Föga anade jag den majdag 1995 när jag blev uppringd och ombedd att bli familjen Fernandos ombud att det skulle ta ytterligare ett och ett halvt år och elva ansökningar till Utlänningsnämnden innan ärendet skulle vara färdigbehandlat. Inte heller visste jag då att människor far så illa i systemet att de till och med tar livet av sig.
Jag kontaktade Thomas Idergard, då ordförande i Muf, och Ulla Hoffmann, riksdagsledamot för vänsterpartiet, och berättade för dem om Chrisen Fernando och hennes familj, ursprungligen från Sri Lanka, som skulle avvisas efter åtta år i Sverige. Chrisen var två år gammal när hon kom hit, hennes två yngre systrar var födda här och familjen såg Sverige som sitt hemland.
Thomas Idergard hörde definitivt till ”those who make things happen”. Han var öppen och intresserad, snabb och påhittig. Hans röda kort med texten ”Du är utvisad!” som riktade sig till regeringen och som hans Muf:are påpassligt delade ut utanför riksdagen inför en flyktingpolitisk debatt var ett exempel på hans okonventionella och kreativa tänkande. Och Ulla Hoffmann lyssnade och visade sig vara en klok och handlingskraftig människa. Hon agerade som man önskar att flera riksdagsledamöter skulle göra: som ”allmänhetens tjänare” värda att känna respekt för.
Många pratar mycket men när det kommer till konkret handling så hör de tyvärr alltför ofta antingen till kategorin ”those who watch things happen” eller ”those who wonder what happened”.
människor som gör skillnad
Ragnhild Pohanka var också särdeles aktiv och engagerad: riksdagsledamot för miljöpartiet, varmhjärtad och kunnig. Hon var mycket ute i verkligheten, satt inte bara på sin kammare och skrev och läste. När en stackars psykiskt sjuk kurd hämtades i bara kalsongerna på Säter en pingstafton och överfördes till häktet i Stockholm, lyckades hon stoppa avvisningen. Hon agerade trots att det var pingst och hon var ledig. Hennes rättskänsla var stark och hon ansåg att man inte kan behandla en psykiskt sjuk medmänniska på det sättet.
Gunnar Strömmer, ordförande i Muf efter Thomas Idergard samt Gunnars efterträdare, Tove Lifvendahl, har också båda gjort sig kända som ”those who make things happen”. Gunnar Strömmer blev mitt medombud i ”fallet Chris”, den 20-årige unge filippinaren som kom till Sverige redan som sexåring och som skulle avvisas. Det var detta fall som öppnade Gunnar Strömmers ögon för hur märklig, och många gånger godtycklig, den svenska tillämpningen av utlänningslagen är. Muf blev ett verkligt ”flyktingkramarförbund” och genomförde stora kampanjer om bland annat amnesti åt gömda flyktingbarn.
Lena Isaksson, advokat och folkpartist i Umeå, är ytterligare ett exempel på en person som ”makes things happen”. Hon kombinerar äkta engagemang med stor kunskap och skarpt intellekt. En lysande kombination av egenskaper som alla kom väl till pass i hennes uppdrag som ledamot av Nipu (Ny instans- och processordning i asylärenden) som helst skulle komma fram till att Utlänningsnämnden skulle få vara kvar. Men Lena Isaksson och de övriga självständigt tänkande ledamöterna i kommittén kom inte alls fram till det som regeringen ville, utan till precis motsatsen; nämligen att för att ett rättssäkert förfarande i asylärenden ska kunna garanteras ska frågorna avgöras i förvaltningsdomstolar där berörda personer själva ska få komma till tals.

regering som undrar vad som hände
I riksdagen har folkpartisterna Bo Könberg och Johan Pehrson varit aktiva och drivande när det gäller nedläggningen av skammens nämnd: Utlänningsnämnden.
Regeringen fick en rejäl knäpp på näsan i och med detta och det bidrog med stor sannolikhet till att Maj-Inger Klingvall fick avgå som ansvarig minister. Visserligen krumbuktade regeringen så, att när den inte fick som den ville i Nipu så tillsatte den en annan, liten egen grupp som skulle utreda frågan ännu en gång och då komma fram till önskad slutsats. Det lyckades nu inte tack vare att så många människor hade fått upp ögonen för den kritiserade Utlänningsnämndens hantering av människor. Och nu ska Utlänningsnämnden avskaffas och moderaterna, som var det enda stödparti som socialdemokraterna hade, har gått över till andra sidan. Så nu står regeringen där ensam och administrerar den hårda flykting- och invandringspolitiken. Ett praktexempel på ”those who wonder what happened”!

socialdemokratins ambivalens
Riksdagsledamoten Per Bill (m) ställde en skriftlig fråga till den tillförordnade migrationsministern Anna Lind härförleden. Den handlade om invandring till Sverige. Han skrev:
”Fri invandring torde vara en självklarhet i en fri, öppen och globaliserad värld. Det måste vara en vision för det demokratiska samhället att alla människor i världen själva skall få välja var de vill bo. Fri utvandring är i dag en mänsklig rättighet enligt FN:s deklaration och motsatsen brukar användas som ett kriterium för att definiera en diktatur. Men vad är rätten att utvandra värd om den inte åtföljs av en rätt att invandra?”
Vad svarade då ministern? Välkomnar hon de här tankarna, vill socialdemokraterna ha mer rörlighet och öppenhet eller är det fortsatt protektionistisk betongpolitik som gäller? Både och, verkar det som, för i komprimerad form sade hon ungefär att regeringen är för en sorts reglerad rörlighet. Alltså är den inte för faktisk, fri rörlighet för människor.
Inom näringslivet är man oroad över att arbetskraften tenderar att ta slut och att det kan få katastrofala följder. Göran Tunhammar, vd i Svenskt Näringsliv, anser att det är ”oacceptabelt att människor hamnar i karantän under åratal då deras ansökan utreds och undersöks” och att ”integration i Sverige sker bäst genom arbete”. Han tycker också att arbetskraftsinvandring är något som måste tillåtas.

betongpolitik i praktiken
Socialdemokraternas ambivalens, fortsatta beroende av och symbios med fackförbunden blir extra tydlig i ljuset av följande sanna berättelse:
Nere på enskild individnivå finns S, en 20-årig statslös palestinier från Saudiarabien. Han har varit i Sverige sedan februari 2001 och befinner sig i en situation där han inte får uppehålls- och arbetstillstånd, men inte heller kan avvisas eftersom Saudiarabien vägrar låta honom komma in i landet igen. En vedervärdig situation som han inte har någon som helst kontroll över eller inflytande på. Han har gått ner 12 kilo på några månader och börjar bli allt mer psykiskt pressad. För att han inte ska gå under mentalt har han letat och funnit en restaurang som är villig att låta honom göra arbetspraktik. Bra, då slipper han gå sysslolös hela dagarna. Han får nämligen inte ens läsa svenska eftersom han ska avvisas…
Alltnog. Han ber sin handläggare på Migrationsverket om ett intyg som behövs för att restaurangägaren lagligt ska kunna låta honom göra arbetspraktiken. Vid efterforskning (här finns det resurser!) kommer Migrationsverket fram till att det inte kan låta S göra praktik på den restaurang där man är villig att ta emot honom trots att han inte behärskar något annat språk än arabiska, eftersom: ”De har ju inte tecknat något avtal med facket”! Men vad har facket med det att göra, undrar man förvånat. Ett vagt svar om att det handlar om försäkringar. Ja, men det är väl inget problem, om restaurangägaren tecknar en privat försäkring för honom så är det väl ok? Nej, det går inte när företaget inte har avtal med facket…
S sitter i ett skruvstäd, som han inte kan ta sig ur, eftersom det varken finns någon väg framåt eller bakåt. Han får inte heller vara sysselsatt under dagarna då systemet är så orörligt att ett fackförbund – som han inte ens kan tillhöra eftersom han inte har personnummer – kan diktera villkoren och säga nej.

en kugge eller sten i maskineriet?
Rörlighet i meningen nytänkande hos makthavare inom näringsliv och politik är viktig i en värld som förändras i enormt högt tempo. Rörlighet vad gäller snabbare procedurer, till exempel alla de utredningar och kommittéer som ständigt tillsätts när regeringen inte vågar fatta egna beslut, borde också kunna krävas. Det borde inte få ta åratal av möten, pappersskrivande, enorma remissrundor och föredragningar innan beslut fattas. Regeringen kan få en mycket, mycket snabbare indikation på vad deras uppdragsgivare, folket, anser än genom långa remissrundor. Via till exempel Internet kan allmänheten säga sin mening.
I en demokrati har alla människor ansvar för sina handlingar. I en demokrati har alla, trots onödig tröghet i systemet, en möjlighet att vara ”those who make things happen”.

Lästips:
Fallet om Chrisen Fernando finns beskrivet i Merit Wagers bok Personliga meriter som utkom i slutet av 1999 på Storkamp Media AB och finns att beställa på www.bol.se