Intervju

”Det finns två liberalismer, en riktig och en attrapp” – Lena Andersson nästa ut i uppmärksammad serie

Text: Gabriel Ehrling Perers

Foto Henric Lindsten/Polaris

Lena Andersson, du är författare och skribent och har nu skrivit en bok åt Liberal Debatt. Vad handlar den om?

– Om att det finns två liberalismer, en riktig och en attrapp. Den ena är grundad i ett filosofiskt fundament, som möjliggör naturrätten, den andra i anti-filosofi och nihilism, som omöjliggör naturrätten. Jag utreder varför man måste hålla isär den äkta och den falska och hur de uppstått som två grenar ur upplysningen, där attrappen leder till liberalismens upplösning och den andra till liberalismens eviga relevans.

– Min poäng är att liberalismen, den äkta, är beroende av ett filosofiskt fundament och en struktur i världen och tänkandet, det som 1900-talets uttalat anti-metafysiska skepticism arbetar för att få bort genom positivism och logiskt empirism, och senare genom poststrukturalism. Utan medvetenhet om ett sådant fundament gör man sig sårbar för påståenden om att både individ och frihet är konstruktioner som bör avslöjas (dekonstrueras) såsom västerländska förtrycksverktyg. Jag söker mig långt bakåt till ett fåtal centrala tänkare för liberalismens elementa, som är klassificering och metafysik snarare än skepticism och empirism, och visar att denna strid har mångtusenåriga anor.

Det låter avancerat. Varför behövs en sådan bok?

– På grund av tidigare nämnda företeelser hamnar många i övertygelsen om att frihet är ”att känna sig fri”, eftersom känslan är det enda som återstår i en dekonstruerad värld där människans tänkande ska dekonstrueras som illusoriskt och endast vilande på maktfullkomliga normer. Liberalismens frihet är inte en känsla. Den är formell, saklig, rationell och ömsesidig. Man kan vara fri utan att känna sig fri och känna sig fri utan att vara det. De två måste separeras och alltings natur sökas. Det är en ytterligt icke-samtida hållning, men med stor slitstyrka.

Projektet Liberal Idédebatt syftar ju till att vi alla ska bli lite klokare. Hur upplever du generellt den politiska idédebatten i Sverige?

– Som att man blir lite mindre klok för varje dag som går och för varje nyhetssändning och morgontidning som kommer i ens väg. Och jag tror att det beror på just vår förlorade förmåga till filosofiskt tänkande, till abstraktionförmåga och rimlighetsbedömning, där man gör sig stum för vad som sker mellan och runt de många erfarenhetsberättelserna, känsloyttringarna och faktautsagorna, stum för de abstraherade slutsatser som uppstår däremellan.

Slutligen, utöver LD:s läsare, som ju får boken inom ramen för sin prenumeration, vilka borde verkligen läsa boken?

– Var och en som inte förstår varför de inte förstår sin samtid fast de har så mycket information.

Lena Andersson är född 1970 och bosatt i Stockholm. Hon är skönlitterär författare samt kolumnist på Dagens Nyheters ledarsida. Hennes senaste böcker är romanen ”Sveas son – en berättelse om folkhemmet”, och ”Verkligheten och resten – krönikor 2015-2017” (båda 2018, Polaris förlag). Bland övriga titlar märks ”Egenmäktigt förfarande” (2013), ”Utan personligt ansvar” (2014), ”Duck City” (2006) och ”Var det bra så?” (1999). Utgivningen av serien Liberal Idédebatt är möjlig tack vare en privat donation från Ingemund Hägg, professor emeritus i företagsekonomi vid Uppsala universitet. De tre inledande delarna författades av Per Svensson (2014), Susanna Birgersson (2015) och Andreas Bergh (2017). Lena Anderssons bok utges första kvartalet 2019. Precis som tidigare får LD:s prenumeranter boken utan extra kostnad.

Fler artiklar av Gabriel Ehrling Perers

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr