Den 23 februari 2012 föddes 339 barn i Sverige. Dessutom föddes Estelle Bernadotte. Ja, nu tror jag visserligen att även hon räknas in i statistiken över nyfödda, så att antalet blir 340 barn, men hon skiljer ut sig från mängden. Alla barn är jämlika, men några är jämlikare än andra – för att travestera George Orwell i Djurfarmen.

Av alla dessa barn var det bara ett vars tillblivelse ständigt hade varit i nationellt medialt fokus. Att hennes mamma var gravid blev en stor nyhet när det offentliggjordes i augusti förra året. Ja, det spekulerades nog redan i juni 2010, när hennes föräldrar Victoria Bernadotte och Daniel Westling gifte sig, om inte ett utvalt barn skulle födas inom ett eller ett par år.

Anledningen till denna uppståndelse är att Estelle Bernadottes mamma själv var ett uppmärksammat barn, även om mammans födsel inte ansågs vara en lika viktig tilldragelse. Det var nämligen så sent som 1980, när Victoria Bernadotte var inne på sitt tredje levnadsår, som hon utsågs till att en gång i framtiden bli Sveriges statschef. Hon blev ju tronföljare först sedan grundlagen ändrats.

Republikaner, däribland jag själv, har ingenting hellre önskat än att bevakningen av kungahuset istället skedde på samma premisser som all annan kritiskt granskande journalistik. Eller med andra ord: att kungen verkligen behandlades som den statschef han faktiskt är. Utan krona, spira och tilltal i tredje person.

I republikanska led närs föreställningen att en sådan granskning skulle demaskera statsskickets moraliska förkastlighet inför folket och avslöja att det finns andra än kungen som är mer kompetenta att fullgöra de plikter som vårt statsskick tilldelar statschefen. Eller bland vissa än värre till och med, att kungen inte är kompetent att fullgöra sitt uppdrag.

Men efter turerna kring skandalboken Den motvillige monarken (Lind & co, 2010) måste man inse att den republikanska mediekritiken varit principiellt feltänkt. Tabloidpressens misstag har inte varit att den rapporterat om kungahusets alla privata tillställningar framför annat utan att den inte granskat det personliga tillräckligt ingående. Låt mig förklara vad jag menar.

Monarkins innersta kärna är som alla vet att ämbetet går i arv från en generation till en annan. Till skillnad från meritokratin, där den individuella prestationen anses utgöra grundvalen för ekonomisk makt eller en viss samhällsposition, förlitar sig monarkin på en dynastisk princip där makt tilldelas efter blodsband.

Reproduktionen, blodet och personen är alltså monarkins och monarkens adelsmärke. Och om det är dessa fenomen som utgör grundvalarna för monarkin måste all seriös mediebevakning och granskning av kungahuset ta avstamp i just dessa förhållanden. Det är att blanda äpplen och päron att önska en mediegranskning av en monark likt den som vi anser vara på sin plats för de folkvalda. En granskning av en person som har valts på grund av sina färdigheter och egenskaper kan inte vara densamma som för den som fått sin position i staten tilldelad genom arv.

En sådan journalistik är å ena sidan banal eftersom den bevakar just födslar, bröllop och begravningar, men den är å andra sidan obegränsat radikal eftersom den innebär att inget skrymsle av kungens eller kungafamiljens privatliv ska ställas utom offentlighetens insyn. Det är ledsamt att säga det men kungens sexualitet, sjukdomshistorik eller andra högst privata angelägenheter blir fenomen nödvändiga att rapportera om i en monarki. Inte därför att någon önskar det utan därför att det är en konsekvens av monarkin själv.

Logiskt sett är det alltså den journalistik vi vanligtvis avvisar som ovidkommande eller integritetskränkande den mest ansvarsfulla medierapporteringen kring kungahuset. Monarkin pockar på en inverterad form av journalistik i jämförelse med den vi i ett demokratiskt och meritokratiskt samhälle är vana att tänka på.

Att som TT-reportern Thomas Bengtsson ställa frågor om kungens eventuella besök på sexklubbar eller umgänge med lättklädda flickor utgör därför ett lysande exempel på en kritisk, för att inte säga konstitutionell, granskning av kungen. Därför är det också ologiskt när hovet och rojalister tillbakavisar kritiken mot prinsessan Madeleines långvariga vistelse i New York med att hennes uppehälle där bekostas med privata medel, som om man kunde ta paus från sin egen person för en stund.

En intressant fråga i sammanhanget är givetvis hur granskningen av de folkvalda allt mer förflyttas från deras maktutövning till deras person. Minns exempelvis rapporteringen kring Gudrun Schymans eller Sven Otto Littorins privatliv som för båda fick konsekvenser för deras politiska karriärer. I fråga om de folkvalda kan man verkligen fråga sig i vilken utsträckning denna skandaljournalistik är berättigad – i vilken mån deras privata angelägenheter faktiskt är av intresse för allmänheten.

Om man tycker att detta resonemang om mediegranskningen av kungahuset för med sig ohyggliga – ja för att inte säga absurda – konsekvenser, ja då har man helt rätt. Denna logik upphöjer all typ av snaskig och påträngande skandaljournalistik, som vi i de flesta andra fall tillbakavisar som oseriös, till regel. Att den oseriösa journalistiken på detta sätt blir den enda seriösa säger givetvis något om den logik monarkin påtvingar vårt tänkande och hur främmande monarkins tänkande är för ett modernt medvetande.

Anders Gustavsson är samhällsvetare och humanist med inriktning på svensk 1700-talshistoria. Tidigare sakkunnig vid Konstnärernas Riksorganisation samt vikarierande ledarskribent vid Borås Tidning, Smålandsposten, Svenska Nyhetsbyrån och Liberala Nyhetsbyrån.

Mot bakgrund av den utredningsiver och den politiska feghet som finns i monarki/republik-frågan kan man fråga sig vad som krävs för att införa republik i Sverige. Krävs det samma obevekliga principfasthet som Anders Lindeberg visade, eller är det klokt att utreda frågan ett halvt sekel till?

Ur ett historiskt perspektiv kan dramatiken behövas. De flesta republiker har fötts antingen genom revolutioner, statskupper eller på grund av avkolonisering. I USA bröt man med den brittiska kronan och inrättade sin republik i samband med den amerikanska revolutionen. Och den tyska monarkin begravdes i samband med den dramatiska förlusten i första världskriget då den demokratiskt avancerade – men föga accepterade – Weimarrepubliken inrättades. Weimarrepubliken blev visserligen kortlivad och övergick i Nazityskland, men den nuvarande konstitutionen kom på plats efter ytterligare en dramatisk förlust i ytterligare ett världskrig.

Nu är visserligen inte alla konstitutionella förändringar av det här slaget alltid kantade av revolutioner och krig, men när frågan om monarki ställs på sin spets i en fredlig folkomröstning så har det historiskt ofta inneburit ett nej till förändring. Det i stort sett enda exemplet från den moderna historien där folket direkt har fått bestämma statsskicket till republik är Italien. 1946, efter andra världskriget, röstade 54 procent av italienarna bort monarkin i en folkomröstning. Några månader senare abdikerade den italienske kungen.

Andra gånger som folket direkt har fått säga något om republik eller monarki är i Norge 1905 och Australien 1999. Båda gångerna röstade folket för att behålla monarkin.

Ur ett teoretisk – och ur ett tryggt svenskt – perspektiv, kan dock en stegvis reformering av statsskicket till republik vara både realistiskt och önskvärt. I Sverige har vi ju också en historia av att genomföra konstitutionella förändringar i lugn takt. Det tog t.ex. ett antal år från det att ståndsriksdagen upplöstes till att allmän rösträtt infördes. På samma sätt krävde den nuvarande grundlagen en knapp generation av utredningar.

Frågan är dock om inte denna tradition ibland går överstyr i politisk feghet. Trots att en majoritet av riksdagen redan under 1970-talet var för ett republikanskt statsskick innebar Torekovkompromissen att kungen blev kvar, om än utan någon formell makt. Eller som Palme sa på Socialdemokraternas kongress 1972: »Det finns bara en plym kvar, en dekoration, och det är lätt att genomföra en republik om man så vill.«

Torekovkompromissen var inte så radikal. I övergångsbestämmelserna till den nya regeringsformen föreskrevs nämligen att borttagandet av kungens formella makt inte skulle äga rum så länge den gamle kungen, Gustaf VI Adolf, levde. Övergångsbestämmelserna togs dock aldrig i bruk eftersom han dog innan författningen trädde ikraft.

Genom den stegvisa och smygande reformeringen av statsskicket tas dock inte bara små steg i rätt riktning. Ibland leder förändringen fel. De små stegen försvårar också ett ordentligt genomförande av republik eftersom den rådande ordningen inte längre blir ett problem. Det är svårare att förespråka en riktig republik när kungen inte längre har någon makt.

Vad som krävs i Sverige är därför varken en revolution eller ytterligare ett sekel av utredningar och noga överväganden. Opinionen mot monarkin ökar sakta men säkert trots prinsessbröllop och prinsessfödslar och trots att Republikanska föreningen når nya rekordmedlemstal. Sverige har ju dessutom redan tidigare i princip varit republik. Innan Gustav Vasas arvskungadöme valdes Sveriges kung.

I Magnus Erikssons landslag från 1350-talet stod det klart och tydligt att »Nu skall till konungariket Sverige konung väljas, och det skall ej ärvas, om de hava mist sin konung«. Istället för kungamakt genom arv reglerades det att tolv män från varje lagmansdöme skulle samlas vid Mora stenar (en mil utanför Uppsala) och välja kung med enkel majoritet. Kungen skulle i sin tur svära en trohet mot landslagen, förankra sin makt genom att rida Eriksgata och sedan välja ett råd som han styrde landet med. Med lite politiskt mod skulle svenska politiker kunna kväva de konservativa argumenten för monarkin med att republiken är minst lika historisk och traditionstyngd som monarkin.

Det betyder dock inte att republiken bör införas imorgon. Det finns en poäng med att i ett liberalt samhälle inte genomföra radikala och omfattande konstitutionella förändringar i en handvändning.

Sverige har redan idag ett demokratiskt statsskick. 1974 års regeringsform befäster parlamentarismen i Sverige och försäkrar att det demokratiskt valda parlamentet, riksdagen, är det forum från vilket all offentlig makt utgår. Och demokratiska system bör värnas. Även om införandet av en republik skulle innebära att vårt statsskick blev än mer demokratiskt kan det finnas en poäng med att inte genomföra förändringar av statsskicket allt för lättvindigt.

Detta argument ska dock inte användas så extremt som det har använts i Sverige hittills. Konstitutionella reformer, särskilt när det handlar om huruvida vi ska ha ett demokratiskt vald statsöverhuvud eller inte, berör den typen av frågor som inte bör begravas i byrålådor. Stora ändringar i pensions- eller socialförsäkringssystem kan behöva genomföras varsamt eftersom de påverkar människors ekonomi direkt, men frågan om republik är inte en sådan fråga. Om Sverige hade varit en apartheidstat utan kvinnlig rösträtt hade det aldrig varit acceptabelt för en liberal att hävda att frågan om demokrati behöver utredas i ett halvt sekel innan en förändring kommer till stånd.

Frågan om hur den svenska republiken skulle se ut är dessutom inte särskilt svår att lösa. Den tyska konstitutionen kan mycket väl tjäna som förebild eftersom den både bygger på en idé om vald statschef och parlamentarism. I Tyskland har presidenten dessutom främst ceremoniella uppgifter, liknande den svenska kungen.

Vad Sverige behöver är med andra ord inte en idé om hur republiken skulle kunna se ut vad Sverige behöver är politiker som vågar ta steget. Och med tanke på att det redan finns cirka 150 republiker i världen borde inte något skrämma politikerna. Med tanke på hur snabbt det har gått hittills, kanske republiken kan bli verklighet om 20 år när rojalisterna tänker sig att Victoria ska ta över.

Benny Lindholm är jurist och notarie på förvaltningsrätten i Stockholm samt medlem av Liberal debatts redaktionsråd. Benny är övertygad republikan och härstammar enligt släktforskning från Engelbrekt Engelbrektsson, rikshövitsman under 1400-talet.

Men det duger inte. Arvsmonarkin är vårt statsskick, inte någon nöjesattraktion, och kungen är vår statschef, inte en trevlig farbror att skratta med eller åt. Och när statsskicket ska motiveras, duger det inte att säga att det trots allt är lite trevligt och inte gör någon skada. Vilket statsskick vi har måste kunna motiveras med kraftfullare argument än så. Och att lägga fram några mer kraftfulla argument för varför arvsmonarkin är ett lämpligt statsskick, låter sig svårligen göras för den som är liberal och vill vara det på ett hyfsat trovärdigt sätt.

Arvsmonarkin står i skarp motsättning till de idéer liberalismen bygger på. I en republik väljs en person till statschef av folket, och kan också avsättas av folket. I arvsmonarkin Sverige blir en viss person statschef på grund av blodsband, och kan inte avsättas på något lagligt sätt, med mindre än att konstitutionen ändras. Att vissa personer föds till officiella ämbeten och privilegier står i fullständig strid med den liberala idén om att alla individer föds fria och jämlika.

Mot detta är en vanlig invändning att det finns så många andra medfödda orättvisor, såsom vilka föräldrar man har eller hur rika de är. Och detta är förvisso sant. Skillnaden är dock att i fallet arvsmonarkin är det som går i arv officiell makt och officiella privilegier, i det senare fallet är det fråga om makt och rikedom som går i arv på grund av människors fria val. I vissa fall kan det vara fråga om makt och rikedom som härrör från tvång, och det är på många sätt problematiskt. Samtidigt är det en annan fråga; att det finns andra orättvisor i samhället är inte ett skäl till varför den fundamentala orättvisa som ligger inbyggd i vårt statsskick inte ska åtgärdas.

Ett annat problem med arvsmonarkin, vid sidan av de uppenbart principiella, är det förlegade klassideal som detta statsskick bidrar till att vidmakthålla. De personer som föds in i kungahuset är per definition upphöjda över andra människor. Att det upprätthålls ett vi och ett de på grund av officiella blodsbandsprivilegier kan för en liberal aldrig vara godtagbart.

Ett med detta förbundet problem är den fullständiga flathet som media visar inför kungahuset. Att på ett kritiskt sätt granska den högste företrädaren för vårt land borde vara en självklarhet för den seriösa journalistiken, precis på samma sätt som granskning av högt uppsatta politiker och andra makthavare är det. Så tycks emellertid inte vara fallet. En viss förändring när det gäller detta har kunnat skönjas på senare år, i och med de rader av skandaler kring kungahuset som har avslöjats, men fortfarande syns en häpnadsväckande flathet och undfallenhet gentemot kungahuset i svensk media. Tidningar och andra media som i vanliga fall sätter en ära i att vara seriösa och trovärdiga tappar helt koncepten när en familjemedlem i kungahuset gifter sig eller ett barn ska födas, och fyller halva upplagorna med journalistik som vanligtvis förknippas med betydligt mer oseriös media.

Trots den uppenbara oförenlighet som finns mellan liberalismen och arvsmonarkin, står Sveriges liberala partier bakom vårt nuvarande statsskick. Detta är märkligt och svagt. Frågan om statsskicket är en av få frågor där det i stort sett utan problem går att hålla en fullt ut principiell linje. För det första finns det två mycket tydliga alternativ – arvsmonarki eller ett statsskick byggt på demokratiska principer. För det andra är det ena av alternativen djupt illiberalt, medan det andra står helt i överensstämmelse med liberala principer. För det tredje finns det inga hittills presenterade liberala argument för arvsmonarkin som kan övertrumfa de ideologiska argumenten emot (nej, att något är traditionsenligt, trevligt och eventuellt bidrar till att en del människor tycker att Sverige verkar vara ett särskilt trevligt land är inte hållbara argument).

Arvsmonarkin är ett i grunden illiberalt statsskick, och att liberala partier stödjer detta är helt enkelt inte försvarbart. Det är dags för Sveriges liberala partier att ta fasta på sin ideologi och stå upp för ett avskaffande av monarkin.

/Emma Söderberg Majanen är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.

Men trots skandalerna verkar folket redo att »vända blad«. En prinsessbäbis kan få den mest upprörda medborgare att smälta och lydigt nynna kungssången.

I nummer 2 av Liberal Debatt skriver Republikanska föreningens ordförande Peter Althin om Estelle Bernadottes redan utstakade liv, Jonas Arvidsson konstaterar att kungen är en dålig försäljare och Anders Gustavsson förklarar varför bevakningen av monarkin måste vara snaskig och integritetskränkande.

Dessutom slår Emma Söderberg Majanen ett slag för att ringa på hos grannen, Naomi Abramowicz reder ut turerna mellan Israel och Iran och Lydiah Wålsten konstaterar att miljörörelsen har börjat tänka om.

Som alltid blir vi jätteglada för synpunkter och kommentarer från er läsare.

Vi hörs!

/Caroline Lundström & Erik Åslin

LS skriver: »Folkpartiet finns till för att försvara individens fri- och rättigheter medan Moderaterna finns till för att försvara äganderätten.«

Jag undrar var motsättningen mellan individens fri– och rättigheter och äganderätten finns? Äganderätten är just en sådan fri– och rättighet som individen ska ha. Du har som människa rätt till ditt liv, dina åsikter och din egendom.

LS skriver vidare om äganderätten:

»Äganderätten må vara en liberal fråga, men den är inte en liberals högsta prioritet i en värld med svältande befolkningar, politiska flyktingar och länder som bryter mot mänskliga rättigheter.«

Ekonomen Hernando de Soto menar att bristen på äganderätt är en stor anledning till att fattiga människor i många länder aldrig kommer ur fattigdomen. De har egentligen tillgångar i form av hus och lite mark, men när som helst kan staten eller någon krigsherre ta marken ifrån dem. En bonde som vill göra en investering i en bättre plog, för att öka matproduktionen, kan inte gå till banken och ta ett lån med egendomen som säkerhet. För på pappret äger han ingenting, eller så är det som står på pappret värdelöst och kan när som helst bli taget ifrån honom.

Äganderätten är en central del av människors fri– och rättigheter och en central del av liberalismen – och definitivt inget som bara Moderaterna finns till för att försvara.

LS tar upp andra viktiga områden, som utrikespolitiken, där Moderaterna står för en principlös hållning. Carl Bildt kritiserade inte Ungern när han hade chansen, han tycker det är bra med vapenexport till Saudiarabien och vill inte fördöma Seyfo, folkmordet i Turkiet. Där tycker jag Folkpartiet ofta hamnar rätt och dessutom står upp mot Moderaterna och Bildt.

LS pekar på flera frågor där Folkpartiet och Moderaterna tycker olika, eller har olika prioriteringar. Alltihop sant. Men sedan infinner sig verkligheten. Hur ska Folkpartiet på bästa sätt driva igenom dessa frågor? Vi kommer sannolikt inte få 51 procent av rösterna 2014, alltså måste vi samarbeta. Vi måste samarbeta med flera partier och ett av de två större: Socialdemokraterna eller Moderaterna. Är verkligen Socialdemokraterna alternativet där vi får igenom våra hjärtefrågor? Kanske går det lättare i några frågor, men S har exempelvis inte heller någon principstark utrikespolitik. För de, liksom för M, handlar vapenexport om jobb på hemmaplan.

Ett Allianssamarbete är Folkpartiets bästa väg till inflytande. För inte når vi några större framgångar genom att åter bli ett oppositionsparti.

Min slutsats är alltså att Folkpartiet bör fortsätta vara en aktiv del av Alliansen. Men det valet är uppenbarligen inte problemfritt. Det räcker att titta på opinionssiffrorna för att förstå det. Efter valet 2002 var FP, KD och C runt 12 procentenheter större än M. 2006 var vi tre runt 5 procenheter mindre än M. 2010 var M:s försprång över 10 procentenheter. De senaste mätningarna bekräftar den trenden.

Folkpartiets inflytande i Alliansen minskar naturligtvis ju mindre vi blir. Därför är det dags för en offensiv. Vad som ger väljare i ett val är ingen raketforskning. Det gäller att ha svar på de samhällsproblem som människor ser. Skolan är ett perfekt exempel. Vi lyfte fram problemen, vi föreslog åtgärder och vi hade en stor del av befolkningen med oss.

Det kräver inte heller raketforskning för att förstå att det är viktigt att ha stort förtroende i frågor som väljarna tycker är viktiga. De så kallade statsbärande frågorna, där ekonomi och jobb är centrala. Folk måste i större utsträckning tycka att Folkpartiet skulle kunna axla ansvaret att leda landet Sverige.

Men ska vi då satsa på jobb och ekonomi, där Anders Borg har monopol? Svar ja! Inom dessa områden finns mycket av det vi slåss för inom liberalismen. Att ge människor frihet, att flit och utbildning ska löna sig. Att man ska kunna bli sin egen lyckas smed. Men Borg då? Han kommer inte sitta för evigt, och vilket nytt område vi än skulle ta oss an skulle det ta flera år innan det får genomslag. Skolfrågan började vi på allvar angripa på 90-talet.

Efter förra landsmötet har vi en bra ekonomisk politik, och bra arbetsmarknadspolitik. Dags att börja sprida den till väljarna.

Till sist: Samarbetet med Moderaterna är inte för evigt, men till valet 2014 är det vår bästa chans att driva vår politik. Efter det valet är det dags för en ny utvärdering.

Mathias Sundin är är oppositionsråd i Norrköping, riksdagsledamot från maj och konsumerar ohälsosamt mycket amerikansk politik.

Även om risken för en kärnkraftsolycka är liten så finns den. Problemet med kärnkraft är att om en olycka händer blir den samhällsekonomiska kostnaden gigantisk. Om stora delar av elproduktionen i Sverige skulle stå still flera månader skulle det innebära enorma förluster för företag som SSAB och SCA, som då skulle behöva ersättas. För att inte tala om kostnaden för evakuering, sanering och återuppbyggnad.

En helförsäkring för kärnkraft bedöms därför ge mycket höga försäkringspremier, så höga att företag förväntas avstå från att investera i kärnkraft. Därför är det få länder som kräver helförsäkring. Istället kräver man att bolagen försäkrar sig upp till en viss nivå. Sveriges nivå är idag högre än de flesta andra länders.

Att inte kräva helförsäkring, betyder det att skattebetalarna subventionerar kärnkraften? Det beror helt på hur man ser det. I en modern ekonomi finns det många transaktioner där den som utför en tjänst inte bär hela ansvaret vid en olycka. Säg att du skickar ett paket med ett fraktbolag. De flesta fraktbolag har en gräns för hur mycket paketet är försäkrat för genom företaget. Det är den summa som de ger dig om paketet försvinner eller förstörs på vägen. Behöver man en ännu bättre försäkring får man betala extra.

Att säga att kunden i och med detta subventionerar pakethanteringen blir konstigt. Jakob Heidbrink, doktor i kontraktsrätt och lektor vid Internationella handelshögskolan i Jönköping, menar att man istället ska förstå det som att kunden själv tar risken för att något oväntat sker. Genom att konsumenterna själva bär risken, kan också priset för att skicka paket gå ner.

Till skillnad från fraktbolaget har en konsument på elmarknaden ingen möjlighet att själv värdera risken och betala för elen därefter. Det komplicerar, eftersom att det nu blir staten som blir den aktör som ska väga pris mot risk. Till skillnad från i fallet med paketskickning fördelar sig inte heller vinsten med en prisvärd el jämnt mellan olika konsumenter. Ett elintensivt företag gynnas mer än ett tjänsteföretag, som gynnas mer än ett hushåll. Att vissa industrier gynnas av en sådan politik kan man naturligtvis konstatera, men samma snedfördelning gäller även andra offentliga åtaganden som vägar, järnvägar, gemensamt finansierade universitet och arbetsmarknadsutbildningar.

För att parafrasera Lejonkungen: Allt solen rör vid är subventioner. Den ideologiska poängen är att en välfärdsstat alltid är en stat där människor på olika vis betalar för varandra. Ett samhälle där alla bär den fulla kostnaden för sitt handlade kräver helskyddade äganderätter. Det skulle visserligen ge den nattväktarstat som Robert Nozick skisserar på i »Anarki, stat och utopi«, men att börja diskutera den partikulära frågan om kärnkraftens skadeståndsförsäkringar utifrån idealet om den minimala staten blir inte rättvisande.

Varför inte? Problemet är att hela elmarknaden är genomreglerad, från tillstånd till produktion och distribution. Den omgärdas av fler politiska stängsel än Kumlaanstalten och hur den skulle se ut i ett fritt samhälle kan vi bara spekulera om. Ingen vet hur stort ansvar konsumenterna skulle kräva av kärnkraftsbolag i en fri ekonomi. Skulle det vara mer än i dag? Mindre?

Om man är intresserad av en friare och mer rättvis elmarknad bör man studera de regleringar och skatter som idag hämmar elproduktionen. Det finns massor att göra. Sänka inträdeshindren. Se över elskatterna. Sälja ett visst statligt bolag. Och fundera över varför Sverige ska investera miljardbelopp i förnybara källor som vindkraft, som inte sänker koldioxidutsläppen i Sverige men betalas direkt av hushåll som redan har små marginaler.

Frågan om kärnkraften och försäkringsansvaret är infekterad och inte helt enkel att bena ut för en ideologiskt intresserad. Men det positiva är att det har etablerat sig en bredare skepsis mot subventioner i energi- och klimatdebatten. EU:s fiske- och jordbrukspolitik har fått allt större uppmärksamhet. Majssubventionerna i USA har granskats. Det har dragits lärdomar av den subventionerade etanolen, som en gång såg ut som en bra idé, men som istället drev upp livsmedelspriser och ökade undernäringen. Kärnkraften har genomlysts och diktaturers subventioner till fossila bränslen diskuteras på toppnivå. Nu är det dags att lyfta på fler subventionsstenar. Kan vi prata om förnyelsebart?

Lydiah Wålsten är journalist och arbetar som projektledare på Timbro med inriktning mot miljö, tillväxt och konsumtion.

Nu 350 år efter statsmannens bortgång är förhållandet till lands- och glesbygder fortsatt komplicerat. Inte minst de delar av Norrland som tar plats i beskrivningen är föremål för mystifiering och paternalism.

På många sätt är Sveriges landsbygdsparti nummer ett, Centerpartiet, sig likt. Även år 2012 får minnet av Thorbjörn Fälldins enade landsbygdsfront, som porträtteras i detta nummer av Liberal Debatt, centerpartistiska hjärtan att bulta. Än lever drömmen om fornstora dagar.

Skillnaden är att dagens centerparti, inte minst i kontrast till det Olof Johansson ledde, klämmer in ordet »liberal« i varje mening där så är möjligt. Bortblåst är den tidigare utbredda tillväxtkritiken, men också landsbygdsprofilen är nu tydligt nedtonad till förmån för liberala floskler.

Sedan Alliansens valseger 2006 har Centerpartiet, genom kontrollen av landsbygds- och näringsdepartementen, åter förutsättningar att dra de grova penseldragen i svensk landsbygdspolitik. Motsvarande roll hade partiet i regeringen Bildt och så klart under Thorbjörn Fälldins tid som statsminister. Efter fem år i liberala centerhänder borde landsbygdspolitiken nu andas liberalism och visa stark nydaning jämfört med det långvariga socialdemokratiska herraväldet.

Att läsa pressmeddelanden från Centerpartiets statsråd är att navigera genom en omfattande och vildvuxen flora av insatser – »digitala agendor« och »matlandsambassadörer« för att nämna några. Varje del är tjusigt paketerad i kampanjformat och uppbackad av outtröttligt väckelseresande i landet.

Utan tvekan sker behjärtansvärda insatser. Men så är inte frågan om politiken ger värme i bröstet, utan om den går i takt med Centerpartiets liberala lingo. Intrycket är, ur liberal synvinkel, kluvet när landsbygdsminister Eskil Erlandsson ena dagen modigt tar sig an de för partiet tidigare så känsliga europeiska jordbrukssubventionerna. För att nästa dag – i regeringens namn – drilla matlobbyister för att stimulera efterfrågan på svenska produkter.

När Thorbjörn Fälldin, i intervjun till detta nummer av Liberal Debatt, frågades hur det historiska maktövertagandet 1976 var möjligt kom svaret direkt. Folket hade fått nog av den socialdemokratiska »flyttlasspolitiken«.

Centerpartiet gör i regeringen Reinfeldt sitt huvudnummer i näringspolitiken och hanterar även de nära kopplade energi-, miljö- och landsbygdsfrågorna. Under föregående mandatperiod bar även infrastrukturministern centerflagg. Partiet har med andra ord under fem år beväpnats med en betydande åtgärdsarsenal, men vad får egentligen flyttlassen att vända på 2000-talet?

Lands- och glesbygderna rymmer några av Sveriges allra vackraste frihetsberättelser. I by efter by finns kvinnor och män som i generationer genom hårt arbete skapat sig ett självständigt liv. Detta trots – och i vissa fall just tack vare – att de per definition befunnit sig i periferin i förhållande till 1900-talets välfärdssamhälle. I frånvaro av kollektivets vakande ögon och trygga famn har gemenskap och företagsamhet spirat.

Men bortom den enskilda gårdens idyll väntar nedslående trender. Minskad sysselsättning och därmed avfolkning. De välfärdsinrättningar som finns bär de hårdaste konsekvenserna av kommun- och landstingspolitikernas osthyvlar i besparingstider.

Utvecklingen på den svenska landsbygden under 1900-talet kan till stora delar förklaras. Minskat antal arbetstillfällen i landsbygd är att vänta när en nation förflyttar sig från ekonomi i huvudsak buren av jordbruk och industri till tjänster och industri. Förloppet har dock accentuerats av politikens oförmåga.

Efter krigen, när strukturomvandling på allvar tog fart, rådde allmän ovilja att erkänna problematiken – det gick ju så bra på många andra platser i landet! Under 1960- och 70-talen förvärrades trenden av en socialdemokratisk »flyttlasspolitik«, i vilken människor genom subventioner och propagandistisk retorik manades till storstadsregionerna. Hjulens hastighet ökade.

Därefter vidtog vad som bäst kan beskrivs som »konstgjord andning«, utförd av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Utlokalisering av statlig verksamhet och jordbrukssubventioner (ett virrvarr till politik sedermera förfinad av EU). Lägg därtill ett, ur sysselsättningssynpunkt, i flera avseenden alltför välspänt skyddsnät. Alltsammans förvisso livsuppehållande, men knappast utvecklande. Och definitivt inte liberalt.

Det generella resultatet: Dalande befolkningssiffror, överrepresentation i utanförskap och som Ohlininstitutet påpekade efter valet 2010 ett Sverige som glider isär vad gäller innehållet i de slutna valkuverten. Storstadsregionerna blir allt blåare, lands- och glesbygden rödare. De av utflyttning hårdast drabbade norrlandskommunerna förblir paradoxalt nog i huvudsak högröda trots (S)-pamparnas oförmåga att mildra utvecklingen.

Landsbygdens dröm bör kunna vara liberalismens. Alternativet är att uppgivet ta utarmning av gles- och landsbygder för given och argumentera för att sådan inte skulle utgöra problem. Detta vore att ge rätt åt dem som menar att lands- och glesbygderna endast kan leva genom kollektiva lösningar och ett nederlag för liberalism som en ideologi för hela landet.

Några genvägar eller dunderkurer finns sannolikt inte. En liberal landsbygdspolitik måste fokusera på att skapa goda förutsättningar för näringsverksamhet. Ska riktade statliga insatser ske måste de vara i tidigt skede, att köpa tid åt utdöende verksamhet är både kortsiktigt och dyrt. Utmaningen är att omsätta retorik kring innovationsförmåga och entreprenörskap till reformer och arbetstillfällen i gles- och landsbygder. Staten, med organ som industrifonden och Almi, saknar inte institutioner för att ta sig an frågorna. Frågan är vad de ska göra och hur Centerpartiets agendor och ambassadörer ska generera tillväxt.

I vissa avseenden är landsbygdspolitiken anno 2012 spännande saker på spåren. Ska löften om välfärd i hela landet vara mer än vackra ord, så måste de offentliga systemen tillåta och uppmuntra den småskalighet och flexibla drift Centerpartiet talar om. Även satsningen på Inlandsinnovation, som adresserar den bristande kapitaltillgången i lands- och glesbygder är högintressant. Om än ur liberal synpunkt en ny delikat balansgång.

Avslutningsvis är en liberal landsbygdspolitik i ett avseende vara glasklar: Framtiden för den dalgång, bergstopp eller för den delen ö som upplever vikande trender vilar i händerna på dess människor. Offentligheten ska säkra rimliga förutsättningar och maximera utväxlingen av de möjligheter som ges. Ett gott exempel på sådant tillfälle är den pågående råvaruboomen. Statliga LKAB väntas fördubbla sin produktion i Kiruna och i såväl Pajala som Garpenberg sker nu tunga privata investeringar för drift över långa tidshorisonter.

Här är den offentliga infrastrukturen avgörande för framgång. Det är i utgångsläget långt från skogarna och gruvorna i norr till den europeiska marknaden. Varje krök, flaskhals och signalfel på den svenska järnvägen gör sträckan än längre, vilket översätts i minskad försäljning och uteblivna arbetstillfällen.

/Gabriel Ehrling

Samtidigt blir det allt tydligare att allianslogiken är problematisk. Samarbetet grundas på idén att väljarna ska presenteras med ett enigt regeringsalternativ. Det har gynnat Moderaterna då ett likhetstecken i hög grad satts mellan Alliansen och dess största parti. Och det har bidragit till den visionslöshet som präglar regeringen eftersom partierna ges lite utrymme att sticka ut.

Hittills har det ändå funnits goda skäl för FP, C och KD att sitta stilla i båten. Alliansen är bara inne på sin andra mandatperiod och det finns ett värde i att slå vakt om de sakpolitiska segrar som vunnits. Dessutom innebar Håkan Juholts sejour som S-ledare att det bara fanns en trovärdig statsministerkandidat och ett seriöst regeringsalternativ.

Men det går fort i politik. När Håkan Juholt byttes mot Stefan Löfven fick Sverige plötsligt en opposition värd namnet igen. Och därmed finns det skäl för småpartierna – och särskilt C och FP – om inte att gunga båten, så i alla fall att fundera på framtiden.

Löfven har redan signalerat att han är intresserad av en blocköverskridande energiuppgörelse. Utan att utesluta nya kärnreaktorer. Och medan Fredrik Reinfeldt – åtminstone i skrivandets stund – avfärdat trevaren så har FP indikerat att de är intresserade.

För mittenpartierna vore det utmärkt. Rent sakpolitiskt kan en uppgörelse säkra kärnkraften vid en Alliansförlust. Dessutom skapar det en öppning i mitten, som gör det enklare för S att vända sig till mittenpartierna – och bort från V – den dag de återvänder till Rosenbad.

En sådan öppning skrämmer Moderaterna. Och just därför är det eftersträvansvärt för mittenpartierna. För det kommer en dag också efter Alliansen.

/Martin Liby Alonso

Det klassiskt liberala förhållningssättet till kultur, där individen och hennes utveckling är utgångspunkten, har hamnat i bakvattnet. Företrädarna för den heterogena grupp som kallar sig liberaler tenderar att hamna i endera av de ovan beskrivna facken. Antingen har man köpt upp sig på de socialdemokratiska argumenten, som efter fyrtio år av offensiv socialdemokratisk kulturpolitik närmast blivit axiom i den svenska debatten.

Hur ofta hör man inte folkpartister och andra borgerliga kulturpolitiker motivera kultursatsningar med att de främjar integration, jämställdhet eller något annat vällovligt, men dock politiskt syfte? Det är att utgå från den socialistiska föreställningen att kultur bara har ett värde om den främjar samhällsförändring.

Eller så väljer liberalerna att luta sig mot sin entusiasm inför marknadsekonomin och tror att dess principer kan överföras rakt av på kulturområdet. Det innebär i förlängningen att den författare som säljer bäst också är den bästa författaren. Det är en ståndpunkt som få tar på allvar, men som dessvärre ofta hörs när radikala liberaler ger sig in i kulturdebatten.

Den kulturkonservativa renässans som vi sett de sista åren är delvis en följd av detta liberala vakuum. Allt som handlar om bildningsideal och på tradition grundad kultursyn buntas idag felaktigt ihop till konservatism, trots att det är värden med lika stor hemortsrätt inom liberalismen.

Det behövs en liberal kulturdebatt där de klassiska liberala idealen om bildning och förkovran, universalism och individualism står i centrum. Det behövs ett liberalt alternativ till kulturradikalerna och marknadsnihilisterna.

Adam cwejman: Johanssons kritik mot det liberala vakuumet i kulturfrågor grundar sig på två argument:

1) Liberalismen utgår från marknadens primat på kulturområdet

2) Liberalismen har köpt socialisternas idé om kulturen som instrumentellt politiskt redskap

Jag tänker inleda med att göra det Italien alltid gör i början av ett krig: Ge upp. Johansson har rätt i båda sina argument. Men i det första fallet är det inte i ett problem och i det andra fallet beskriver han även sin egen position, något jag menar är en konservativ inställning till kulturen.

Marknaden är inte en karg öken där den starkaste vinner. Marknaden är ett uttryck för den fria kulturens utveckling bortanför statens prioriterade kulturområden. Den förkastar det offentligas roll att välja, avgränsa, censurera den goda kulturen.

Kärnan i en radikalliberal kultursyn är inte att förneka att bildning och skönhet behövs. Det är att vägen till dessa värden inte går genom ett kommunalt sammanträdesrum. Det är denna fria och otyglade syn på kulturen som kännetecknar »marknadsperspektivet«.

Det är sant det Johansson skriver, att kultur inte bara bör ha ett värde om »den främjar samhällsförändring«. Kultur bör ha det värde som människor önskar fylla den med. Men då kan man inte förneka att det finns en risk att den instrumentella synen på kulturen inom socialismen och den paternalistiska liberalismen utan problem kan hitta en konservativ kamrat. Att skillnaden då inte är att kulturen används av politiken instrumentellt, utan hur detta sker.

Vad är skillnaden om en konservativ kulturminister väljer att prioritera värmländsk dansbandsmusik eller en vänstermotsvarighet genussäkrad friteater på Södermalm? Innehållet förändras men viljan att medelst politiken välja kulturen är det som skiljer dessa två perspektiv från det radikalt liberala.

Både den konservativa, paternalistiska liberala och socialistiska kulturministern ser sina prioriterade värden. Ministern ser även redskapet som ligger närmast tillhands, nämligen staten. Det är ett perspektiv bortom detta som dramatiskt bryter med den etablerade ordningen, inte en diskussion om vilka värden som bör prioriteras – alla torde vara eniga om att bildning är något gott, även socialister.

Om den konservativa hållningen inte har förmåga att hysa tilltro till civilsamhällets, marknadens och individens oerhörda potential, då får liberaler bära fanan.

Lars anders johansson: Adam Cwejman begår ett misstag som är mer regel än undantag när man diskuterar kultur med borgerliga politiker. Omedelbart börjar han att diskutera kulturpolitik, det vill säga kulturens finansiering. Företrädesvis handlar det då om frågan om privat kontra offentlig finansiering.

Mina invändningar mot marknadstänkandet på kulturområdet hade ingenting med finansieringsfrågan att göra. Vad jag vände mig emot är den tendens som finns hos vissa marknadsliberaler att överflytta marknadens logik på kulturens område, inte minst när det kommer till att värdera kvalitet. Använder man marknadskriteriet för kvalitet blir den författare som säljer flest böcker också den bästa författaren. Enligt det resonemanget skulle Camilla Läckberg vara en av Sveriges mest kvalitativa författare, något jag inte tror att Adam Cwejman skulle instämma i.

Sociologen Hans L Zetterberg har beskrivit hur samhällets olika domäner fungerar enligt olika logik, och hur förödande det kan bli när man rakt av försöker tillämpa ett områdes logik på ett annat. De kulturyttringar som säljer bäst på marknaden är oftast de mest lättsmälta, som genom minsta gemensamma nämnare tilltalar flest människor. Ur ett liberalt perspektiv som tar sin utgångspunkt i individen och hennes utveckling finns det skäl att värdera också kultur som bjuder mer tuggmotstånd än den mest kommersiellt gångbara underhållningen. Därför måste man våga diskutera frågor om kvalitetsbegrepp.

Cwejman har en viktig poäng när han pekar på att kulturkonservativa också tenderar att vilja använda kultur för politiska syften. Det beror på att kulturkonservatismen utgår från gemenskaper snarare än individer. Inte minst därför är det viktigt att det också finns en liberal ståndpunkt i kulturdebatten, företrädande ett individualistiskt och universalistiskt perspektiv på bildning och kulturell förkovran. Liberalerna måste frigöra sig både från den socialdemokratiska tendensen att vilja göra kultur till politik och från den nihilism som alltför ofta placeras i dess ställe.

Adam cwejman: Varför uppehåller jag mig vid politiken? Av den enkla anledningen att jag inte vill att kulturen ska vara föremål för den. Därtill bär jag på en rädsla att tal om »kvalité« landar i en inverterad variant av vänsterns politiserade, instrumentella syn på kulturen. Dold bakom föregivet neutrala ord som »kvalitetskultur« med »mer tuggmotstånd«.

Jag har en annan bild av vad marknadstänk är. Det är inte nödvändigtvis en fråga om vem som säljer mest, det är också en fråga om vad folk (även få till antalet) i regel väljer, av egen fri vilja. Marknadslogiken är inte en popularitetstävling. Valet kan vara en Läckbergbok eller ett bergrum där oljudsartister spelar. Lika lite som Johansson är lämpad att välja kvalité åt någon annan är försäljningssiffror den indikatorn. Detta är marknadstänk. Vi kan inte förstå smak fullt ut, därför ska vi inte reglera den, varken med stat eller stilpolis.

För all del, vi kan diskutera kvalitetsbegreppet. Men var ämnar vi landa? I en graderad lista från lägre till högre kulturformer? För all del. Jag är själv kultursnobb. Uppskattar Bach, konst som föreställer saker och Scritti Polittis tidiga post-punkskivor. Har aldrig läst Läckberg och hennes popularitet är också en garant att jag aldrig kommer försöka.

Men jag inser också som liberal att Immanuel Kants kategoriska imperativ lämpar sig bättre för etiska principer än för kultursmak. Upphöj inte till allmän smak det du själv gillar och konsumerar. Kulturen fyller en central roll hos människan, men jag måste vara relativist: vad som berör mig på djupet berör möjligen inte dig. Men funktionen det fyller för oss är densamma. Därför menar jag att smakdefinitioner är lika användbara som skridskor på sand.

Frånvaron av en vilja att »göra kultur till politik« eller något kulturkonservativt slutmål innebär inte »nihilism« som Johansson skriver. Johansson hyser förhoppningar om den liberala kultursynen men inser inte att den inte kan definieras. Mer än ett givet innehåll är den ett medel: fri, komplex, organisk i en förening av det förflutnas och framtidens kultur. Därför hämmas dess utveckling av såväl politisering som utopism. Jag och Johansson verkar förenas i vårt motstånd mot politiseringen, den andra delen får vara föremål för en annan diskussion.

Lars Anders Johansson

Adam Cwejman