Tema

Vad spelar det för roll, vem som är mest liberal?

Text: Isabella Carneström

Debatter om relationen mellan C och L brukar landa i att partikulturerna är för olika för att påsarna ska kunna slås ihop. Detta trots att de liberala ambitionerna överlappar så till den grad att en sammanslagning egentligen vore logisk. C-skribenten Isabella Carneström, menar sig dock se en annan sida: En osund tävlan om vem som är »bäst« på att vara liberal.

Vad som egentligen kan anses stå klart efter valet är i skrivande stund, och troligen även i läsande stund, inte särskilt klart. Allianspartierna lyckades gemensamt få 40,2 procent. Liberalerna skrapade till sist ihop 5,5 procent, med hjärtat i halsgropen. Centerpartiet som stolt pratade om ‘’Annieansen’’ och hoppades på minst 10 procent kan inte vara helt nöjda med 8,6 procent. Att Alliansen inte blev större efter valet, främst på grund av hur Moderaterna blöder, är tråkigt. Men positivt är att partier med en liberal grund nu utgör en större del av den kaka som är Alliansen än tidigare, med sammanlagt 14,1 procent.

Den vanligaste, och mest tröttsamma, diskussionen som uppstår efter att Centerpartiet och Liberalerna båda gjort helt okej bra val är att partierna borde gå samman och skapa ett brett liberalt parti. Diskussionen, som förts sedan 70-talet, kan kokas ner till att det förvisso är politiskt möjligt och rimligt, men hindras av olika partikulturer. Centerpartister vill ha bullfika, dricka sprit på sina stämmor och diskutera skog, medan liberalpartister vill ha kaffe latte, nykter tradition, och bor i innerstaden.

I den nu pågående eftervalsdiskussionen har sammanslagningsförslagen än så länge lyst med sin frånvaro. I stället har diskussionen på sociala medier och på ledarplats vänt sig inåt och blivit än tröttare. Expressen har slagit på stora trumman för att Centerpartiets riksdagsmandat blev dyra i förhållande till kampanjbudgeten och sågat Annie Lööfs duglighet som regeringsbildare. C-märkta Hallands Nyheter har krasst ifrågasatt om Liberalerna överhuvudtaget har ett existensberättigande, främst eftersom C ökade mer än L i riksdagsvalet.

Vad som ska uppnås med diskussionen är ungefär lika oklart som valresultatet. Det är märkligt, för inget av de två partierna har gjort ett särdeles uselt eller, för den delen, bra val. Ingen kan sätta sig på en högre häst än den andra – båda rider ponny. Och vad har respektive partis anhängare egentligen att vinna på att klanka ner på det andra partiet med liberal ambition? I ett politiskt landskap där den enda tydliga minoriteten är liberala partier är väl den mest önskvärda positionen att C och L har varandras rygg mot illiberala krafter?

Av SVT:s valundersökning framgår att C hämtade 11 procent av sina väljare från tidigare L-väljare. L i sin tur hämtade 8 procent från C. Förflyttningarna partierna emellan är försvinnande små, och lätta att förklara. Centerpartiets väljare som gått till Liberalerna kan nog enkelt räknas till de som bryr sig om både asylrätt och rättssäkerhet, mer än att en viss grupp ska ges en undantagslagstiftning. De som har vandrat åt andra hållet är de som tycker att det är helt rätt att ge de afghanska ungdomarna en ny chans. De aktuella förflyttningarna ger alltså inga skäl att vända sig mot varandra. De största strömmarna till de båda partierna har dessutom kommit från Moderaterna, som tydligt avvikit från den mer liberala väg partiet gått innan. Det finns alltså gott om utrymme för två partier med liberal ambition.

Trots slutsatsen att både C och L har gott om utrymme är valet, där Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tagit stor mark, i mångt och mycket en förlust för liberala idéer. När de två partier i Sverige som eventuellt kan stå upp för liberala idéer dessutom sitter i samma båt som KD har partiernas – och liberalismens – vänner faktiskt inte råd att gnälla på varandra. Utöver sin konservativa grund flirtar KD med den nationalism som är oförenlig med liberala idéer, de vill förbjuda böneutrop och ta bort tillståndsplikten för övervakningskameror på vissa platser. De partier som i verklig mening bryr sig om frihet borde därför stå över tävlingen om vem som är mest liberal i sammanhanget, i synnerhet som de marginalerna är små. Den rådande utvecklingen i Europa borde mana samtliga svenska liberaler att hålla huvudet kallt och inte tappa fokus.

I den här tuppfäktningen finns bara en vinnare, och det är auktoritära och konservativa krafter som får fritt spelrum. Tänk om vi kunde fokusera på det i stället för att högaffla om vem som är minst dålig på att vara ett liberalt parti.

Isabella Carneström är centerskribent.

isabella.carnestrom@gmail.com

 

 

 

 

 

 

 

Fler artiklar av Isabella Carneström

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr